Gör din egen utrustning – DIY vinner mark i friluftslivet

Att tillverka sin egen friluftsutrustning är kul, och med lite pyssel kan du få prylarna precis som du vill ha dem. Vi har pratat med några gör-det-självare som syr, ”moddar” och bygger allt från regnkläder till kisstrasor och utekök.

Tröjan är mörkblå, i fleece, och med en huva som omsluter hals och nacke. På bröstet: en ficka i rött stretchmaterial med knappt synlig infälld dragkedja. Det hade inte förvånat om den även haft en brodyr från något känt varumärke, men den är hemsydd. 

– Ja, jag har gjort den här, den är mitt senaste projekt, säger Henrik Nelson. 

Henrik bor i Östersund, har drivit eget som designer och jobbar med produktutveckling på ett företag inom textilindustrin. Kanske är det inte så långsökt att han också skulle göra sina egna friluftskläder? Fast det började med att han sydde t-shirts. 

– Det var tio-femton år sen och blev ganska dåligt. Men något tändes i mig när jag höll på, det var kul att sy, berättar han.

Henrik fortsatte med tröjor och sprättade upp gamla plagg för att rita av mönster. En 30-års­present från kompisarna gav bränsle till intresset: en overlock-symaskin som klarar stretchiga sömmar. Det är på den och en vanlig symaskin Henrik syr sina plagg. Genom åren har det blivit mellan­lager, en keps och ett par jackor, bland annat.

”Kolla vad jag har gjort”

Henrik är på inget sätt ensam om sitt intresse. Fenomenet diy – do it yourself – frodas på sociala medier. På Pinterest, Instagram och i grupper på Facebook blandas tips, inspiration och ”kolla vad jag gjort”-inlägg. Hemsidor bjuder på tips och mönster, och självklart finns det också instruktionsfilmer på Youtube. 

Men det är ju inte nytt att göra själv – tvärtom. Även innan vi fick hashtaggar som #diy och #myog (make your own gear) har människor tillverkat sin utrustning. I själva verket är det ju det fabriks­tillverkade som utgör ett undantag, åtminstone sett i ett längre perspektiv. 

I mitten på förra seklet, när svenskarna fick betald semester och började idka friluftsliv, fanns det ytterst lite friluftsutrustning att tillgå och än färre specialiserade butiker. Man tog vad man hade, och hade man inte så gjorde man själv. Men i takt med att butikerna fyllts med färdiga prylar, allt mer specialiserade och i avancerade material, har de flesta slutat dona hemma på kammaren. Det är som att vi inte tror oss kunna längre. Men kanske är pendeln på väg att slå tillbaka? 

– När jag går och tittar i friluftsbutiker tänker jag ofta att ”det här kan jag göra själv”. Om jag får tag i bra material så går det att få till plaggen som jag vill ha dem, och det blir ofta billigare, säger Henrik Nelson.

Henriks diy handlar om kläder. Han gillar att arbeta med mjuka material, att det är nära kroppen. En förebild är mormodern som sydde mycket när han var barn.

– Jag var imponerad av henne. När min dotter föddes fick hon kläder som min mormor sydde till min mamma när hon var nyfödd, 60 år gamla plagg som fortfarande är fina.

Allt blir inte helt hundra

Att Henrik Nelson har ett skapande yrke påverkar så klart. Som designer gillar han att fundera på lösningar och funktioner, det kan bli ”väldigt många skisser” innan han faktiskt sätter sig ner och syr. Ett nuvarande projekt är en vinterjacka i Etaproof – tätt vävd bomull – som ventilerar skönt när han går på topptur på vintern. 

– Drivkraften är att skala ner och göra det enklast möjliga. Det blir en utmaning: hur gör man ett enkelt plagg som samtidigt har en personlig stil? 

På frågan om var han får sin inspiration, blir han först tyst. Sen säger han:

– Jag tittar nog mycket på urbana casual-plagg. Jag vill göra outdoor-kläder som ser avslappnade ut, som inte utstrålar performance men som ändå har bra funktioner. 

