En vandring runt Åreskutan

Många har åkt utför, eller vandrat uppför – men att runda Åreskutan är en lite mer sällsynt aktivitet. Utemagasinet söker sig till det ikoniska bergets baksida och ramlar över såväl gruvhistoria som ett makalöst vattenfall.

Jim Jonsson kan allt om gruvorna i Fröå. Han är anledningen till att vi bestämmer oss för att skjuta lite på vår planerade vandring för att i stället utforska Fröåns gruvområde.

I sällskap med Jim och hans guidekollega Ann-Sofie Gumelius vandrar vi runt bland resterna från gruvepoken som varade från mitten av 1700-talet till en bra bit in på 1900-talet. Det är dammar och kanaler, husgrunder, gamla torp, väldiga högar med kopparhaltig slagg, rostiga järn som sticker upp ur grönskan. Samt en kopia av en sinnrik ”stånggång”. Det är sammanfogade trästänger som drivs av ett vattenhjul, som alstrar kraft som driver pumparna, som håller gruvschakten fria från vatten.

– Under oss är marken ihålig som en schweizer­ost. Gruvan var omkring 100 meter djup och 400 meter lång, berättar Jim som är aktiv i Föreningen Fröå gruva som arbetat med att bevara och renovera gruvområdet.

Det är en fascinerande historia som målas upp. Allt började med freden i Brömsebro 1645, då Jämtland och Härjedalen blev svenskt. Snart började man söka efter olika mineraler värda att bryta i fjällkedjan. En norsk malmletare hittade en lovande kopparfyndighet på Åreskutans nordsida, vid Huså, och två år senare upptäcktes koppar­malm även i Fröå.

– Det sägs att det var en ung kvinna från Åre­dalen, Anna Larsdotter, som hittade kopparådern när hon såg hur det glittrade i berget på fäbod­vallen Högbrännan, berättar Jim.

Nya vindar i gruvbyn

Långt innan Åre blev en omtalad skidort med allt vad detta innebär, växte livliga samhällen fram i såväl Huså som Fröå. Med en befolkning på 600 personer var Huså en av Norrlands största industri­orter under 1700-talet – samtidigt bodde bara 100 personer i Östersund, och Åre var inte mycket mer än en sömnig fäbodvall.

Det byggdes skola, affär, telegraf och hotell. Dessutom fattighus, kolhus, olika magasin och maskinhus. Hundratals gruvarbetare flyttade hit med sina familjer. Bolaget hjälpte till med torp där getter och får bidrog till hushållet. För ungkarlarna byggdes särskilda logement.

– Man hade femdagarsvecka, vilket var ovanligt på den tiden, säger Jim. Den sjätte dagen skulle torpet skötas och den sjunde gick man i kyrkan.

Men 1919 tog det slut, efter att det blivit fred i Europa och efterfrågan på koppar snabbt sjunkit. Då hade det brutits totalt 5 000 ton koppar i Fröå, som snart förvandlats till en spökby.

En bit in på 1980-talet började emellertid nya vindar blåsa i den gamla gruvbyn. Med Föreningen Fröå gruva vid rodret har byggnader reparerats eller rekonstruerats, vägar grusats och dikats, markerna röjts, informationsskyltar satts upp och ett kafé öppnats. Intresset för gruvbyn är idag både vitt och brett.

– Vi tar emot tusentals besökare varje sommar, konstaterar Jim belåtet. Och många av dessa kommer vandrandes över fjället, över Åreskutans topp eller från Huså eller Björnen.

Vilket påminner oss om det primära syftet med vårt besök i Fröå. Vi drar oss tillbaka till det röda lilla torp vi ska övernatta i. Men hinner också med en daggvåt kvällstur med solnedgång och Åreskutans siluett som en hägring i väster, utan att minsta stadsjeep är synlig mellan björkarna.

Gott om vandringsleder

Med start i Björnen eller Fröå finns flera vandrings­leder som förgrenar sig över Duved och Åre­skutans sluttningar. En snabb koll landar på cirka 25 uppmärkta alternativ. Själva väljer vi leden mellan Fröå och Huså, cirka 15 kilometer från skog till fjäll till skog och ner till Kallsjön. Därifrån kan man fortsätta varvet runt Skutan, alternativt ta samma halvvarv tillbaka igen. Vi tar det som det kommer och låter vädret bestämma.

