Karin Fingal är sedan barnsben i bärdjävulens våld – ett livslångt och underbart tillstånd. Håller du med?
Jag vet inte riktigt när det började. Men jag antar att alla barn gillar bär. Så också jag. På ön där jag växte upp var det dock skralt med dem. Man kunde sitta under de torra buskarnas saltbrända blad och hitta ett och annat vildhallon. Eller klättra bland björnbärssnårens hemska taggar i klippskrevorna. En gång upptäckte jag något så oerhört som ett blåbärsställe. Det var som att finna en skatt.
Så där höll jag på och någon gång under min barndom blev jag gripen av den så kallade bärdjävulen. Om du också blivit det fattar du vad jag menar. Det drar i dig när säsongen är inne för blåbär. Eller lingon, hallon, hjortron, nypon. Du måste ut. Du måste kanske ta semester för att hinna plocka innan bären faller av? När hinken är full har den alltid plats för några till. De där stora där borta! Sedan går jag hem. Oj, de där också förresten.
Åh, vilka underbara dagar jag och bärdjävulen har haft tillsammans! Tack vare hans inverkan på mig har jag fått uppleva det bästa friluftslivet jag kan tänka mig. Att bara sitta i skogen. Lyssna på vinden och fåglarna. Händerna plockar och plockar. Man blir skitig, får blå fingrar och fläckiga kläder. Lägger sig ner i mossan en stund och tittar upp i tallkronorna.
I tonåren lade jag ofta en hink i kajaken och paddlade till andra öar. Knatade runt på klipporna i timmar i jakt på björnbär. Sedan badade jag bort lila fläckar, svett och taggar. Det salta vattnet sved i min rispade hud.
Vissa har dock aldrig blivit gripna av bärdjävulen och fattar inte grejen alls. Det gäller av oklar anledning främst män och min pappa är en av dem. Han säger saker som: Men myggen i skogen? Stå böjd med krokig rygg över ett snår hela dagen? Bara skörda och skörda. Hur kul är det?
Han har helt missuppfattat bärplockning. Det handlar inte om att skörda utan om att bara vara. Och det är svårt när man är vuxen. Vi måste ha något att göra, för att vi ska lyckas bara vara.
Den enformiga och samtidigt stimulerande sysslan bärplockning är idealisk. Händerna är upptagna med att plocka. Kroppen befinner sig i naturen. Hjärnan registrerar nästa bär. Vinden susar högt ovanför.
När jag träffade min blivande man var det lätt att introducera honom till svampplockning. Men med bärplockning gick det trögare. Han drog samma argument som min far.
Fram till en sommardag förra året när en hink följde med på svampturen. Någon svamp syntes inte till den dagen men blåbären hängde mogna överallt. Barnen stannade direkt för att mumsa. Deras pappa tog också några bär i munnen. Sedan började han lägga dem i hinken.
När barnen ville gå vidare mot sjön hakade jag på. Men han stod kvar. Sade att han skulle komma, men kom inte. När han flåsande hann upp oss en stund senare ursäktade han sig med att han hade gått förbi några så himla fina bär, som han bara var tvungen att plocka. Resten av dagen fortsatte på samma vis: Han stannade hela tiden, stod tyst och stilla, bara plockade och plockade.
Det gick förvånande snabbt för bärdjävulen att värva honom. Redan i bilen hem var det klart. Då föreslog min man att vi senare samma vecka skulle dela upp oss. En fick passa barnen, en fick åka iväg och plocka bär. Ensam, en hel dag i skogen.
/Karin Fingal
Karin Fingal är journalist och guideboksförfattare, med ena foten i en känga och den andra i en klacksko. Bor på landet i Västsverige och trivs allra bäst i närnaturen, men drömmer också stort.
