Full rull i Järvsö

Att susa utför slalombackar på två hjul lockar allt fler. Hur uppstod den här trenden, och vad är grejen? Utemagasinet skickade två inbitna alpinister till Järvsö för att ta reda på allt.

Sluttningarna ner mot Ljusnan står i skir klorofyllskrud. Årets första illgröna grönska. Den snabbt undflyende tiden som lite poetiskt brukar kallas ”mellan hägg och syrén”. Jag ser inga syrener här i Hälsingland, men väl ett hav av violetta lupiner – en av de vackraste invasiva arter vi har i landet. 

Temperaturen har precis blivit kortbyxa och vi har åkt till Järvsö, ett av landets mest självklara resmål för den som gillar cykling och smuts. Eller mer bestämt den som gillar stigcykling och utförscykling samt grova däck på cyklar med generöst tilltagen stötdämpning. Som jag och fotograf Klingeteg. Vi rullar ut från cykeluthyrningen med 40 000-kronorscyklar mellan benen och förväntansfulla lår.

En liftfri uppvärmning

Vädret överträffar prognosen, även om ett våldsamt oväder drar in första natten: blixten slår ner i ett hus i byn och det brinner ner till grunden. 

På morgonen slickar solen de grävda nedfarterna som slingrar sig utför berget och torkar stigarna. När vi trampar oss upp till cross country-området sveper några bulliga stackmoln över landskapet, med dramatiska gråa åskmoln som kuliss långt bort i väster. 

Vårt uppdrag är att utforska Järvsö Bergs­cykelpark, det prisade downhill-systemet här i byn, och dessutom teckna den historiska bakgrunden till att svenska skidliftar började nyttjas även sommartid. Men vi börjar alltså i det liftfria stig­området och låter ”earn your turns” styra vårt botaniserande. Dessa stigar har anlagts för den som gillar motionscykling, där förmågan uppför sätter prägel på framfarten. 

Vi rullar förbi Badtjärn. Trampar gröna, blåa, röda leder. Uppförs och utförs. Ljusnans dalgång i fonden flankerad av snälla berg. Upp till högsta punkten, där jag välter ner från plankorna på en tekniksektion men landar mjukt på rygg i lingonriset. Lite som Kafkas, eller egentligen Josef K:s, förvandling till skalbagge, tänker jag när jag trasslar mig loss från cykeln.

Både stil och balans

Vi trampar några hundra höjdmeter sammanlagt. Lagom lätt och med tekniska inslag som alla med normalsvensk cykelerfarenhet klarar. Med oss har vi Fredrik Jelk, som tidigare var med och initierade cykling på Idre Fjäll innan han slog sig ner i Järvsö och blev ansvarig för ­­crosscountry-satsningen här. Vi njuter av välgjorda velodromer, svindlande stigar och mångfald av underlag. Vi balanserar oss igenom teknikområden och putsar lite på stilen och balansen. 

– Vi har satsat på att göra ett vettigt intro till den som aldrig cyklat stig förut. Grus känner man igen och då vågar de flesta cykla. Om man kört här några gånger kanske man till slut vågar åka lift och testa på downhill, säger Fredrik.

När vi avslutar dagens cykling öppnar sig ­himlen igen. Vi smiter in på restaurang Sydsidan och tar en aprés bike-öl på uteserveringen just nedanför liften. Den sitter som en smäck, eller kanske snarare som en full face-hjälm. Den typ av hjälm som är obligatorisk när vi följande dag ska idka liftburen utförscykling.

Redan de gamla japanerna

För de yngre förmågor som syns susa utför ­Öjeberget är nog mountainbike ett lika självklart fenomen som internet. Vi lite rostigare minns (nåja) att sporten i sin grundform uppfanns i USA början av 1970-talet. Det var ett gäng övervintrade ­hippies som gillade att cykla, speciellt utför Mount Tam i norra Kalifornien där de bodde. Först på sina vanliga cyklar, senare på modifierade och mer bergsanpassade modeller. Gary Fisher, Joe Breeze, Tom Ritchey och Charlie Kelly anses vara de fyra som hade mest inflytande över utvecklingen av terränggående cykling, av den typ som satte snöbollen i rullning och idag omfattar en handfull discipliner med grova däck och robusta åkdon. 

Men givetvis har man cyklat off road även tidigare. Cykeln var tidigt ett självklart transportmedel, långt innan det fanns asfalterade vägar. Dessutom var den ett viktigt redskap för militären, redan på 1800-talet faktiskt. Sverige (och Finland) hade länge så kallade cykel- och skyttekompanier. ­Japanerna intog under andra världskriget Singapore med hjälp av cykelburna regementen. Även italienska armén har frekvent använt terräng­gående cyklar militärt. 

I mitten av 1980-talet kom så de första cyklarna speciellt designade för stig- och utförscykling till Sverige. Utvecklingen tog rejäl fart i slutet av decenniet och de första tävlingarna genomfördes. I början användes snarlika cyklar till de två disciplinerna cross country (XC) och downhill (DH) innan specialiseringen skilde dem åt. 

