Treriksröset känner de flesta till, men vad vet du om resten av de 642 riksrösen som definierar gränsen mellan Norge och Sverige? Ofta ligger de lite oländigt till, långt in i snårskogen eller högt uppe på fjället. Och de har en egen fanclub.
Det frasar av blåbärsris och renlav under våra fötter, när det plötsligt glimtar till av något gult mellan tallarna. Där, längst uppe på höjden, står det och solar på en klipphäll: Riksröse D. Med flata stenar staplade på varandra, den översta tredjedelen gulmålad och väl synlig.
– Precis här, där hjärtstenen sitter. Där går gränsen.
Håkan Sönnermo lutar sig fram mot den platta stenen som sticker upp i mitten av det stora röset. I vanliga fall skulle det norska kungliga monogrammet vara på ena sidan, och det svenska på den andra. Men eftersom det här röset uppfördes 1835, då Sverige och Norge var i union, har bägge sidor Karl XIV Johans monogram inristade.
Hur hamnade vi här?
Håkan pekar ut vilken sida som är norsk för att göra det tydligare för oss rösnoviser. Men samtidigt blir det helt bakvänt – här ligger nämligen Norge i öster och Sverige i väster. Det är helt enkelt så att vårt grannland tar en liten avstickare österut i norra änden av Bohuslän, och brakar därefter söderut på kartan, för att sedan återställa ordningen genom att svänga norrut längs med Dalsland.
Vi befinner oss nära gränsövergången vid Håvedalen. Och det är hit, inte långt från hemmet, som Håkan Sönnermo tar sig när han vill ha sin dos av riksrösen i vardagen.
– Där borta vid riksröse C har jag suttit och mediterat många gånger. Det är så fint där, med utsikten och lugnet.
Han pekar längs den röjda gränsgatan som tydligt visar vägen genom skogen, över sjön Håvedals-Langvann och upp på nästa kulle. Där höjer sig krumma, vertikala granitväggar med en hätta av grön barrskog. För dagen badande i solljus, omgivna av blå himmel och vatten.
Det är inte svårt att se att det är en plats som lockar, även om inga stigar leder dit. Men man måste ändå fråga sig: Hur hamnade vi här?
Gränsens högsta punkt
Allt började egentligen för några år sedan, när jag och fotograf Johan Marklund red islandshäst i gränsfjällen nära Jormlien och Stora Blåsjön i nordvästra Jämtland. Under en dimmig höstdag nådde vi fram till ett riksröse mitt ute på fjället. Där satt vi av, tittade en stund på röset, fikade. Sedan red vidare och tänkte väl inte så mycket mer på den där stenstoden vid gränsen.
Inte förrän senare på kvällen, när vi och våra ömmande ljumskar satt runt brasan i baslägret, och fick oväntat sällskap av en man från Umeå. Han var ute och vandrade – inget konstigt i det – men han vandrade liksom med ett syfte: Att se riksröset. Och därtill bocka av ännu ett i samlingen.
När han började berätta gick det upp för oss att det här är en hobby i stil med att kryssa fåglar. Med skillnaden att rösena står där de står och har så gjort i mer än 250 år. Ändå är det inte en självklarhet att man springer på dem – om man inte råkar ha för avsikt att göra det.
Mannen från Umeå pratade vidare om riksröse 155B vid Sylarna, som man då trodde var den högst belägna platsen på gränsen med sina 1 743 meter över havet. Vad ingen av oss visste då var att en utliggare – förklaring kommer! – på sluttningen vid Nuortta Sávllo i Arjeplogsfjällen skulle ta Sylarna på upploppet med sina 1 752 meter när den mättes om 2023.
Totalt finns 642 riksrösen längs den norsk-svenska gränsen, och det tycks finnas minst lika många historier om dem.
Simmade ut med ryggsäck
För Håkan Sönnermo startade intresset under en långfärdsskridskotur på Boksjön intill Tresticklans nationalpark i Dalsland.
