Udda friluftstrender du inte visste om

Det finns de som viger sitt friluftsliv åt att hitta den perfekta pinnen, bestiga berg med sin strykbräda eller fotografera sina genitalier i solnedgången. Vill de retas – eller bara hitta ut i naturen?

Det fanns en tid då friluftsliv handlade om att ta sig fram långt och högt. Om att korsa vidder och bestiga toppar, med packning för överlevnad på ryggen. Om att uppleva vyer man sedan kunde beskriva för andra, senare visa upp på diabilder eller i ett fotoalbum. 

Men idag? Låt oss säga att friluftslivet är statt i förändring. På många vis. Idag kan du lika gärna hitta någon som är ute på en flera dagar lång expedition i syfte att hitta den perfekta pinnen. Någon som syns spana ut över ett makalöst fjällandskap, rigga kameran, och sedan låta delar av sina genitalier bli en del av bilden. Eller någon som tar sig upp på en extra svår bergstopp – bara för att ställa sig och stryka en skjorta när målet är nått. 

Ute i naturen blommar nämligen en rad små och udda subkulturer. Små rörelser där lekfullhet, protest mot vuxenvärlden och en dos intern humor är viktigare än prestation och perfektion.

Låt oss ta en liten titt på dessa, och vilket syfte för mänskligheten de faktiskt tjänar. 

Lite trams, lite allvar

Det började egentligen som ett sorgeprojekt, säger Miranda Sherman, författare till den omtalade boken ”Pinnar” som gavs ut på Pug förlag i slutet på förra året.

– Jag var mitt i en väldigt tung period i livet, med mycket död och sorg och mörker, och orkade inte mycket. En morgon väcktes jag av klockradion i vanlig ordning och ramlade rakt in i ett snack i morgonpasset i P3 som handlade om pinnar. Det var glatt och tramsigt och lite halvallvarligt samtidigt, så där som Morgonpasset alltid är. Plötsligt säger en av programledarna ”någon borde göra en coffetable-bok om pinnar!” – och det var som att det öppnade något slags dörr i mig. 

Miranda, som är kreatör till yrket, gick ut i ­skogen, letade pinnar, fotograferade dem och skrev – ofta med en humoristisk twist – om det hon hittade. Det hela blev ett embryo till en bok, som hon skickade till gänget på Morgonpasset.

– De läste upp det i radio och det var ju jättekul förstås. Jag skrev om det på sociala medier, och då svarade David Sundin, komikern, att ”det där borde bli en bok på riktigt!” Och efter att han hjälpt till genom att öppna några dörrar åt mig så blev det faktiskt det.

Pinnen gör själen fri

Den uppmärksamhet som Miranda Shermans pinnbok har fått visar att ämnet berör.

– Jag har fått höra så många historier om pinnar och vad de har betytt för sin upphittare. Jag ­pratade med en dam som hade döpt sin vandringsstav, så att den liksom blivit hennes vandringskompis. Andra har checkat in pinnar på flyget för att kunna ta med dem hem från långväga resor. En kvinna hade sparat­ en över 100 år gammal pinne som bidragit till att hennes mormor och morfar träffats. 

Men vad är det då med helt vanliga pinnar som berör så? Miranda har sina teorier.

– Pinnar är ju en påminnelse om allt det barnsliga. Att bara få vara, utan att behöva vara vuxen hela tiden. De får oss också att stanna upp i naturen­ och inte bara skynda vidare. Vi tar in naturen med fler sinnen när vi spanar efter den perfekta pinnen,­ och det tror jag många av oss längtar efter. 

Parallellt med Mirandas bokprojekt växte också det ­globala communityt Official Stick Reviews, som idag har 3,2 miljoner följare i sociala medier – och enormt många dedikerade pinn-recensenter. Det här med pinnar är alltså ingen svensk fluga utan något som engagerar utefolk i alla världsdelar.

– Det är så själaglädjande att vi kan bry oss så mycket om något så banalt, säger Miranda. Och det får vara precis vad det är. Ingen prestation, ingen målstyrning. Bara ren glädje och lekfullhet.

Till topps med strykbrädan

Fenomenet med pinnar som samlingspunkt och krydda i friluftslivet är inte unikt. Runtom i världen hittar vi fler exempel på udda aktiviteter som växt fram i naturens utkanter.

