Kan man gilla otillgänglighet och tillgänglighet samtidigt? Kanske är det varianter av samma sak. Läs Marie Kjellnäs nya ledare här!
Vad tänker du om ordet otillgänglig, är det positivt eller negativt laddat? Det är en fråga som varit brännhet här på redaktionen den senaste tiden. Svaret är förstås både och, eller kanske varken eller. Det beror på, kan man också säga.
Allt började med en vandring till Sveriges mest otillgängliga punkt, som hittas några timmar öster om Duottarstugorna i Padjelanta nationalpark, alldeles vid gränsen till Sarek (se sidan 28 i nya numret). Från punkten är det ungefär 4,6 mil till närmsta farbara väg i alla väderstreck, vilket är kriteriet man utgått från i beräkningen. Om det kan förstås sägas en del, vi har ju gott om stugor, båt- och helikoptertrafik, rengärden och andra civilisationstecken i väglöst land. Men jag tycker nog ändå att vägar har en särställning, det är när sådana saknas jag känner mig som mest otillgänglig.
Och så har vi det här med wifi. Det är en vattendelare, precis som vägar – vissa vill ha dem, andra inte. Under vandringen till otillgänglighetspunkten förlorade (negativt laddat ord) vi mobiltäckningen efter den första dagsetappen och fick tillbaka den (positivt laddat) först fem dygn senare. Det står ju ofta i guideböckerna att mobiltäckning saknas eller är svajig längs leden, men när man väl kommer dit har någon smällt upp en mast och mejlkorgen börjar plinga och det blir Förrädarna i tältet. Det är nästan så att man räknar med det, att ”problemet” ska lösa sig.
Visst kan det vara bra med wifi mitt i ingenstans. Det har faktiskt hänt att vi skickat sidor till tryck från 3 000-meterstoppar i Alperna, sequoiaskogar i Kalifornien och svenska högfjäll. Men känslan av otillgänglighet blir ju lite kantstött.
Hemkommen från något som heter otillgänglighetspunkten inser man raskt att den enes drömtur är den andres mardröm. Att släpa ryggsäck genom okrattade landskap utan wifi i en hel vecka kan anses onödigt krångligt, särskilt om målet är otillgänglighet – varför inte bara lägga in sig på spa med hörlurar och gurkskivor på ögonen?
Friluftslivet, och även samhället i stort, är annars mer inriktat på tillgänglighet än otillgänglighet nuförtiden. Det är ju positivt – klart vi måste skapa bättre förutsättningar för alla att ta del av platserna, faciliteterna, utrustningen, snacket och gemenskapen. Vi pratar en hel del om detta också, särskilt i planeringen av Utefest i Järvsö där vi vill att alla ska känna sig välkomna.
Samtidigt tänker jag att tillgänglighet öppnar dörren för otillgänglighet, om du är med på hur jag menar? Ingen drömmer väl egentligen om en rullstolsramp, en anpassad informationstext, en stämpel på att ens läggning eller hudfärg är helt okej. Allt det är bara dörröppnare för de riktiga drömmarna, som handlar om att kunna ta sig ut precis som man vill. Självvald otillgänglighet.
När du läser det här har jag semester. Troligen slackar jag i stugan på Öland, ungefär så långt från ett fjäll man kan komma i Sverige. Däremot mycket nära farbara bilvägar, välfyllda hamnar, loppisar och en grisfestrestaurang som lockat mer än en miljon besökare sedan starten 1969. Märkligt nog är det min allra bästa otillgänglighetspunkt.
/ Marie Kjellnäs, chefredaktör Utemagasinet