– Halva sjön ligger i Sverige, halva i Norge. Och när jag gick i land på en av öarna där så upptäckte jag Riksröse 2.
Även på en annan ö i sjön såg Håkan ett riksröse, och blev allt mer nyfiken på rösenas betydelse och bakgrund. För en som älskar både friluftsliv och historia var det här jackpot! Han ville genast besöka fler rösen.
– Det blev fler och fler. Jag har gått hela Bohuslinjen och Dalslandslinjen upp till Värmlandsgränsen, och också börjat gå en del i Värmland.
Och det är inte direkt någon lätt vandring. Riksrösena ligger ofta ganska högt.
– Man får bröta sig fram. Jag har också simmat ut med ryggsäck till en ö i Stora Le där det finns ett röse. Det har blivit en nördig grej, säger Håkan.
Treriksröset är störst
Landgränsen mot Norge börjar längs Idefjordens strand i Bohuslän i söder, för att sedan fortsätta genom skogarna i Dalsland och Värmland. Därefter sträcker den sig upp genom fjällandskapen, ända fram till det mest kända riksröset av dem alla: Treriksröset. Det är också det röse som ser störst ut, helt enkelt för att själva röset kapslats in i ett betongfundament.
Man kanske kan tro att Treriksröset har gjorts så där stort för att det är lite speciellt, med hela tre hjärtstenar för att tre länder möts precis där. Men det handlar egentligen bara om att platsen har lite speciella förutsättningar.
– Det står precis vid stranden till en sjö, och på vintern trycker isen på röset. Så betongen är där för att skydda det, säger Dan Norin, som är geodetisk expert och sekreterare i den svenska gränskommissionen vid Lantmäteriet.
Dan och hans kollegor har tillsammans med den norska gränskommissionen haft fullt upp de senaste fyra åren. De har gått igenom hela gränsen, mätt ut exakt var riksrösena står, renoverat de som haft sådana behov och bedömt om fler rösen skulle behövas.
– Vid förra gränsgenomgången på 1980-talet blev det 21 nya riksrösen, men den här gången blev det bara ett. Det var i Årjängs kommun i Värmland, där riksgränsen gör en 90-graderssväng utan att det var tydligt utmärkt i terrängen.
För även om vi lever i fred med vårt kära grannland Norge så är det viktigt att veta var gränsen går, menar Dan. Kanske är det till och med en fundamental förutsättning för att länder ska kunna leva i fred med varandra?
Hela idén med riksrösen började i och med Strömstadstraktaten 1751, då Sverige och Norge kom överens om hur gränsen skulle markeras. Året därpå satte arbetet igång.
Någon sorts ordning
Det tog 16 år att färdigställa de första rösena, som numrerades – från 1 längst söderut i Dalsland upp till det innan Treriksröset som blev nummer 293. Med åren kom dock behovet av att göra fler rösen, där det var lite för långt emellan dem. De nya mellanrösena fick ta närmaste röses siffra och lägga till en bokstav, oftast A eller B.
Med Bohuslän är det lite annorlunda. När området blev svenskt på 1600-talet fattades inget beslut om riksrösen, så det dröjde ända in på 1800-talet innan det bestämdes att även den biten av gränsen skulle få sina egna rösen. Det fanns dock ett litet dilemma för vän av ordning, eftersom numreringen söderifrån redan var påbörjad från Dalsland och norrut. Så i Bohuslän fick rösena helt enkelt markeras med bokstäver istället.
Vi repeterar: I Bohuslän är riksrösena markerade med bokstäver. Från Dalsland och uppåt är det siffror. Ibland i kombination med bokstäver. Glasklart?
– Det låter kanske lite rörigt. Men någon sorts ordning är det som vi försöker följa, säger Dan Norin, som själv delvis varit ute i fält och jobbat med gränsöversynen.
