Berg, vatten, växtlighet, värme och ett myller av stigar gör Madeira till en lika grön som fascinerande ö för vandrare. Vi testar stigarna längs de vertikala klippväggarna, och kamvandrar till högsta toppen. 

Det porlar om Levada do Rei. Eller PR18 som leden också heter, i det intrikata system av vandringsleder som snirklar sig fram över det minst sagt kuperade landskapet på Madeira. På håll ser ön ut lite som ett mossbelupet dragspel som fastnat mitt i en hurtig gånglåt. Här väntar gröna veckade berg, som gjorda för vandring. 

Men just nu ser vi bara skog, känner doften av eucalyptus, och lyssnar till det ständigt porlande vattnet som följer vår stig. Eller snarare är det väl stigen som följer vattnet.

– Och inget hoppande över levadorna!

Han som ropar har en färgglad keps och knähöga strumpor. De som lystrar är ett hurtigt gäng som nått pensionsåldern och lite därtill. Redo att erövra Madeira med kängor, gåstavar och kisande blickar.

Levadorna följs av stigar

Vi sticker iväg lite innan gruppen, och tar i smyg ett dödsföraktande hopp, eller iallafall steg, över levadan som mäter ungefär en halvmeter i bredd. Inte är den djup heller. Eller brant. Allt uträknat in i minsta detalj för att den här lilla minikanalen­ ska leda vattnet i lagom takt utför berget, till ­låglandet nedanför. 

Levadorna byggdes för att förse de torrare delarna av ön med vatten från de regntätare bergen, och de anses vara så pass speciella för Madeira att en ansökan till Unescos världsarvslista ligger och väntar på godkännande. 

Men det är inte bara för jordbruket och vattenkraften som levadorna gör nytta idag. Vi som är här för att sätta en fot framför den andra har också mycket att tacka dem för. Där det finns en levada, finns nämligen en vandringsstig. Och att det finns någonstans mellan 200 och 300 mil levador på ön (olika källor anger olika siffror) vittnar om ett imponerande utbud för vandrare.

Här och där tar sig solens strålar igenom bladverken, men mestadels rör vi oss i skuggan, längs kanten av berget, innanför en skyddande ridå av träd. 

Ständigt upptäcker vi nya växter som påminner om något vi sett i kruka hemma, och ibland öppnar sig utsikten mot dalen. Brant, djup och grön. Som regnskogen i ett land långt borta.

Arbetare föll mot döden

Madeira tillhör Portugal men ligger långt ute i Atlanten, väster om Marocko, norr om Kanarie­öarna. Temperaturen ligger runt 20-strecket året runt, vilket lockar hit vandrare inte minst på ­vintern. En möjlig tillflyktsort för svenskar som vill dra ut på barmarkssäsongen medan snö och is tar över på hemmaplan. 

Vid något tillfälle försvinner stigen och vi får balansera på den gjutna kanten till levadan för en stund. Men mer dramatiskt än så blir det inte på Levada do Rei, som är en lätt vandring. 

Värre var det för arbetarna som byggde levadorna, med början på 1400-talet. Under de första faserna lär både slavar och fångar ha utnyttjats för att hugga ut kanaler på de branta bergssidorna. Ett hårt arbete som krävde människoliv. 

Vi behöver inte göra mycket mer än att gå. Ja, och huka oss lite när vi går igenom något vattenfall här och en tunnel där. Tunnlar är en återkommande del av infrastrukturen, både för biltrafik och vandrare. Det här är trots allt en ö som inte mäter mer än 57 kilometer på bredaste stället, men är enormt kuperad. Tuffingarna som tar sig an långloppet Ultra Madeira avverkar 83 kilometer ­sammanhängande stig och 3 810 höjdmeter i ett svep. 

Tillgång till anekdoter

Madeira ståtar alltså med stora höjdskillnader på liten yta. Spetsiga toppar skjuter upp mot himlen,­ och högst av dem alla är Pico Ruivo på ­­1 862 meter över havet. Om vi vill dit? Givetvis. Vi ger oss av nästa förmiddag. 

– Försiktigt, säger Fabio Castro, när lite grus rasar i första nedförsbacken.

Han är vår vandringsguide för dagen. Inte för att det är svårt att hitta från Pico Areeiro till Pico Ruivo – det är bara att följa strömmen av män­niskor, och de är inte få. Men att gå med Fabio är att ha tillgång till information och anekdoter, och han är en källa till artbestämning av alla växter vi ser omkring oss. Ibland slänger han in något svenskt ord som han plockat upp från sina svenska vandringsgrupper. ”Försiktigt” är ett av dem. 

Dissar kortaste vägen

Att ta sig till Madeiras högsta topp skulle kunna göras på enklast möjliga sätt, genom att parkera vid närmaste parkering – Achada do Teixeira – och följa stigen till toppen i 2,8 kilometer för att sedan återvända samma väg. Men hur kul är det? 

