Vandra i sköna Glaskogen

Rent vatten, djupa skogar, häftiga bergsknallar och bågnande blåbärsris – men också välskötta vindskydd och eldstäder med torr ved. I Värmlands största naturreservat är det helt enkelt bäddat för friluftsliv.

När man ska ge sig ut i Värmlands största naturreservat – med 30 mil vandringsleder och lika många vindskydd – gäller det att först välja var man ska börja. Vi vill sätta upp ett litet tältläger inte alltför långt från närmaste parkeringsplats, och därifrån utforska skogarna, bergsknallarna och sjöarna. Resten får bli lite som det blir. Hur långt eller kort vi kommer att gå spelar ingen roll, bara vi får gå lagom långsamt för att njuta av naturen och ha ett bra basecamp att återvända till. 

Det är bara det att vi ska bestämma var det där tältlägret ska vara. Och den diskussionen börjar i princip så fort vi har parkerat vid Dammarna, i sydöstra änden av sjön Stora Gla. 

– Oj, här var det fint! Ska vi … 

– Ja, här kan man ju slå upp ett tält. Fast … 

– Lite väl nära vägen kanske?

Så vi tar vårt pick och pack och lämnar den allra första eldstaden och den första potentiella tältplatsen. Den som ligger precis efter gångbron, där vandringsleden börjar. 

Vi följer stigen som tar oss ut på en mur, över en spång, in i skogen och runt Åviken. Siktet är inställt på nästa vindskydd, ungefär en och en halv kilometer från parkeringen. Men där råder redan liv och rörelse, och vi som vill hitta vårt eget lilla space får söka vidare. 

Till slut bestämmer vi oss för en fin plats vid vattnet, där vi sätter upp våra tält innan vi går tillbaka till bilen för att hämta mer packning. Men på väg till bilen hittar vi ett annat, ännu bättre ställe. Tror vi. 

Nu snabbspolar vi framåt en bit, för när det kommer till att hitta den perfekta tältplatsen råkar jag och fotograf Borgelid vara ett uselt team. Allt ser bra ut. Tills något ser ännu bättre ut. Tills vi inser att där vi först slog upp tältet ändå var bäst. 

Tjyvtjockt i vindskyddet

När allt väl är på plats är vi ändå nöjda med valet. Vi har vattnet – drick- och badbart – framför oss, och skogen i ryggen. Vi har de tufsiga öarna där solen snart ska gå ner, och – ser man på – flammande lågor som slår upp från eldstaden borta vid vindskyddet och dasset. 

Vi går dit och träffar Christopher Sterner och Rasmus Brunstedt från Karlstad, som paddlat hit från Lenungshammar och bäddat i vindskyddet. Förra sommaren gick de runt hela Stora Gla på två dagar, och det här vindskyddet var det bästa på hela turen, tyckte de. Hit ville de tillbaka. 

– Den gången hade jag med mig allt vi behövde, det enda Rasmus skulle ta med var egen sovsäck. Men det glömde han, säger Christopher och skrattar. 

– Det var sju grader på natten. Jag sov kanske en halvtimme, minns Rasmus.

De minns också den tyska tjejen som cyklade från Ystad till Nordnorge, utan tält i bagaget och med en app som pekade ut vindskydd längs vägen. Men när hon kom till just det här vindskyddet var det fullt. 

– Den gången var vi här i slutet av juli och det var mycket folk ute. Vi var ett dussintal som satt här runt eldstaden och snackade långt in på natten. Ganska många tyskar och belgare, säger Christopher, och tillägger: 

– Men de flesta jag känner i Karlstad har ­aldrig varit här. 

Tyskarna som samlades kring brasan den gången hade läst om Glaskogen i en tidning. Kanske var det i New York Times? Eller någon tysk tidning som också förstått storheten i Nordens milsvida skogar. 

Artikeln som publicerades i New York Times för några år sedan gladde nog den lokala turistnäringen lite extra. Glaskogen beskrevs i ordalag som ”striking landscapes” och ”one of Sweden’s most peaceful nature reserves”. 

Om det senare stämmer kan vi inte avgöra, men nog känns det rogivande att befinna sig mitt i den värmländska skogen så här i juni. Många av besökarna som tar sig hit kommer senare, i juli och augusti. Förutom tyskar och belgare en hel del från Nederländerna och Österrike.

Vi lämnar våra nya kompisar i vindskyddet och återvänder till vårt eget kyffe. Det är inte så dumt det heller, när kvällshimlen är som en tavla. En persikofärgad horisont tonar ut i allt mörkare blå nyanser, medan vågorna skvalpar mot sjökanten. 

Fullmånen stiger upp över udden i väster, och när jag dragit ner dragkedjan till tältet hör jag storlommens rop eka över sjön, samtidigt som vinden får trädkronorna att rassla.

En ännu bättre tältplats?