Nutscaping, till exempel, började som ett internt skämt men blev ett fenomen som rullat jorden runt de senaste åren. Konceptet är enkelt: fotografera ett vackert landskap och låt en del av den manliga anatomin – läs: pungen – hänga ner i bildens ovankant. Resultatet? En blandning av humor, provokation och kanske ett uns oväntad skönhet. Just den bedömningen lämnar vi emellertid åt betraktaren själv att avgöra.

Sporten och friluftskryddan Extreme Ironing är ytterligare ett exempel. Fenomenet uppfanns enligt legenden av engelsmannen Phil Shaw, som i slutet av 1990-talet kombinerade sin motvilja mot hushållsarbete med sin kärlek till bergsklättring. Han behövde verkligen stryka – men hade större lust att ge sig ut i bergen. 

Problemet löstes genom att Shaw kombinerade de två, och helt sonika tog med sig strykbrädan ut på sin klättring. Han ansåg det hela vara ett genidrag och gav sig sedan ut för att missionera och sprida sin lära, med resultatet att det numera finns ett relativt stort antal utövare, främst i Tyskland, England och USA. Idag finns till och med ett VM i extremstrykning – och undervattensstrykning har tillkommit, som en spin-off.

Lekfullt och gränssökande

Wok-racing, också det en naturkopplad aktivitet med årliga världsmästerskap, handlar om att kasta sig utför rodelbanor sittandes i en wokpanna. Varför?­ Snarare ska man nog fråga sig: varför inte? För det är i den frågan nyckeln till att förstå dessa udda fenomen kan hittas, menar Erik Hannerz, som är docent i sociologi och expert på subkulturer. 

Grunden är ofta en lekfullhet och en nyfikenhet att testa gränser eller prova nytt. 

– Man kan verkligen höra hur någon har tänkt: ”undrar om man kan åka rodel i en wokpanna? Jag måste prova!” Och så, vips, har man råkat uppfinna en helt ny sport, som egentligen i sak ju inte är knäppare än många andra sporter vi anser vara helt normala. 

Erik Hannerz säger att sådana här fenomen alltid har funnits, men att sociala medier har turbo­laddat utvecklingen.

– Tidigare kunde det ta år innan en nischad liten grej, som till exempel en speciell gren av japansk punk, nådde hit till lilla Sverige. Idag kan en enda rolig bild av en pinne eller en solnedgång med en suddig pung i förgrunden få fäste på en efter­middag – och genast skapa stora trender, säger han.

I pudelns kärna finns, oavsett hastigheten på spridandet, två komponenter: lekfullhet och gränssökande.

– Man tar något ganska vanligt, som att gå i skogen eller bestiga berg, och vrider på det lite. Man adderar ofta något, eller hittar på något lite krångligt sätt att göra det på. Och man gör det för sin egen skull. För att utmana lite, eller bara för att det är roligt. Det handlar väldigt sällan om att prestera eller bevisa något.

”Den som fattar, fattar”

Jag drar till med begreppet subkultur som ett samlingsnamn, men Erik Hannerz – som forskat i många år på ämnet – menar att det inte passar sig. En subkultur tar per definition avstånd från majoriteten, gör en grej av att avskilja sig och understryker skillnaderna. Om subkulturen växer för mycket och börjar nosa på att bli mainstream flyttar de riktigt trogna vidare och hittar en ny subkultur att identifiera sig med.

– Jag skulle inte kalla pinnsamlande, pungfotande eller bergsstrykning för regelrätta subkulturer, säger han. Snarare är det exempel på det vi kallar idiokulturer – ett sätt att i en grupp skapa egna små regler, ritualer och skämt som ger gemenskap för de invigda, men som kan framstå som obegripliga för utomstående. Ofta ger de en skön ”den som fattar, fattar”-känsla som skapar en gemenskap, utan att man för den skull anstränger sig för att fjärma sig från majoriteten. 

För att hitta en riktig subkultur inom frilufts­­livet behöver vi backa lite i tiden, säger Erik Hannerz.­ Vi behöver ta oss till mitten av 1990-talet när snowboardåkningen kom till Sverige.

