Utemagasinets krönikör Karin Fingal står på barrikaden för friluftslivets grundkunskap.
”Vet du hur en Stinknäva ser ut? En Blodrot? Kattfot, Käringtand eller Löktrav? De allra flesta av oss svarar nej och nix på det. Det som växer omkring oss har blivit obekant och namnlöst.
Jag ogillar när folk använder uttryck som ”förr” och ”idag”. Meningar som börjar med ”förr” landar nästan alltid i att något var riktigt bra en gång i tiden men numera är kasst. Och meningar som börjar med ”idag” brukar handla om något som numera är kasst, men som tidigare var riktigt bra. Men med det sagt:
Förr fick barn göra herbarium på sommarlovet. Det var ett slags egenkomponerad bok. Till den samlade de blad, blommor och växter. Pressade dem platta, klistrade in dem och skrev deras namn. Idag är det inte längre så.
Tänk dig de där barnhänderna. Som är ute någonstans i närnaturen och plockar något som växer. Tänk dig att barnets händer lägger allt det plockade mellan lager av tidningspapper. Staplar tunga böcker uppepå. Någon vecka senare lyfter av böckerna och försiktigt tar ut varje pressad lövtunn blomma. Lägger den på ett nytt ark i herbariet, klistrar och skriver namnet intill. Vänder blad, klistrar in, skriver namn. Tänk vad de där små händerna lärde sig.
Jag har hört förfasningen bland experter. De använder varken ”förr” eller ”idag”, de konstaterar bara att en genomsnittlig svensk knappt kan säga namnet på ett par vanliga lövträd eller blommor. Det tar stopp efter maskros och björk.
Experterna menar att det är förödande att vi är så frånkopplade, i en tid när naturen skövlas som aldrig förr. Men någon annan kanske tycker att själva namnen är oväsentliga. Man kan väl uppskatta en vacker äng eller frodig skogsslänt utan att ligga på knä och artbestämma vartenda strå?
Själv delar jag in kunskap i två delar: Grund och förståelse. Som matte. Först lär man sig att 1+1=2. Sedan kommer förståelsen, då börjar man se världen med matematiska ögon och lösa problem med hjälp av ekvationer. Det är samma sak med alla andra ämnen i skolan. Grundkunskap är att Gustav Vasa blev kung 1923, förståelse att fatta sin samtid genom att blicka bakåt.
Det är därför man måste lära sig trädens namn. Lära sig var de växer, vems mat de är och vad de behöver för att leva. Först därefter börjar man se på världen med nya ögon. Man fattar hur ekosystemet hänger ihop, man vet när skogen man vandrar genom är gammal. Det gröna, anonyma virrvarret blir något man kan läsa av. Något som säger något om något.
För alla oss som älskar att vara ute på äventyr är naturen helt avgörande. Utan den – inget friluftsliv. Men vad händer om inte ens vi har grundkunskap om den? Jag tror att en effekt blir att vi inte ställer oss på barrikaderna för att rädda en särskild blomma. Varför skulle vi göra det?
Ja varför. Utan grundkunskap kan vi inte svara på den frågan. Då vet vi inte vad den blomman kan betyda för vår möjlighet till friluftsliv. Vi kommer inte att reagera förrän hela skogen huggs ner.
Och plötsligt inser jag att jag lär mina barn de växter, träd och svampar som jag själv fick lära mig som barn av mina föräldrar. Slutsats: På den här fronten har jag inte utvecklats ett skit sedan jag var liten! Att göra: Haka på mina egna barns nyfikenhet och vuxenutbilda mig i deras sällskap i sommar.”
/Karin Fingal
Karin Fingal är journalist och guideboksförfattare, med ena foten i en känga och den andra i en klacksko. Bor på landet i Västsverige och trivs allra bäst i närnaturen, men drömmer också stort.