Redan i gränstraktaten från 1751 står det hur man ska bygga och underhålla rösena och hålla gränsgatan öppen. Och lagen var också tydlig när det gäller vad som händer om någon skulle sabotera ett röse: ”Den som förändra eller aldeles utkasta något GränseRöse, skall till skräck och sky för andre illa sinnade på det ställe hwarest gerningen är gjord uphängas”, står det i lagen från 1751.
– I princip gäller lagen fortfarande, fast det där med upphängning kan man knappast använda sig av idag. Men alla gränsmärken är skyddade med fängelsestraff, säger Dan.
Delar lika på översynen
Gränsöversynen är ett samarbete med norrmännen. Det brukar gå till så att det ena landet tar ansvar för den norra delen av gränsen, medan det andra landet tar södra.
– Fram till 1930 gick man tillsammans hela tiden, men efter det kom man fram till att det var effektivt att dela upp det. Och man litade mer på varandra.
Å andra sidan fanns säkert en god dos vänskap mellan de svenska och norska gränsarbetarna när de jobbade sida vid sida. De delade på arbetet, de bjöd varandra på middagar.
Under den senaste genomgången, 2020–2024, tog Norge hand om den södra delen, upp till Valsjöbyn i Jämtland, medan Sverige ansvarade för gränsen vidare upp till Treriksröset. Att jobba i fjällen kräver lite mer av transporterna, som ofta går med helikopter, så man brukar turas om.
Skyddade som kulturarv
I genomsnitt är det 2–3 kilometer mellan varje riksröse, ibland tätare. Där det behövs finns också så kallade utliggare, en typ av riktningsvisare. Totalt finns 186 stycken utliggare, som också ingår i översynen.
– De ser ut som mindre kopior av riksrösena, säger Dan Norin. Utliggarna definierar inte den absoluta gränsen, men de står inom en meter från gränslinjen.
De nya riksrösen som tillkommer byggs på samma gamla sätt som på 1700-talet – det vill säga cirka 1,5 meter höga, torrmurade rösen med en hjärtsten i mitten. När en trasig hjärtsten byts ut och när det skapas ett helt nytt röse får det våra nuvarande regenters monogram – Carl XVI Gustaf och Harald V, på respektive sida gränsen – medan de gamla som restaureras fortsatt har samma monogram som originalen. De som varit med sedan starten på 1700-talet är alltså märkta med Adolf Fredrik (AF) och Fredrik V (FV).
– Vi hade beställt knappt 20 nya hjärtstenar för vissa hade gått av, säger Dan Norin. De har liknande utseende som de från 1752, av Idefjordsgranit från en firma i Norge.
Gränsen tar en ny väg
Men det är klart, riktigt som på 1700-talet går det inte till för dagens fältarbetare. De får numera skjuts ut med helikopter eller fyrhjuling, för att sedan återvända till bekvämt boende framåt eftermiddagen. Istället för att ligga ute i fält i veckor, och transportera allt material med egen kraft och hästar.
– Visst skulle gränsmarkeringarna kunna förenklas med stolpar och skyltar, det skulle inte kräva samma underhåll. Men åtminstone de här riksrösena från 1700-talet är ju skyddade som kulturarv. Om vi inte fortfarande använde dem skulle de räknas som fornlämningar. Och vi märker av ett stort intresse för att de är så speciella och fina, säger Dan och tillägger:
– Gränser är ju spännande. Det är väl något vi alltid fascinerats av – var gränsen går.
Under hela gränsöversynen har man också mätt rösenas placering med mer modern teknik än tidigare, för att få en ännu bättre precision av landsgränsen på kartor.
– Med digitala kartor kan vi ju zooma in så det blir mer detaljerat. På gamla papperskartor ligger kanske gränsen 10–20 meter fel på sina ställen. Men det ska fixas nu.
Det händer också att gränsen tar en helt ny väg, när vattendrag som ska definiera den gör just det. Så var fallet i Dalsland, där en bäck som ska utgöra riksgränsen visade sig ha svängt in på norska sidan. Fick vi därmed – en liten bit av Norge?!
– Det var 20 meter ungefär, kanske totalt 500 kvadratmeter. Myrmark. Kanske inte värt så mycket, säger Dan och skrattar.