– Det finns många likheter mellan skate- och punkkulturen, som jag i huvudsak forskat kring, och snowboardkulturen – särskilt när den var ny i Sverige, ja rentav i världen. Den ansågs farlig och dålig, och verkligen inte som en riktig sport.

Missionera inget syfte

Snowboardåkning var från början förbjudet i många alpina anläggningar och det pratades om utövarna som att de mest festade och rökte på. 

– Och åkarna själva ville, åtminstone till en ­början, ha det precis så. De stod lite utanför majoritets­samhället, hade egna klädkoder, en egen jargong och en egen åkarkultur – och det var aldrig­ meningen att den breda massan skulle förstå vad de höll på med. Det var en del av poängen. 

Men vad händer när en sådan subkultur växer, blir allmängods och ”vi och dom”-bubblan spricker? Försvinner inte tjusningen då?

– Jo, grejen är att det man gör inte ska förstås av alla. Bland de tidiga snowboardåkarna muttrades det helt klart när åkningen sportifierades, skidförbundet skulle arrangera tävlingar och det blev OS-grenar av det som från början bara hade varit gränstestande och utforskande. 

Erik Hannerz jämför med musiken, där pion­järerna drar vidare så snart deras nya genre blir för mainstream, och hittar någon ny subkultur som de får ha för sig själva. 

– För poängen är aldrig att missionera och få fler anhängare, här skiljer man sig från till exempel en politisk eller samhällspåverkande rörelse. Poängen är just att särskilja sig, vara annorlunda och stå ut från mängden.

Lajks och kommentarer

Med sociala mediers intåg förändrades förutsättningarna för både subkulturer och idiokulturer markant, konstaterar Erik Hannerz. 

– Det som börjar som trams för några få kan på några veckor bli en folkrörelse och megatrend. Det är ju en enorm skillnad mot när snowboarden slog igenom för 30 år sen – Ingemar Backmans jättehopp i Riksgränsen tog det månader innan någon fick se bilder på, inte minst han själv. Det var inte förrän nästa nummer av snowboardtidningarna kom ut med hoppet på omslagen som världen fick se vad han hade gjort. Allt gick helt enkelt mycket långsammare då, och det gav andra förutsättningar för subkulturer att hålla sig utanför längre. 

Men mekanismerna inom subkulturerna är fortfarande desamma, även om förutsättningarna förändras, påpekar han.

– Oavsett uttryck bygger det på samma typ av överskridare och regelböjare. Man letar efter det folk blir irriterade på, det som sticker ut och bryter mot det invanda – och så gör man just det. Om majoriteten stör sig är det bara bra, det är en del av det roliga. 

Är man riktigt hardcore behöver man inte någon yttre bekräftelse, men i och med sociala mediers påverkan säger Erik Hannerz att man kan se en ökning av det som på forskarspråk kallas ”att söka en bredare validering” – det vill säga att man vill ha lajks, följare och kommentarer från andra inom sin gruppering. 

Fler timmar i naturen

Och då kan man ju fundera på vad som händer med själva friluftsupplevelsen, när telefonen, bilderna och att ”skapa content” kanske blir huvudanledningen till att man ger sig ut i naturen. Det kan å ena sidan skänka ytterligare mening åt friluftslivet, att man delar med sig av det man gör. Men det kan ju också helt ta över och sugas upp i den uppmärksamhetsekonomi som allt mer tar över. 

Subkultur eller idiokultur, sociala medier eller inte. Även om preferenserna skiftar ser vi idag många som söker en paus från allvar och prestation, även i friluftslivet. Och kanske kan adderandet av strykbrädor, wokpannor, genitalier och annat bidra till precis det som mainstream-friluftslivets giganter förespråkar – att få fler att ta sig ut i naturen? 

Det stämmer i alla fall när det gäller pinnar, menar Miranda Sherman.

– Jag har pratat med flera som sagt att ”pinnarna räddade mig”. Och helt ärligt, så var det ju för mig också. För mig blev det ett bokprojekt, men det blev också mängder av timmar ute i naturen, där jag inte tänkte på något annat än glädjen i att hitta den perfekta pinnen. Och den glädjen och banala meningsfullheten tog mig tillbaka till livet igen. Det kan låta pretentiöst, men så var det