Det fina med att göra själv, menar Henrik, är att han får en relation till plaggen. Han får visserligen kämpa lite med sin inre prestationsdjävul och allt blir inte alltid som han tänkt sig. 

– Jag gjorde en tejpad skaljacka men den blev inte helt hundra. Men allra knepigast är handskar, jag skulle göra ett par liners men de blev totalt misslyckade, säger han och skrattar.

Henrik är självkritisk när han gör misstag.

– Men om jag tänker att ”det här är en prototyp” så funkar det. Och jag tycker verkligen om mina plagg, det är en härlig känsla att få ihop det, att känna ”fan, det här blev bra” trots att allt inte är perfekt med dem.

Under åren som han hållit på har Henrik Nelson lärt sig massor vid symaskinen, ändå är det svårt för honom att peka ut någon enskild grej att tipsa andra om. Utom en sak:

– Våga testa! Vi har sett så mycket reklam att de flesta av oss tror att det måste sitta ett friluftsvarumärke på plagget för att det ska funka på fjället.­ Men det spelar ingen roll hur det ser ut, det mesta kommer att värma ändå. Det är bara att köra på, säger han.

Sydde för drömäventyret

Veronika Niederer i Göteborg började sy  egna ­friluftsprylar inför sitt livs stora äventyr. Hon skulle vandra hela Pacific Crest Trail, en av de stora lång­distanslederna i usa, från mexikanska ­gränsen ända upp till Kanada. 

– Fram till 2019 gick jag med 18–19 kilos packning på tvåveckorsturer, 13 kilo utan mat, och då tyckte jag att jag packat lätt! Inför PCT var jag tvungen att minska vikten rejält, säger Veronika.

Utbudet av lätt och ultralätt friluftsutrustning har växt starkt de senaste åren, med motor i USA. Prislappen är dock ofta hög och Veronika hade svårt att hitta det hon sökte i svenska butiker. Det bidrog till att hon började sy sina egna grejer. 

– Att köpa en treliters packpåse i lättvikts­materialet dcf kostar 550 kronor, men om jag syr av mitt eget spill blir kostnaden ”noll”, säger hon.

Veronika är numera ett välbekant namn i lättvikts­kretsar. Ändå är hon ganska nykläckt som gör-det-självare, och även vandringsintresset vaknade sent.

– Jag var 45 när jag började vandra. Hade letat länge efter en idrott men är klumpig av mig och en idrottslärare hade dömt ut mig när jag var liten. Runt år 2000 jobbade jag på ett frilufts­företag och nästan alla mina kollegor vandrade, så jag blev nyfiken.

Veronika följde med Friluftsfrämjandet till Jämtlandsfjällen och ”fastnade totalt”. Sedan dess har hon höjt ribban varje år, från de första stegen mellan stugor till långa tältturer på egen hand. 2019 bestämde hon sig: hon hade samlat tillräcklig erfarenhet för att genomföra sin vandringsdröm – 420 mil längs Pacific Crest Trail. 

Leden är känd för svår terräng och stora höjdskillnader och vandringen kräver planering och uthållighet. Att Veronika skulle gå med sin ”vanliga” packning var otänkbart, det skulle slita för hårt på kroppen, troligen helt omöjliggöra turen.

– Jag hade redan minskat vikten så långt jag kunde på mina ”tre stora” – tält, ryggsäck och sovgrejer. Nästa steg var kläder, och när jag kollade in olika saker som folk lade upp i lättviktsgrupper på Facebook insåg jag snabbt att ”det här kan jag”.

Mest nöjd med regnanoraken

Veronika Niederer är utbildad mönsterkonstruktör och har ett helt yrkesliv inom beklädnad bakom sig. Som nybliven pensionär hade hon tid att sy, och hon började experimentera med lättvikts­materialet dcf.

– Det var svårt att få tag i och svindyrt. Dessutom ett rent helvete att skära till, man behöver en specialsax.

