Utemagasinets krönikör Niclas Sjögren har fastnat för landsvägscykling – och fryser värre än någonsin. Här kan du läsa hans senaste krönika!
Det är ingen risk att jag struntar i devisen ”man ska frysa in hösten”. Eller om det rentav är vintern. Jag fryser nämligen in alla årstider, sen gammalt.
Det kan verka märkligt att en så frusen köldhatare som undertecknad ägnat så mycket tid åt att frysa sig fördärvad. En stor del av mitt liv har gått ut på att jaga de kallaste sysselsättningar världen har att erbjuda. Och jag har funnit att en aktivitet är kallare än alla andra – vilket kanske förvånar en och annan läsare. Jag ska snart återkomma till den.
Genom åren har jag nästan frusit ihjäl på i stort sett alla jordens kontinenter. Jag har bevakat och deltagit i hundspannstävlingar i tresiffriga minusgrader, isfiskat mig halvdöd norr om polcirkeln, åkt längdskidor och skrinnat med djupfrysta fingrar och tår. Jag har låtit mig blästras av isande snöstormar i arktiska skidliftar och vågsurfat i snöglopp med Östersjön piskandes i ansiktet.
Kort sagt: Jag trodde att jag visste vad kyla ville säga. Sen fastnade jag för landsvägscykling. Detta oemotståndliga självplågeri, där man de facto fryser värre än i något annat sammanhang. För dig som inte hängivit dig åt riktigt smala däck och kroppsnära kläder i planetens kallaste material (polyuretan-fiber) låter detta kanske märkligt. Men låt mig förklara.
Längdskidåkaren fryser bara de första 20 minuterna. Utförsåkaren fryser i liften, men knappt ens där om hen har en väderapp. Hundspannsföraren kan enkelt undvika köldslag eftersom aktiviteten funkar även om man är klädd som en polarfarare. Vintersurfaren har idag så bra våtdräkter att tillgå att hen sällan blir riktigt kall.
Man klär sig efter förhållandena, således. Så funkar det inte med landsvägscykling.
Vi som drömmer om att se ut som professionella landsvägscyklister får enligt tradition och ganska larvig etikett inte klä oss efter väder. Hellre frostskadade extremiteter än påklädd look. Bor du i iskalla Sverige? Låtsas att du cyklar i södra Europa en varm sommardag, där landsvägscyklingen av naturliga skäl formats och frodas.
Det mest värmande du får ha på dig som landsvägscyklist är en välventilerad hjälm, designad för augusti i Provence. Näst därefter kommer sportglasögonen. Resten av kroppen täcks bristfälligt av 0,1 Ångström tunn textil i universums minst värmande fiber. Etiketten säger dessutom att man ska ha kortbyxa och kortärmat under sommaren och början av hösten. Så ser det ut på Tiktok och i tv-sändningarna, vem vill vara sämre?
En landsvägscyklists största ängslan är att se ut som en (för) varmt klädd nybörjare. Vi ryser vid tanken. Det här med att vara cool tar vi helt bokstavligt. Och så susar vi vägen fram i våra kortärmade och kortbenta plastkläder, i 40 kilometer i timmen och femgradigt ösregn, så länge kalendern säger att det är barmarkssäsong.
Därför hälsar jag med glädje mörkrets och kylans intåg. Det är då jag äntligen får ställa undan cykeln och utöva de traditionella vinteraktiviteterna. Visst kommer jag att frysa även i vinter, men då i rejäla kläder – utan att låtsas att jag är precis lagom varm.
/ Niclas Sjögren
Niclas Sjögren är en av Utemagasinets mest seglivade medarbetare, tillika frusen och insnöad chefredaktör på vår systertidning Åka Skidor. Han jobbar konstant på att öka underhudsfettet.