Vi är inte ensamma om att välja varianten att gå från Pico Areeiro till Pico Ruivo – en drygt sex kilometer lång vandring med sammanlagt 400 höjdmeter som går både upp och ner. Många gör vandringen fram och tillbaka, men vi har valt att gå ner till parkeringen efter toppbestigningen, där vi ska få hämtning. Allt som allt blir det en promenad på lite drygt nio kilometer. Men det är inte vilken ­promenad som helst. Till stor del är det en luftig kamvandring. 

Redan från starten ser vi det mesta av turen framför oss. Vi blickar ut över de taggiga drakryggarna och långt där borta skymtar andra som vi, vandrare i myrformat som redan kommit en bit på väg. Som har klättrat upp på en topp, eller följer de till synes ­knivskarpa kammarna som tycks tagna ur en ­Disneykuliss. 

Sovmorgon ingen nackdel

Redan i den första trånga passagen får vi möte och behöver stanna upp ett ögonblick. Men det hade kunnat vara värre. Det är ingen nackdel att ta sovmorgon, eftersom soluppgången kan vara lite väl poppis. Visst kan det vara häftigt att se solen gå upp över en klippig horisont, men när några hundra personer sedan ska börja gå samtidigt är det nog inte lika roligt. 

Fabio skakar lite på huvudet när soluppgångsvandringarna kommer på tal. Ändå älskar han det här stället. Och jag kan förstå varför.

Det är inte svårt att tycka om berg av basalt som pumpar upp sig mot en blå himmel. Det är inte svårt att bli glad när en rödhöna sjunger för en, från sin plats intill stigen. Och om man är bra på att gilla läget så kan man även tycka att det är kul att höra språk från all världens hörn, när det ibland blir lite trångt om härligheten. 

– Akta huvet, säger Fabio.

Det är dags att tända mobillampan och gå in i dagens första tunnel. 

Väl ute på andra sidan har några puffiga moln börjat samlas i norr. De där molnen brukar bildas på eftermiddagarna, när kalla vindar möter varma strömmar, men idag har de kommit lite tidigare. 

Inte för att det skulle göra något om det mulnade på lite. Nu när vi hamnat i lä mot det branta berget är det riktigt varmt. Fabio pekar ut jätteselleri och Pride of Madeira, den senare en djupt lila blomma som ingår i lupinsläktet.

Fabio ber oss gnugga lite på en silvergrön växt och känna doften. Curryeternell doftar verkligen curry, den triggar nästan smaklökarna – även om den inte alls ser ut som curry med sina ljust grågröna ­slimmade blad. Ännu ett exempel på svenska träd­gårdsväxter som här växer vilt. 

Totalstopp i trafiken

Efter ytterligare en tunnel och en klättring uppför en brant trappa där det nästan blir totalstopp i vandringstrafiken, kommer ännu en bekant doft smygande. Oregano. 

– Folk kommer hit med säckar och plockar under sommaren, berättar Fabio, och i nästa stund känner vi en pust av timjan också.

För att bryta den aptit som börjat frodas av alla ljuvliga örtdofter kommer som på beställning en mindre angenäm: kiss. Och ungefär där blir det svårt att ”gilla läget”, kan jag tycka. Visst, det är svårt att hitta en lämplig naturtoalett just där stigen i princip är uthuggen ur en vertikal bergssida. Men nog hade man kunnat klara sig till nästa buske? 

Fabio rynkar på näsan och vi skyndar vidare. 

– Pee cave, förklarar han, för i just det avseendet har han inget svenskt vokabulär än. 

Och i kissgrottan ligger toapapper kvar, spritt över berg och stig. 

När vi närmar oss Pico Ruivo står luften stilla. Det blir riktigt svettigt i backen som ska ta oss upp till toppen. Väl uppe är utsikten magnifik. Vi ser havet. Vi ser andra toppar. Och vi ser eftermiddagsmolnen som sakta men säkert klättrat ytterligare en bit uppför bergen.

selfies på högsta punkten

Ja, och så ser vi andra människor förstås. Människor som poserar intill de nepalesiska böneflaggorna. De hänger från vajerstaketet som omgärdar den plattform som byggts, så att alla kan stå stadigt på högsta punkten och luta sig bakåt för en selfie. 

Ett gäng radar upp sig precis vid staketet. På bilden kommer det att se ut som om de var helt ensamma när de gjorde v-tecknet mot kameran.

Det var just för att föra människor samman som Paulo Teles började leda gratisvandringar då och då på helgerna. Det säger han när vi testar vår tredje vandring på Madeira, denna gång i grupp. Det är en chansning på flera sätt. Paulo hörde av sig när jag ställde en fråga om turtips i en Facebookgrupp. Och nu står vi alltså här, på en platå långt västerut på ön, och vet inte alls vart vi ska. 

– Now begins hell, säger Paulo, och flinar på ett sätt som är svårtolkat. 

Vi trodde vi skulle gå PR17. Men Paulo har andra tankar. Han kan sina genvägar, vet hur man kan sy ihop sina egna rutter. Hoppas vi. 