Veronika sydde en jacka, regnkjol, damasker, ryggsäcksöverdrag och en så kallad ”dittibag”, en mininecessär för småprylar. Av spillmaterialet blev det packpåsar, bland annat.

– Man sparar några gram här och några där, det blir lite av en tävling med mig själv, säger hon.

Inspiration får hon delvis genom Facebook-grupperna ”Ultralätt utrustning” och ”Vandra fjäderlätt”, hon kan se plagg som någon annan sytt och göra sin egen variant – lägga till en ficka till exempel. Mest nöjd är hon med sin regnanorak i dcf, som hon testade att limma ihop. Den väger 100 gram, vilket kan jämföras med 180–190 för vanliga lättviktsjackor i butik.

– Anoraken blev väldigt bra. Jag gillar pass­formen och fick till de funktioner jag ville ha. Jag tycker den ser stilig ut och den var riktigt fin när den var helt ny. Sen blir dcf-materialet tyvärr lite knyckligt med användning, säger hon. 

Vid sidan av de egna projekten händer det även att Veronika ”moddar”, alltså gör om befintliga plagg. 

– Med min bakgrund är jag ganska kritisk till det som finns i butik, så när jag köper något sprättar jag ofta upp och ändrar i passform och funktioner. 

Läxor med nya material

PCT-vandringen blev av 2021, ett år försenad på grund av pandemin. Då hade Veronika bantat ner packningen till sju kilos basvikt (utrustning exklusive mat och vatten).

– Tyvärr funkade jackan och kjolen inte riktigt som de skulle, jag hade använt en felaktig tejp när jag tejpade sömmarna, den släppte i fuktigt väder. Och dcf är speciellt, man behöver ha rätt plagg under för att det ska bli bekvämt. 

Vandringen blev ett minne för livet, Veronika säger att hon knappt kan tro det själv att hon ­klarade det. I år är hon tillbaka i USA för att vandra några sektioner av leden som hon fick stå över sist på grund av de många skogsbränder som härjade 2021. Hennes anorak är så klart med på resan, och numera unnar hon sig också en ihopfällbar friluftsstol.

– Jag är 68 nu och behöver mer komfort, så jag får minimera på annat. Till den här turen har jag sytt regnvantar, en ny ”dittibag” i stället för den andra som jag slet ut, och ytterligare några packpåsar. Plus att jag sett över utrustningen överlag.

Allt hon skapar är dock inte för eget bruk. Det finns en produktidé som snart är färdig för lansering. Veronika håller fram ett tygstycke med liten hängögla:

– Det här är Pi Smart, en kisstrasa. Den används alltså för ”nummer ett”, så man sparar mycket toapapper. Många vandrade med sådana på PCT men de har inte funnits att få tag i här hemma. Så nu har jag tagit fram en, med tillverkning i Europa.

En annan DIY-are, Philipp Klement i Trosa, hade byggt flera brännare till spritkök och även byggt om gaskök. Ändå kunde han inte föreställa sig att intresset för hans ultralätta friluftskök skulle bli så stort.

– Jag designade en brännare och kom på att om jag beställde material till fyra kunde jag sälja tre och få mitt eget material betalt. De sålde slut på tio minuter, säger Philipp och skrattar lite. 

Att han skulle kunna tjäna en slant på sin hobby var lite av en överraskning och köken gick åt som smör i solsken. Men nu har han lagt ner det där. När hobbyn plötsligt började likna ett jobb så försvann motivationen.

– Det tar inte så lång tid att göra ett kök, men om jag sitter en hel kväll och gör kök efter kök är det inte längre lika roligt. 

Philipp är uppvuxen i Östtyskland och kom till Sverige år 2000. DIY har funnits med i hela hans liv.

– Jag tävlade i MTB och körde långdistans­tävlingar när jag var yngre. Redan då ville jag trimma vikten på min utrustning, på sommaren kunde jag cykla genom Europa med bara två kilo packning. 

Han började bygga sina egna cyklar för att få dem som han ville. Att han är född bakom järn­ridån spelade också in, förhållandena var knappa.