Nästa morgon väcker jag kroppen med ett dopp i Stora Gla – och blir, faktiskt, gla. Vattnet är ljummet och sjöfåglarna cirkulerar runt öarna utanför, medan morgonkaffet puttrar över elden borta vid vindskyddet. Vi tar en frukostsittning med Christopher och Rasmus, innan det är dags för oss att följa leden sydvästerut. 

Det är skönt att lämna kvar tält och det mesta av packningen och vandra lätt, över spången till nästa udde. Där har nederländska Marjolein Markink och Pia Lodeweeg och deras två taxar boat in sig vid ytterligare ett vindskydd. Jag ser hur Rogers blick går till en tältplats intill. Den är bra. Riktigt bra. Kanske bättre än vår? Och det här gänget ska ju vidare. Då kan vi få ett alldeles eget vindskydd också?

Nej, nu går vi, innan det bestäms något om att paxa ny plats till nästa natt. Hela idén var ju att slippa allt sådant och inte släpa omkring på packningen mer än nödvändigt. 

Så vi går. Med blåbärsris upp till knäna intill stigen som slingrar sig uppåt, tills den når en hög ås, med tallhedar och fjädrande lavar.  

Ensamma om härligheten

Glaskogens natur har prägel av både syd- och mellansvensk vegetation, men har också nordligare inslag som martallar och fjällbjörkar. Det är några av sakerna som gör naturen här speciell ur biologisk synvinkel. För oss innebär det framför allt att vi får en variation i vandringen. Vi får tallskog och myrar, lövskog och berg. Vi får blåbärsbonanza och utsikt över en glittrande sjö. 

När vi kommer ner från åsen igen blir vi för ett ögonblick omslutna av sly, innan stigen leder oss in i finskogen igen. Eller ska vi säga Finn­skogen? På 1600-talet kom nämligen många finnar och bosatte sig här i Glaskogen, där de röjde marken med hjälp av svedjebruk. 

Jag undrar om de också såg den här skruvade stammen, som ser ut som en gubbe från ett håll och en drake från ett annat? Eller om de också drog lite efter andan när de gick genom den mossbelupna sänkan där världen är så grön och mjuk att den tycks vara tagen ur en saga?

Men med trolska sagoskogar kommer också mygg, så vi speedar upp farten en aning, och får snart dra efter andan igen. För när nästa vindskydd uppenbarar sig står vi på en höjd intill sjön, och ser ut över de flikiga vikarna och uddarna som ramar in det blå. Ena halvan av hjärnan tror nästan att det är palmer som lutar sig ut över en ocean, innan den andra påminner om att vi är i Värmland. 

– Men gud vilket ställe! Här skulle man bo, suckar Roger och får den där drömska blicken igen. 

Jag börjar undra om det där med tältläger var en så bra idé. Risken finns att det slutar med att vi går fram och tillbaka igen, bara för att vi inte kan låta bli att flytta. Här har vi klippor och näck­rosor och Grundsundsholmarna i blickfånget. Vi är dessutom helt ensamma om härligheten, och passar på att ta både lunch och dopp i sjön. 

Bara naturens egna ljud hörs, förutom våra röster som ekar över vattnet när vi pratar. Men, vänta nu – hörs inte några andra röster också?

Jodå, på nästa udde, vid nästa vindskydd, dras ett par kanoter upp på land. Språket som talas? Japp, tyska.

Naturreservatet Glaskogen instiftades 1970, och det som är speciellt med just det här reservatet är att det är skapat för att främja friluftslivet. Bara två områden inom reservatet har så kallat Natura 2000-skydd på grund av naturvärden; i övrigt bedrivs här ett aktivt skogsbruk. 

30 mil av vandringsleder

Stiftelsen Glaskogen har i uppdrag att göra hela reservatet tillgängligt – även för ovana friluftsutövare.

– Vi vill underlätta för folk att komma ut i den här fina naturen. Det är därför vi har gjort i ordning en infrastruktur med 30 mil vandringsleder och 15 mil kanotleder, säger Katrin Steverding, som vid intervjutillfället var verksamhetschef för stiftelsen.

Idag finns inte bara ledkartor, vindskydd och dass utan också ett infocenter i Lenungshammar, där man kan ställa frågor och få tips – samt boka guidade turer.  Men en av de mest krävande uppgifterna för stiftelsen är att förse de många vindskydden med ved. 

– Tidigare kunde vi köra ut veden när det låg snö och is över sjön, men det är svårare nu när vi har mildare vintrar. Vi kan inte köra över myrar och andra känsliga områden.

Att tillhandahålla ved är inte bara snällt, utan också ett sätt att förhindra att besökare använder sig av träd som står i skogen när de vill elda. 

Men det kostar förstås en del att sköta all service.­ Stiftelsen ägs av fyra kommuner – Arvika, Eda, Årjäng och Säffle – men får inga bidrag. Istället finansieras verksamheten genom kafé- och guide­verksamhet i Lenungshammar, och genom att man säljer det så kallade Glaskogskortet. 