Om Pico Ruivo var tillrättalagd och Levada do Rei enkel, så är det här något helt annat. Vi vadar genom gulblommande ärttörne, vars taggar river oss inte bara längs benen, utan även om midjan och armarna. Men det gör inte ont att se utsikten. Borta i horisonten reser sig öns högsta toppar ur ett sedvanligt bubbelbad av kransmoln. 

Vart vi ska är fortfarande oklart, men gruppen följer glatt i Paulos fotspår, trots rispande grenar och plötsliga branter, där det gäller att greppa hårt om närmaste träd för att inte halka och falla.

Det är ett brokigt gäng vi hakat på. De flesta bor på ön, några är återkommande besökare som vill flytta hit, och en är turist från Polen, som precis­ som vi ställt en fråga i en Facebookgrupp och skopats upp av en ivrig Paulo. 

Han berättar att han en gång tog med sig 63 personer till soluppgången vid Pico Areeiro. 

– Men det var för mycket, konstaterar han, och blåser ut röken från cigaretten som ständigt hänger i mungipan. 

Stigar mitt i ingenstans

En återkommande deltagare på de här vandringarna är Ana Susan Quintal, som växte upp i Durban­ i Sydafrika. Hennes föräldrar var en del av en ström av utvandrare från Madeira som nådde just Syd­afrika. Många andra åkte till Venezuela.

– Skulle alla madeiraner komma hit från Sydafrika och Venezuela så skulle det behövas en till våning på Madeira, konstaterar Ana.

Kanske är det trots allt den andra våningen vi befinner oss på nu, uppe bland de högre bergen. De flesta bor lite längre ner, på sluttningarna kring byarna nere vid havet. Själv bor Ana i Câmara de Lobos på sydkusten, väster om den största staden Funchal. 

– Ni känner till poncha va? Den kommer därifrån, säger hon stolt. 

Den fruktiga drinken grundar sig på sprit gjord på sockerrör och blandas med honung och citronjuice (eller annan fruktjuice), och är betydligt mer folklig och älskad än det vi andra kanske förknippar med ön – starkvinet Madeira. 

Sitt madeiranska ursprung har Ana alltid varit stolt över, och när hon för 30 år sedan gifte sig med en madeiran var det en självklarhet att flytta hit. Ändå tog det tid innan hon började komma ut på vandringar. 

– Det började med att jag störde mig så mycket på att turisterna berättade om allt de gjorde. Så för fem år sen gick jag med i tre vandringsgrupper, och nu är jag ute nästan varje helg. 

I början bockade hon av alla turistmåsten. Men nu blir det mer sånt här – vandringar på uppenbart oturistisk mark. Vi är visserligen ett helt gäng, men det är bara vår grupp som är här. 

– Tänk att det finns stigar mitt i ingenstans. Jag känner mig fortfarande som turist på min egen ö ibland, konstaterar Ana. 

En helt annan upplevelse

Till slut lämnar vi ändå stigen i den rispande bushen och kommer ner till – en levada, så klart. Nu är vi på en del av den cirka två mil långa leden PR17. Det är rätt skönt att vara på levadamark igen. Inga mer taggbuskar, inget halkande utför branter. Men vi är ändå glada för vår vildare upplevelse. 

Att vandra på Madeira är trots allt oftast en väldigt uppstyrd apparat. Med välhållna gångvägar och riktiga trappor. Med vyer mot gröna sköna berg som stupar ner i dalar, och med stigen som följer det porlande vattnet.

Det är vackert förstås, nästan lite overkligt fint ibland. Vi upptäcker en dal vi känner igen – där var vi på vinprovning häromdagen. Och där nere, det där kapellet, det känner vi också igen från en tidigare roadtrip. Miniatyrlandskapen nere i dalarna blir som en målning. 

Det är så gulligt att vi behöver en kalldusch för att vakna ur drömmen – och det får vi. Med höga tjut tar sig gruppen igenom ett vattenfall som inte går att undvika. Jag har regnkläder med men orkar inte ta upp dem, räknar med att solen gör jobbet efteråt. 

Det är just solen och värmen som får Kami Belega att återvända till Madeira gång på gång. Hon är uppvuxen i Rumänien men har bott i Danmark i 15 år, där hon jobbar som massör på ett spa. Nu jobbar hon på salong i Funchal för att liksom känna efter om hon kan bo här på ön. 

Och det kan hon, har hon kommit fram till. 

– Jag hoppas jag ska kunna flytta hit på riktigt. Jag står inte ut med vintrarna i Köpenhamn. Och jag ­älskar naturen här. Jag är kär i den här ön! 

Genom vandringsgruppen träffar Kami människor som bott här längre, som kan svara på frågor om hur saker och ting fungerar. Det är mer än vandring på agendan när helggruppen avverkar steg efter steg på vindlande stigar. 

Och intill oss porlar vattnet. Det gör det nästan hela tiden.