– Vi hade ingenting, men min pappa var händig. När vi behövde ett takräcke till bilen svetsade han ihop det och han byggde vårt hus själv. Så när jag behövde en packväska till cykeln så var det bara att sy en. 

Lär sig längs vägen

I samband med flytten till Sverige upptäckte ­Philipp kajakpaddling, gick in ”till 100 procent” och paddlade runt stora delar av Skandinavien. När han även började vandra och skaffade två hundar som följde med på turerna ökade utrustnings­behovet ytterligare. Att fortsätta tillverka själv, och att köpa begagnat och ändra, var självklart. Dels för att det inte fanns så många lättviktsprylar att köpa i början av 2000-talet, dels för att han inte hade så mycket pengar att röra sig med.

– På den tiden gick jag mycket ”off trail”, hoppade på klippor med mera. Då kan man inte ha tung ryggsäck, så jag ”moddade” och skalade av onödiga fickor och detaljer. 

Philipp tycker inte om att bli svettig på ryggen när han bär ryggsäck. För att få bättre ventilation gjorde han en säck med kolfiberram och en konstruktion som gör att det enda som ligger an mot kroppen är midjebältet. Han sydde också pack­väskor till hundarna och sydde om flera tält. 

Sömnad kom annars in relativt sent i Philipps DIY-ande, han köpte sin första egna symaskin för några år sen. Med symaskinen blev det en helhet i hans hemmafixande – han kunde till exempel göra packpåsar till sina kök. Han sydde duntäcken till hundarna också, och jobbar just nu med ett tält i dcf. Inget verkar för svårt att ta sig an – Philipp säger att han lär sig längs vägen. 

– Särskilt med de första grejerna jag sydde – jag kunde absolut inte tänka ut på förhand hur det skulle gå till att få ihop allt. Men man kommer på saker efter hand, och jag har lärt mig mycket genom att sprätta och plocka isär prylar för att se hur de är konstruerade. 

Philipp berättar också om hur en kvinna i en av Facebook-grupperna han var medlem i bjöd in till DIY-träff på skolan där hon var slöjdlärare. Alla fick ta med sig eget material, och så sydde de tillsammans. 

– Det var väldigt kul att träffas, prata, lära sig av varandra och komma på lösningar ihop.

Lagar och tar till vara

Till vardags arbetar Philipp som vaktmästare på en ridskola, han är lite av en allt-i-allo. Arbets­givaren har kunnat dra nytta av hans händighet; han har bland annat lagat trasiga hästtäcken och sadlar och hjälpt ­ridskolan att spara på att slippa slänga och köpa nytt. 

Även i sitt eget DIY-ande försöker han hitta prylar som gått sönder, som dunjackan med sju hål som han fick gratis via en annons. Den har han lagat, berättar han.

– Och nu har jag alltså en dunjacka som kostar 4 500 i butik.

Av all friluftsutrustning Philipp Klement tillverkat genom åren finns det en klar favorit – en ryggsäck han sydde för två år sen. 

– Målet var att den skulle vara lätt och smälta in när jag kommer in i stadsmiljö – jag vill inte att folk ska tänka att ”där går en vandrare”. Ryggsäcken är enkel, svart och med lila detaljer i en ficka. Den väger 110 gram och rymmer 18 liter, perfekt för några dagar till fjälls. 

Ja, du läste rätt – Philipp går med en 18-liters ryggsäck i fjällen. Han har en midjeväska också för hundmat, och en mindre packväska han fäster utanpå ryggsäcken vid behov. De ultralätta takterna sitter i.

På senare tid har Philipps diy-projekt fått en annorlunda inriktning. Med en flickvän som gärna vill vara med och vandra har gramjakten fått ersättas av mer komfort och guldkant. 

– När jag är ute själv går jag tills jag är trött, äter i sovsäcken och somnar. Nu behöver jag anpassa så att det blir lite mer njutningsfullt och plats för umgänge. Jag har till exempel gjort en skärbräda så att vi kan laga en riktig middag, istället för att bara äta potatismos.