På pigga ben ger vi oss iväg i gryningen med tvådagarspackningen på ryggen. Vi följer en vältrampad stig med djupa cykelspår, genom gles fjällbjörkskog där löven börjar skifta i gult, rafsar åt oss nävar med mogna blåbär och möter morgon­pigga vandrare som likt oss valt tidig avgång.

Intrycken går nästan att ta på, med bett i luften, gott om rönnbär, röda lingontuvor och doftande myr. Rallarrosen har gjort sitt för säsongen, bäckarna har stillnat och porlar försiktigt invid stigen. Det aviserade regnet uteblir.

Allt eftersom stigen smalnar av blir videsnåren mer närgångna och spängerna fler. Vid Byxtjärn ser vi två hängmattor upphängda mellan träden. När vi smyger närmare hörs djupa och tryggt regelbundna andetag från de båda stillsamt gungande kokongerna.

Fjällsluttningen är lättvandrad och vi avverkar snabbt höjdmeter efter höjdmeter. Kallsjön dyker upp under oss och vi passerar många fina tältplatser­ med både utsikt och gott om drickbart vatten. 

Efter att ha stannat för att beundra en stilig och vitaminrik fjällkvanne har vi plötsligt hela Åreskutan uppslagen framför oss. Storslaget och lite läskigt, konstaterar vi, och drar oss till minnes sägnen om hur jättarna Rut i Skut på Åreskutan, Jätt i Spjätt som regerade över Kallbygden, Rolf i Topp i Mörsil och Hafsta-Bror i sjön Lithen mätte sina krafter genom att kasta stenblock och glödande klot mot varandra. Störst av alla var Rut i Skut, som jämt var osams med Jätt i Spjätt. Det sägs också att Tor i Mattmar och jätten Sjul brukade språka med varandra från sina respektive boställen. Folk i Mattmar hörde deras rop som ett förebud till märkliga händelser.

Inget photoshoppat vykort

Det må vara hur som helst med detta, men några jättar varken syns eller hörs när vi blickar mot Åreskutans drottninglika massiv, som långsamt höjer sig över fjällheden mot en djupblå himmel. Det är lite ovant att se Skutan från leden mot Huså, vanligen sitter man i bilen på E14 på väg in i Åredalen, eller står på torget i Åre by när Åreskutan pockar på uppmärksamhet.

Från platsen där vi nu står blir anblicken av fjället naknare och ärligare. Det är inget fotoshoppat vykort vi har framför oss, snarare ett löfte om en utmaning: ”Kom hit om du kan och törs” tycks fjället viska.

Vi avböjer och väljer att hålla oss kvar på stigen som nu blir allt smalare, allt lerigare, med allt mer vide som hotar att lägga krokben på oss. Lillådammen, som ingår i det system av bäckar och dammar som reglerade att Fröågruvans energibehov kunde tillgodoses, glittrar välkomnande.

Härifrån har vi utsikt över en vidsträckt platå med dvärgbjörk och ljung, med stora delar av Jämtlands fjällvärld i fonden. Vi klafsar vidare i leran, orsakad av de talrika bäckarna som kastar sig nerför Skutans sluttningar. På avstånd skymtar också vindskyddet nedanför Blåstens branta vägg, dit vi är på väg.

Med ben som leran sugit musten ur snubblar vi slutligen fram till vindskyddet, som mer har karaktären av en låda att kliva ner i om ovädret slår till. Men avbrottet är välkommet, och vi får sällskap av en ängslig ljungpipare som nervöst håller oss under uppsikt från ett snår. 

Vi har nu kommit runt hörnet av Åreskutan och kan i nordväst skymta vad vi tror är Skäckerfjällen och Suljätten. Vi tar hjälp av en kall vind för att skynda på stegen – kanske kan vi helt undgå regnet?

Öppna sår i fjällterrängen

Efter ytterligare några kilometer snubblar vi nästan­ över några vattenfyllda hål, där man sannolikt prövat lyckan på jakt efter fler brytningsvärda koppar­fyndigheter. Ett rostigt och till största delen nerfallet stängsel ska hålla nyfikna vandrare på avstånd, ett likaledes rostigt kugghjul sticker upp ur ett av hålen. Det hela känns nästan lite sorgligt. Drömmar som gått på grund.