Det första riksmästerskapet (innan det fanns ett officiellt SM) i mountainbike, både XC och DH, genomfördes i Riksgränsen 1991. Här upptäcktes flera talanger som skulle sätta Sverige på MTB-kartan, framför allt när det kom till utförsåkningsgrenen. Tommy Johanson blev fixstjärnan på herrsidan och Malin Lindgren för damerna. Johanson tog VM-silver i Vail 1994 och mycket annat, Lindgren bärgade VM-brons och pall­platser i världscupen. 

Sveriges bästa cykelpark

Kanske kulminerade svensk downhill 1999 när VM avgjordes på hemmaplan i Åre. Men det blev inte den blågula medaljfest man hoppats på. Som bäst noterades ett par sjätteplatser för Kristian Eriksson och Malin Lindgren.

Sen kan man väl säga att det gick utför. I alla fall om man bara ser till tävlingssidan. Året efter VM slutade alla svenska downhillproffs, då fem (!) stycken, tävla i världscupen. De största svenska cykeltalangerna har därefter haft fokus på cross country, eller landsväg för den delen. 

Men DH-grenen dog inte – den blev bara mer folklig. Allt fler svenskar blev nyfikna på att cykla utför utan nummerlapp. Vilket ju egentligen är mer intressant för oss på Utemagasinet, som vill hinna uppleva naturen ordentligt medan vi rör oss genom den.

I mitten av 00-talet började utförstrenden ta fast form. Skidanläggningen Flottsbro utanför Stockholm körde sin lift för cykel emellanåt. Åre Bike Park drog igång 2004 med liftburen cykling, Gesunda började köra sommartid 2006. I samma veva satsade även både Kläppen och Lindvallen i Sälen på downhill-leder i olika svårighetsgrader, vilka tyvärr lades ner efter några år. 

2009 tog Järvsö ett stabilt tag om stafettpinnen, och Järvsö Bergcykelpark skapades. En anläggning som idag anses vara en av landets allra bästa när det gäller att tilltala både bredden och eliten inom utförscyklingen, och i viss mån även cross country. Det är inte för inte som anläggningen korats till Sveriges bästa bikepark både 2023 och 2024 av cykelfantasterna på happyride.se.

Allt fler har egna cyklar

Hur blev det då så här? Jag får fatt på Lars Ek Lööv, VD för Järvsö Bergscykelpark. Han berättar om när han var i kanadensiska Whistler sommaren 2007 och hälsade på en kompis.

– Jag var ingen cyklist men det var direkt ”wow, varför har jag inte gjort det här tidigare?” Det står ju en sittlift i Järvsö som bara används 3–4 månader om året. Tåget stannar mitt i byn och trafiken till fjällen åker bara förbi på sommaren. På den vägen är det.

Målsättningen var och är, berättar Lars, att erbjuda cykling för alla.

– Men det är en sanning med modifikation, såklart. Det är inte för riktigt alla. Men anslaget är att alla som kan cykla ska kunna komma hit och ha kul.

Att Järvsö ganska snart blev en hub för ­utförscykling har minst ett par rimliga förklaringar, säger han. 

– Jag tror att det kan bero på att vi skapat detta från hjärtat. För att vi verkligen vill. Och så har vi tagit hjälp av dem som anses bäst i världen på att anlägga utförsåkning för cyklister: Gravity Logic-gänget som anlade cyklingen i Whistler, som alla anläggningar sneglar på.

Antalet downhillcyklar för uthyrning har ökat för varje år, från de första tolv till 150 härom året.

– Men vi har något färre nu, cirka 120, och det har att göra med att det är fler som har med sig egna cyklar idag.

Jämfört med skidåkningen på Öjeberget ligger cyklingen fortfarande i lä. Lars Ek Lööv berättar att de sålde 300 000 liftkort förra vintern och den följande barmarkssäsongen noterades 30 000, plus cirka 8 000 dagspass för XC-cykling. 

– Men vi har faktiskt fler öppetdagar på sommarsäsongen än på vintern. Och med tanke på att Järvsöbacken har funnits i 90 år och bikeparken bara i 15 så har vi väl snart 300 000 cykeldagar på sommaren också, säger han och skrattar.

Följande morgon har vi stämt träff med Lina Skoglund som ger oss en introduktionskurs i utförscyklingens ädla konst. Lina driver tillsammans med sin man Steve Murphy firman Better MTB coaching och delar cykelåret mellan Järvsö, Stockholm och Nya Zeeland. Hon har tidigare tävlat framgångsrikt inom både downhill och enduro (där utförskörningen är en väsentlig del av disciplinen). 

Brant inlärningskurva

Man kan tycka att en introkurs är lite onödigt om man som vi har cyklat en del, och även åkt lift med cykel ett par gånger tidigare. Men då tycker man fel. Det finns goda skäl att ge Lina en timme av ditt liv innan du gränslar hojen. 

