Fri och Modig i hängmattan

För Marija Aurell blev utenätterna ett sätt att hitta mod och en ny livsväg. I sin hängmatta känner hos sig trygg och vågar utmana sina rädslor, både på soloäventyr och med sina tre barn. 

”Jag hittade friluftslivet för ungefär fem år sedan, i en ganska tuff tid, efter en relation som jag inte mådde bra i. Jag behövde på något vis hitta mitt eget sätt att leva. Det var en frihetskänsla att få känna efter, vad är det jag tycker om och vad vill jag göra? Jag insåg att jag ville sova utomhus och det blev mitt första steg ut. Men jag var oerhört rädd för det. Hur skulle jag våga? Och hur skulle jag klara av alla förberedelser? 

Jag började smått. En sommarkväll efter jobbet­ packade jag min supbräda och paddlade ut till en strand som man bara kan nå med båt. Där kände jag mig trygg. Sedan tillbringade jag natten där i min hängmatta. På morgonen åt jag lite frukost, innan jag paddlade tillbaka för en ny jobbdag. 

Efter det började jag testa fler nätter ute, men på mitt sätt. Jag har aldrig känt att jag kan något, att jag är en sådan som klarar av det där som man ser att andra gör. Massa matlagning på stor läger­eld utanför ett vindskydd, till exempel. Men jag måste kanske inte göra som alla andra? Jag släppte alla måsten och struntade i alla stora äventyr som fladdrar förbi i sociala medier. För att göra det enkelt för mig åt jag kvällsmat hemma, innan jag gav mig ut för att sova. Så gör jag fortfarande. Steget ut blir kortare på så vis. Jag brukar ta med mig lite poppade popcorn istället, eller något annat gott. 

Efter den första natten insåg jag att jag klarar av att sova ute själv, trots att jag är rädd. 

Hängmattan är en stor del till att jag vågar. Den är mysig, skön och framförallt är den enkel att gömma, jag känner mig inte så exponerad i den. Det är mest andra människor jag är rädd för när jag är ute. Därför går vindskydd bort, för där kan ju många samlas. Jag har avbrutit flera utenätter i förtid på grund av att jag mött någon. Jag skulle inte sova en blund om en främling vet exakt var jag är. Människor är ju oftast snälla, men man vet aldrig. Det finns ett mod i att våga avbryta också, att lyssna till sig själv.

Mitt fokus har blivit att skapa äventyr runt hörnet, som inte behöver kosta så mycket pengar. Det mesta blir lyckat om jag får strunta i att det ska bli perfekt. 

Mina tre barn följer också med mig ibland. Det har varit lite nervöst, för då har jag ju ansvar för att de också ska ha det bra. Rent ekonomiskt kan jag inte köpa all dyr utrustning som behövs. Så i somras lånade jag ryggsäckar och sovsäckar från Fritidsbanken. Sedan åkte jag och barnen från Motala till Harge naturreservat och hittade fantastiskt fina träd att sova i, precis vid Vätterns strand. 

Jag hade min hängmatta, mina två yngsta sov i en dubbel och min äldsta på 14 år hade en egen. Vi kiknade av skratt när vi hängde upp häng­mattorna, det krävs lite finess så att lutningen blir bra. 

Vi tog med allt de ville ha, gosedjur och lördagsgodis. Vi hjälptes åt att bära under vandringen som tog en halvtimme. Min äldsta bar mest och han var kanske den största utmaningen, tonåring och allt. Men han verkade trivas och vill nu ge sig ut igen och ha med sig en kompis. 

På kvällen satt jag på klippan och bara njöt. Mina små skrattade och gungade i sin hängmatta, min äldsta låg omsluten i sin med små lampor tända.  Jag tror att de känner sig hemma i naturen nu, efter hundratals dagsutflykter. 

Som ensamstående med tre barn har jag inte råd med lekland och liknande, naturen har istället blivit vår plats. De trivs där, säkert smittar min glädje av sig också. 

Även om jag fortfarande är rädd ibland för att sova ute, så är jag stolt över att jag fortsätter.­ ­Naturen har blivit en plats där jag njutit och utmanat mig själv. Jag har vuxit. Vad mer kan jag våga? Nu drömmer jag om att göra upp en eld på egen hand och jag känner mig redo. Det ska jag prova redan ikväll, när jag ska sova i min hängmatta i Sälenfjällen. 

 Med mina små och stora äventyr hoppas jag inspirera andra att våga, fast man kanske inte kan, fast man kanske är rädd. Det går!”