50 kronor för dagsturen

Vi svenskar är ju bortskämda med att gratis kunna traska i naturen, slå upp våra tält enligt allemansrätten, bo i vindskydd om sådana finns, göra upp eld om vi känner för det och vädret tillåter. Men här i Glaskogen får du betala en slant för att nyttja naturen och den service som erbjuds, i storlek ungefär som de spårkort som krävs på flera håll för att nyttja längdspår som pistas. En dagstur i Glaskogen med tillgång till vindskydd, eldstäder med ved och dass kostar 50 kronor, ett dygn kostar 80. Mängdrabatter finns och barn under 16 år får utforska området gratis. 

Ungefär 80 000 personer besöker Glaskogen varje år, de allra flesta under sommaren.

– Vi vill gärna att fler ska hitta ut under andra månader på året. Då får man ha de här vind­skydden alldeles för sig själv, säger Katrin Steverding. 

För många besökare från kontinenten är det något helt nytt att vara ute i ett så vidsträckt sammanhängande naturområde, och ur deras perspektiv ligger just Glaskogen bra till. Men Karlstadborna, nä de är svårflörtade. 

– Vi ska satsa mer på paket med boende och mat. Och en fin bastu hade ju varit en dröm. Det skulle kanske kunna locka folk från Karlstad, tror Katrin Steverding. 

Utsikten för oss själva

En bastu är ju inte dumt. Men vi känner inte att det är något vi direkt saknar, när vi nästa dag vänder söderut och knatar upp mot Rödvattensberget. Vi har blå himmel idag igen, och vita moln som liknar dunkuddar och bara då och då skymmer solen. 

I början är det bara själva vandringsaktiviteten som emellanåt tar andan ur oss, men när vi når upp till berget och tar in utsikten – ja, då kommer det där mer känslosamma flämtandet tillbaka. 

– Men gud vad fint.

– Ja, jösses. 

Precis när vi står och beundrar det gröna och det blå, för nu har vi vattenutsikt igen, hör vi två röster närma sig. Den här gången är det inte tyska. Det är – värmländska. 

Rebecca Månsson och Mirja Backlund har varit ute på tur i två dagar och sovit i vindskydd vid Holmtjärn. De är röda om händerna efter allt blåbärsplockande. 

– Jag var i Abisko förra veckan och det var ju fint, men det är ändå något visst med den här ­skogen, säger Mirja. 

– Och det är lätt att komma ut även när man inte är så van. Det är bra att det finns vindskydd och ved, säger Rebecca, och bekräftar stiftelsens jobb. 

De kommer förstås inte från Karlstad, utan från Arvika. Och de är de enda vi träffar på hela dagen. Här på berget har vi snart utsikten för oss själva. Vi blickar ut mot Rödvattnet och Stora Gla med sina öar. Där borta syns en fantastisk klippa, intill en alldeles förträfflig platt plätt som skulle lämpa sig perfekt som tältplats.

Kanske man skulle … ändå?   

Gå på tur i glaskogen

1.Södra Sundsudden

Sträcka: 9 kilometer 

Start: Lenungshammar 

Här vandrar du genom skog på slingrande stigar, och ibland längs sjön Övre Gla. Delvis kuperad terräng och cirka 900 meter på grusväg. Vandringen bjuder på många vackra vyer, och längst ut på -Södra Sundsudden finner du eldstad, torrtoalett och övernattningsstuga – samt -förstås en fin utsikt över Övre Gla. En medelsvår vandring, enligt Stiftelsen -Glaskogen.

2. Gängene

Sträcka: 8,5 kilometer rundslinga. 

Start: Kolarkojan vid Gängene. 

Vid parkeringsplatsen finns en renoverad kolarkoja med rastplats. Det finns också två vackert placerade vindskydd längs denna omväxlande vandring, som under ungefär halva sträckan går längs med -eller nära vattendrag. Du passerar också Tithöjdstorpet där finnen Titanen bodde i slutet av 1500-talet. Han var en av många finnar som bosatte sig i Glaskogen -under 1500-talet och levde av svedjebruk. -Mycket kuperad terräng gör att turen -bedöms som svår.

3. Övre Gla runt

Sträcka: 35 kilometer rundslinga.

Start: Lenungshammar

Den här turen kan du göra på två-tre dagar och med både övernattningsstuga och vindskydd längs vägen. Du vandrar genom varierad terräng med olika typer av skog och i nära kontakt med de stora sjöarna Älgsjön och Övre Gla. Från höjderna får du vacker utsikt och nere vid sjöarna väntar bad. Vid Djuvshedens badplats och vindskydd nr 24 finns en källa med rent och klart vatten. Turen
bedöms som svår.

Mer info: Fler vandringsförslag finns att köpa genom Stiftelsen Glaskogen, glaskogen.se.