Juni är den enda riktiga sommarmånaden, menar Utemagasinets krönikör Gunnar ”Kugge” Andersson. Mer sommar än nu blir det inte – så carpe diem.
Länge i livet var det mestadels vinter. Från att spåra över myrar i mörkaste november till sista slaskåket utför fjällens ostsidor mot slutet av maj. Ibland vidare till Alperna och någon smältande glaciär, och drömma om Sydamerika, dit pengarna aldrig ville räcka.
Sommaren benämndes barmarksperioden. En transportsträcka fylld av längtan och idogt skrivabete. Utförsåkning var på modet och papperstidningarna många.
Att nästan enbart skriva om skidåkning kan låta enahanda, men Åka Skidor, Aftonbladet och Amelia levde skilda världar och som skrivare måste du placera dig mentalt i berättelsen. Så för mig spelade det ingen roll om solen sken och marken var grön. I min hjärna var det mestadels vinter.
Och lite sommar. Jag brukade cykla (segt), paddla (ännu segare), fjällvandra (massor av mygg) och krypa i grotta (superläskigt) eller hänga med polare på flytande fest (segling). Snobbsporter som golf och klättring gick bort. Fixade aldrig den sociala miljön.
Plötsligt händer det. Efter dryga två decennier som alpin apostel, vinner jag ett lotteri. En resa för två till Gran Canaria med halvpension på fyrstjärnigt hotell med bästa läge invid stranden i Maspalomas. Får alla fördomar bekräftade, men snubblar också över en vandringskarta, tecknad precis som en pistkarta. Klart jag blir nyfiken.
Försvinner upp bland bergen och inser att jag lurats av charterreklamen, där allt bara var hav, öken och hotellpooler. Och visst, badorterna ligger på ytterst regnfattiga platser, men här fanns även våta molnskogar med reslig tall, böljande hedar och en blomsterprakt som kunde associeras med Alperna om våren.
Vandring blev snabbt en del av jobbet och ett decennium in i det nya millenniet handlade nära nog allt om vandring – men sommaren var ju så kort. Om barmarksperioden tidigare känts lång så tycktes nu isbanan oändlig. Som vandrare kan du glömma all aktivitet mellan november och april. Den verkliga våren, den med lövsprickning och blomning, dröjer till i maj.
Och när sommaren äntligen slår ut står du ensam i naturen. Det är nämligen inte bara flora och fauna som accelererar, så även människor. Allt som ska fixas inför stundande utlandsresor, altanbyggen, släktträffar och bjudningar med bubbel innan midsommarens sociala crescendo.
Juni liksom bara försvinner i det folkliga medvetandet, och med den sommaren. Den korta tid när naturen ser ut som den närmast religiösa fertilitetsdröm som vi nordbor odlat i ett par årtusenden. Frodig, färgstark och livfull.
Mer sommar än i juni blir det inte. Men den sommar vi planerar inför hinner knappt upplevas, för efter sommarsolståndet tystnar naturen i takt med att ljuset tynar. Flora och fauna förbereder inför vintern och när vi äntligen kuskat färdigt i våra fordon och farkoster har det hunnit bli augusti. Hösten är här.
Så, kära utenördar – missa inte juni. Det svenska landskapet blir inte vackrare än nu och alltsammans väntar just på dig. Det enda som krävs är att skapa fri tid och glida med.
Precis som i skidåkningen.
/ Gunnar ”Kugge” Andersson
Gunnar ”Kugge” Andersson debuterade i Utemagasinet 1991 efter ett decennium i Åka Skidor, men på senare tid har det mesta handlat om vandring. Tvekar sällan inför att vara kontroversiell.