Inlärnings­kurvan är fullkomligt snorbrant, även om de flesta svenskar med skidvana har en bra grund att stå på när det gäller utförsåkning. Bara de mest basala grunderna – att förstå hur du ska placera tyngdpunkten, att du ska bromsa med ett finger och fästa blicken långt fram – gör dig så gott som direkt till en avsevärt mycket bättre utförsåkare på cykel.

– Och gå inte bak för långt med tyngdpunkten, då får du sämre tryck på framdäcket mot marken, påminner Lina när vi gått igenom cykeln, bromsarna, dämpare och växlar samt hängt cyklarna på liftstolen och satt oss tillrätta. 

200 höjdmeter ska vi nu avverka, hela vägen upp till toppen, utan att behöva trampa.

Fullkomligt kär i Barbro

Järvsös rykte kanske inte flyger över riktigt hela världen. Men i Sverige vet nog de flesta som är över 40 att artisten Barbro ”Lill-Babs” Svensson kom härifrån. Och som en hommage till vårt nationalhelgon har man döpt nedfarterna i Järvsö Bikepark till sångtitlar, namn och annat som kan associeras till Lill-Babs repertoar och liv. 

På samma sätt som skidbackar delar man in nedfarterna, eller lederna som man säger i cykelsammanhang, i grönt, blått, rött och svart efter svårighetsgrad. Vi börjar givetvis med den enklaste leden: ”Monica”, en skön grön. 

Som gammal skidåkare måste jag tillstå att det känns lite tamt att sikta på grön nedfart. Men bara tills man släpper på och rullar utför. Visst, det är inga svårigheter att ta sig ner, men det är en liten utmaning att våga släppa på. 

Det geniala med utförscykling är att det är enkelt att utmana sig redan på de enklaste lederna. Låg fart är lika med hur enkelt som helst, och sen är det bara att dra på tills du känner att det inte finns fler gröna utmaningar. Då byter du till blått.

 Jag fullkomligt älskar ”Barbro”, Järvsös mest populära led. Här har man byggt så kallade platå­hopp, vilket innebär att du kan antingen rulla över dessa eller hoppa. Enormt pedagogiskt och ett lysande tillfälle att känna på allt mer avancerad utförscykling utan att riskera livet. 

Svarta lederna får vänta 

När jag släpper på ordentligt tar jag direkt lite luft. Detta låter nog mer avancerat än det är. Cyklar­ man någorlunda avslappnat och med kontroll på att hålla tyngdpunkten centralt behövs inte många försök för att känna att man flyger en smula. ­Hisnande och förvånande enkelt. 

Jag hänger givetvis inte med när Lina gasar på. Men det är utvecklande att åka lite ”följa John” och inspireras av hennes sätt att placera cykeln i velodromerna och se hur hon rör kroppen inför, under och efter luftfärderna. 

Vi fortsätter med flera blåa leder, ”Manolito” och ”Barbro”. 

Steget från grönt och blått till rött är inte jättelångt rent tekniskt, men psyket utmanas en smula. På grönt och blått kan man enkelt ha däcken mot underlaget hela nedfarten om man vill. På röd led börjar man utmanas lite mer med luft mellan mark och cykel, samt ett och annat drop.

Stolta furor, granna granar

Jag slås av att det trots liftåkningen och de maskinbyggda lederna ändå är en härlig naturupplevelse. Det doftar skog. Det är glest mellan cyklisterna. Stolta furor, granna granar och bastanta björkar kantar banorna. Din egen andhämtning och fraset från grova däck mot grus eller häll är de enda ljud som pockar på uppmärksamhet.

Downhillcykling, för den som ännu inte testat, är alltså på många sätt mer likt utförsåkning på ­skidor än andra typer av cykling. Det är samma flow och samma attityd som gäller. Men okej, en krasch är ofta värre på barmark. Men den med skid- eller brädvana som inte har något som helst problem med röda och svarta pister om vintern kan vänta sig betydligt större utmaningar i cykelleder med motsvarande färger. 

Som en yster fjällbäck

Själv är jag inte i närheten av att testa en svart cykelled efter två dagars träning. Men det är kul att stå vid sidan och se de riktiga virtuoserna både flyga och flyta utför de mest avancerade lederna. Att det går att cykla utför stup och pricka linjer med sådan centimeterprecision som Lina Skoglund och de övriga proffsen har jag givetvis sett på video, men i verkligheten, på nära håll, framstår deras konster som närmast magiska. De flyter så snyggt och harmoniskt utför. Som en vårligt yster fjällbäck med inslag av små vattenfall. 

Märkligt nog känns det absolut inte ouppnåeligt, med tanke på hur snabbt det går att utvecklas som downhillcyklist. Unikt snabbt i jämförelse med andra aktiviteter, skulle jag vilja påstå. Själv är jag åtminstone dubbelt så bra på utförscykling idag som när vi anlände Järvsö i förrgår. Hur bra kan jag bli? Tanken svindlar