Soloturen gav blodad tand

Efter bröstcancern lovade Alison De Mars sig själv att leva livet utan begränsningar. Det tog henne till fjällvärlden där hon njuter av ensamheten, ensliga kalfjäll och norrskensnätter.

”För bara två år sedan var jag nybörjare på vandring, nu gör jag långa soloturer själv i fjällen. Det började med att min bonuspappa gjorde en vandringstur med mina söner. Jag blev nyfiken, eftersom jag alltid haft ett naturintresse. Steget till att faktiskt fjällvandra själv kändes stort, men det började locka mig mer och mer. 

Så jag började läsa på. Jag gjorde enormt mycket research, i böcker, på forum och i olika Facebook-grupper. Till slut hade jag arbetat fram en nybörjarvänlig tur i Vålådalen. Där är det alltid nära till stugor och civilisation. Jag lånade utrustning av min bonuspappa och gav mig av. 

Wow, vilken upplevelse! Det var inte särskilt svårt, men tufft ibland med vädret. Mest var det härligt. Tänk att jag kunde göra detta på egen hand, fixa allt själv. Det gjorde något för själen. Jag fick sug efter mer, såklart. 

Jag gjorde mitt livs andra solofjällvandring förra året, i månadsskiftet augusti/september, från Ritsem­ och ner genom Padjelanta till Sulitelma. Den här gången blev det kalfjäll, mer avskilt och flera etapper utan stugor. En större utmaning. Vandringen tog åtta dagar och blev en otrolig och mäktig upplevelse. Landskapet skiftade hela tiden och blev aldrig monotont. Det blev vackrare ju längre söderut jag kom.  

Vid ett tillfälle dök det upp ett gäng renar och jag höll avstånd. De kom ändå nära och var nyfikna. Då såg jag en regnbåge bildas bakom dem, så larvigt vackert. Det blev ett fint möte. 

Ett annat minne från vandringen är när jag övernattade i Stáloluokta. Jag sov i stuga då, för att bada bastu och torka kläder. Mitt i natten­ väcktes jag av stugvärden som berättade att det var norrsken ute. Jag hade aldrig sett det på ­riktigt tidigare. Det var magiskt. Så tacksam över att bli väckt. 

Att vandra själv tycker jag tillför mycket. Det är ett bra tillfälle att lära känna sig själv och sina begränsningar – eller det man tror är begränsningar. Soloturerna har lärt mig att jag klarar saker jag inte riktigt trodde och att jag har ett bra pannben. 

Jag tycker om att vandra i min egen takt och på mina villkor. Det finns också en existentiell och andlig aspekt. Jag är inte en gnutta religiös, men något händer med mig där ute – jag känner hur liten jag faktiskt är i den här världen. Allt sätts i perspektiv.

Det skrämmer mig inte att vandra ensam, eller att utmana mig själv. Tvärtom. Jag har snarare ett behov av att uppleva och utmana mig själv efter att ha varit sjuk i bröstcancer. Efter det lovade jag mig själv att leva livet och inte begränsa mig. Att våga testa på. 

Att solovandra innebär att man måste tänka till kring säkerheten. Jag är extra försiktig och tar inga onödiga risker. Om jag halkar och slår i huvudet när jag vadar, då kan ingen rädda mig. Jag tar hellre en omväg än att försöka ta mig ner från en brant, hal klippa. Jag har också med mig en nödsändare, ifall att. 

Det som lockar mig ut på vandring är möjligheten att kunna koppla bort omvärlden och internet. Det gör otroligt mycket för välmåendet. Man börjar tänka på andra saker och gör en mental resa också. Naturen är en plats där jag bara får vara med mina tankar och det finns oändligt mycket skönhet. Sverige har så mycket vacker natur att erbjuda. Jag har svårt att motivera mig själv att resa långt bort, när fjällvärlden finns här! Den är ju nästan gratis att uppleva om man har utrustning. 

Jag har köpt en del egen utrustning nu. Det mesta begagnat, som sovsäck och liggunderlag. Jag vandrar inte ultralätt, men lätt, för att jag ska orka mer och för att vandringen ska bli extra skön. Jag lånar ett tält som väger strax över ett kilo, kör mestadels på frystorkad mat. Men jag har lyx med mig också – som en kaffekanna och ett stort paket kaffe. Det skulle jag aldrig ge mig ut utan!”