Då är dagbrotten mer att gripa tag i. De vidlyftiga slagghögarna och murade lämningarna efter olika maskinbyggnader vid Bielkes gruva, strax under Västerskutan och Storskutkantens tvärbranta vägg. Här bröts kopparmalm som förädlades till ren malm i Huså bruk, dit även malmen från Fröå gruva fraktades över fjället. Kanske på ungefär samma vägar som vi vandrar? 

Ingreppen i fjällterrängen är som ett öppet sår, outplånligt, och kommer aldrig att läka. Inte ett grässtrå har under de 100 år som passerat lyckats slå rot på slagghögarna. Men lämningarna efter gruvepoken i Åreskutefältet, som det kom att kallas, sätter fantasin i rörelse. En tung och livsfarlig krigsindustri med långa dagar, inga rättigheter, låg lön. Eller som Gustav II Adolf valde att uttrycka det: ”gruvdriftens oskattbara välsignelse”.

Ett undangömt vattenfall

En bit bortom de rödaktiga slagghögarna vid Bielkes gruva tar vi höger i en fyrledskorsning, mot Huså. Stigen, som en gång användes för att frakta malmen från gruvorna till hyttan i Huså, går nu brant nerför, är bredare och lättvandrad med plats för en fyrhjuling. Med jämna mellanrum finns skyltar där det står att läsa om gruvhistoria och tider som flytt.  

Halvvägs ner ser vi en sliten skylt som pekar in i skogen till vänster. Skutåfallet. Inget vi hört talas om. Efter en stunds tvekan tar vi av in på en smal stig som leder brant nerför i en djup och mörk kanjon, med mjuk mossa och höga granar som sträcker sig mot ljuset.

Det blir svalt och fuktigt och snart hörs bruset från vattenfallet. När vi kommit till skrevans botten ser vi uppströms hur vattnet i Skutån kastar sig nerför klipporna, till en liten svartglänsande pool dit solen bara med svårighet når fram. Det är vackert och fantasieggande, och vi blir länge sittande på varsin sten och bara tomglor på vattnet som skummande tar sig förbi klippkanten.

Tillbaka på fyrhjulingvägen trampar vi vidare nerför backen mot Huså, som när det begav sig var Jämtlands största ort. Här fanns under gruvepoken fyra hyttor som förädlade den malm som fraktades från Fröå och Bjelkes gruvor. 

Idag finns inte mycket kvar om påminner om gruvtiden i Huså. Herrgården, uppförd 1835 åt brukspatron Gustaf Adolf Montgomery, undantagen. Och inrymt i herrgårdens ena flygel finns ett museum som berättar om gruvan och Husås storhetstid. Vi äter middag i den restaurang som numera huserar i patron Montgomerys salonger, och övernattar sedan i den gamla skolan.

Helt nya vandringsvyer

Dagen därpå bjuder på låga moln som suddar ut allt utom den närmsta omgivningen. Vi väljer att ta samma väg tillbaka till Fröå. Detta innebär att vi först måste besegra gårdagens nerförsbacke som nu förvandlats till en lång och sugande uppförsbacke, närmare 600 höjdmeter. Men det går lättare än vi kunde ana. Småprat och långsamt tempo håller mjölksyran i schack. Snart är vi uppe på platån igen, med gruvlämningarna. Och molnen lättar. 

Trots att vi vandrar samma led som dagen innan, men åt motsatt håll, känns det som att vyerna är helt nya. Det är en annan lyster i luften, färgerna tecknas med ett nytt djup, grönskan känns friskare, pålägget på mackorna är ett annat.

Tre unga män springer förbi, skuttar som harar över stenar och hala rötter. En äldre norrman sladdar­ upp mot Blåstens vindskydd på cykel, utbrister i ett ”flott sykling” och torkar bort lite lera från kinden innan han sätter iväg igen.

Några timmar senare är vi tillbaka i Fröå, med röda kinder och stumma ben. Och med nya insikter om fjällvärldens olika ansikten. ”En dritbra tur”, summerar vi.