Men rätt ska vara rätt. När den senaste gränsöversynen är helt dokumenterad, klar och godkänd kan kartan alltså ritas om en aning – troligen i slutet av 2025.
Då börjar hjärtat klappa
Hur långt Håkan Sönnermo har gått längs Bohusläns- och Dalslandslinjen har han inte riktigt koll på. Han räknar inte på det viset.
– Jag räknar trötthetskilometer istället, det är oländig terräng.
Klart är i alla fall att han har åtskilliga rösen kvar att pricka av, om han vill.
– Jag tror inte någon har tagit alla rösen. Vissa är för otillgängliga. Jag beundrar verkligen dem som byggde de här, säger Håkan och känner med handen på det stadiga D-röset.
Han är glad att riksrösena hålls i skick och bevaras, inte minst av historiska skäl. Dessutom ger de ju honom ännu en anledning att komma ut i naturen.
– Jag har gått mycket här i skogarna och inte träffat på en enda människa. Att leta upp riksrösen kan göra att man kommer till platser som man annars aldrig skulle se.
Tidigare i livet har Håkan vandrat mycket i nationalparkerna Sarek och Padjelanta. Men det var innan han blev ”frälst”, som han säger.
– Nu vill jag gärna tillbaka och se rösen där uppe. Jag gillar ställen som ligger lite otillgängligt. Man vet inte vad som väntar i terrängen, det blir lite spännande och kräver ibland lite planering och logistik.
Och när ett riksröse dyker upp i blickfånget, då händer något.
– Då börjar hjärtat klappa. Man får sin belöning. Och så får man motion på köpet.
Så hittar du riksrösen
Nyfiken på det här med riksrösen? Här kommer några tips för dig som vill börja leta och kryssa.
Det finns alltså 642 riksrösen längs den svensk-norska gränsen. Alla dessa finns utritade i Lantmäteriets karttjänst Min Karta (minkarta.lant-materiet.se).
Märkningen är en prick med en ring runt och med beteckningen skriven bredvid. Om du har appen Fjällkartan så ser du också riksrösena utmärkta med samma ring med en prick i – och de syns också på papperskartorna.
I Norge finns motsvarande karttjänst från Kartverket på norgeskart.no, där det finns textinformation vid riksrösena men en symbol saknas.
Fler rösen för vandrare
1.Höljan, Värmland
Sköna Värmeland har så klart flera riks-rösen längs norska gränsen. Ett som är väldigt vackert beläget vid ett vattenfall är Höljefallsröset, Riksröse 111. Du finner det i Höljans naturreservat, längst upp i det nordvästra hörnet av Värmland.
2. Fulufjället, Dalarna
Kanske har du vägarna förbi norra Dalarna och Fulufjället? Det finns flera riksrösen längs sträckan där Fulufjällets nationalpark gränsar till Norge. Men vill du se ett 1700-talsröse strax utanför nationalparken, som är lättillgängligt men ändå på kalfjället, så har vi ett tips: Riksröse 131. Det ligger inte alltför långt från bilvägen, sydväst om byn Gördalen.
3. Storlien, Jämtland
Storlien ligger som bekant väldigt nära gränsen mot Norge. Cirka tre kilometer- rakt västerut från byns centrum hittar du Riksröse 160, mitt på kalfjället. Du har sommarled nästan ända fram. Norr om 160 ligger dessutom 160 A, precis intill E14 vid gränsövergången.
Skulle du ta dig ännu ett snäpp norrut, till riksröse 161 vid Skurdalsporten, så kan du även kolla in den mytomspunna ”Stenen i Grönan dal”, som ligger i närheten. Den är ett gammalt gränsmärke av ett helt annat snitt, som eventuellt har sitt ursprung inom den samiska kulten, eftersom många av de inristade tecknen påminner om de som finns på nåjdernas trummor. Dessutom är blocket översållat med vad som anses vara klotter från 1600-talet.
