Fjällklassikern på en sommar 

En dröm om fjäll i allmänhet, Kebnekaise i synnerhet, ledde Fredrik Hoberg till Svenska Fjällklassikern. En utmaning där du bestiger den högsta toppen i varje landskap med fjäll.  

”Idén väcktes redan 2021 när jag och sambon fjällvandrade i Grövelsjön. Vi tog oss upp på Storvätteshågna och fick oss en väldigt fin tur. Efteråt läste vi att den toppen är en del av utmaningen Svenska Fjäll­klassikern, där man på tolv månader ska bestiga den högsta toppen i varje landskap som har fjäll. Det handlar alltså om: Kebnekaises sydtopp (cirka 2 089 meter över havet), Storsylen (1 762 meter), Helags (1 796 meter) och Storvätteshågna (1 204 meter). En lockande utmaning! 

Det var inte förrän i fjol som jag gjorde slag i saken. Vår äldste son hade börjat prata om att bestiga Kebnekaise och vi gjorde ett familjeprojekt av det hela. Jag vandrade Kungsleden när jag var 20 år, men då satte ett knä stopp för en bestigning. Jag har drömt om den toppen i 30 år nu!

I ungefär sex veckor förberedde vi oss, vi gymmade och sprang dagligen för att få upp flåset. Vi kompletterade med nödvändig utrustning och läste på ordentligt. Sedan körde vi 220 mil ­mellan Skåne och Kiruna – jag, sambon, äldste sonen och hans flickvän. 

10 juli påbörjade vi vår vandring mot toppen, runt klockan sex på morgonen. Det var strålande sol och vackert. Men oj, så kämpigt. De yngre gick i förväg för de var snabbare än vi. När min sambo fick svindel var det dags att vända om för hennes del. Jag följde henne ner några kilo­meter innan jag vände om och fortsatte uppåt. Det skulle visa sig att hon sedan hamnade fel vid ett stup och behövde ta hjälp av några andra vandrare. Så det var inte utan umbäranden! 

Det tog tid och var tufft, men väl på toppen njöt jag. Det var en stor känsla, en dröm som blev sann. Sedan kämpade jag mig nedåt igen. Dagen blev lång, jag vandrade i 16 timmar. 

Väl hemma igen insåg vi att det fanns tid kvar på semestern. Jag började tänka på fjällklassikern och kunde inte släppa den. Jag, sonen och hans flickvän gav oss alltså av igen, denna gång körde vi mot Jämtland för att ta oss an Stor­sylen. I slut­ändan var det bara jag som gick upp, eftersom sonens knä krånglade. Här fick jag det mentalt jobbigt. Jag som aldrig haft svindel förut fick det nu. Jag fick sitta i tio minuter för att peppa och tvinga mig själv att fortsätta ut över kammen. Terrängen var utmanande, och det var även den stekande solen. Den 20 juli stod jag på toppen av fjäll nummer två i ordningen. 

På vägen hem stannade vi till i Grövelsjön och tog Storvätteshågna igen. Regnet öste ner och det var inte i närheten av lika trevligt som 2021. Sedan reste vi hem igen, med planen att spara Helags till 2025. Men så blev det inte!

Jag släppte alla tankar på berg ett tag, men i september började Helags locka. Jag hade ett möte i Stockholm då, och det är ju inte alltför långt till Härjedalen därifrån… 

Jag körde upp till Ljungdalen och vandrade till Helags därifrån. Det var som högsommar, otroligt fint, och 6 september stod jag på toppen. Vilken tur, verkligen i världsklass. Inte för tuff, men ändå en utmaning. Helags är nog min favorit bland dessa toppar, vandringen var ren njutning. 

När jag kom hem registrerade jag mina toppturer på hemsidan för utmaningen. Då var vi bara fyra som har gjort den, och jag var den äldsta. Jag hoppas att fler upptäcker projektet. Utmaningen är spännande, men jag gjorde det också för naturen man får uppleva. Även om det många gånger var prövande har jag också njutit, mycket. 

Tuffast med hela projektet var, förutom de långa bilresorna, Kebnekaise. Det är en tuff vandring, främst för antalet timmar det tar. Men oväntade saker kan hända på alla turer. Man ska inte underskatta någon vandring och förbereda sig noga. Fysiskt, mentalt och vad gäller utrustning. 

Helags gör jag gärna igen, men inte Kebnekaise. Nu drömmer jag om någon längre vandring, ­kanske den där pilgrimsleden i Spanien eller Gröna ­bandet. Även Sarek lockar.”