Luften är fri med husbil

Tanken är att slippa välja. Eller snarare: att kunna välja allt. Utemagasinets Emil Sergel och Roger Borgelid åker på roadtrip med husbil i Norge och plockar russinen ur friluftskakan.

Planen är lika solklar som enkel. Vi ska packa in all utrustning som vi möjligen kan komma att behöva, fylla det lilla kylskåpet till bredden med prisvärd svensk mat och sedan styra kosan mot världens vackraste grannland. 

Målsättningen är hög – vi ska uppleva det bästa som Norge har att erbjuda i friluftsväg, med det enkla tricket att vi inte behöver välja enbart en plats. Vi kan åka dit där solen skiner och har fyllt Google maps-appen med olika potentiella resmål: stränder, berg, vattenfall, dalgångar och fjordar. 

Dessutom vill vi hitta den ultimata ställplatsen. 

Världen ligger för våra fötter. 

Vi är mästare över vårt eget öde.

Se upp för gräddhyllor

”Camping førbudt. Høy musikk och støy er førbudt”. Nedanför Lillehammers gräddhylla vid sjön Mjøsa haglar det förbud och uppmaningar. Här gäller det att hålla sig i skinnet. Inget støy här inte. Det blir lektion nummer ett. Att fricampa nära dyra villaområden, där det dessutom finns vinstdrivande campingplatser, är nästan omöjligt. 

Tur då att detta bara är startpunkten för vårt äventyr och att vi strax ska dra vidare för att utforska Romsdalen. Där hoppas vi på stor brist på gräddhyllor samt gott om utrymme.

Prognosen ser dock usel ut närmsta dygnet. Vi bestämmer oss för att utnyttja vår frihet och svänger höger vid första bästa avtagsväg, och slingrar den 3,5 ton tunga husbilen istället upp längs smala vägar med sikte på Rondane. 

Det går inte snabbt, men det gör å andra sidan inte så mycket. Väl uppe på kalfjället ringlar sig vägen genom ett nästan månlikt landskap och allt känns som en bonus som vi inte alls hade räknat med. 

– I´m on my way to Lofoten and this is like halfway? säger Rafael, som står och vinkar glatt vid vägen.

Han är från Tyskland och cyklar med lätt packning och friskt humör. Hans sätt att resa är något mer spartanskt än vårt men upplevelsen delar vi ändå. Vyerna är speciella. Liksom vägen. Den skär rakt igenom kalfjället och det blir gott om fotostopp under färden. Utsikterna kittlar i magen, drömmen om att få stå där på bergstopparna och blicka ut är högst närvarande.

Naturen runt oss är omhändertagen sedan länge, Rondane är faktiskt Norges först inrättade nationalpark och området har skyddats sedan 1962. Vilket dels bara är kuriosa men också högst relevant information när man rör sig med husbil. Vi har ju inte riktigt rekat området eftersom vi svängde höger på magkänsla. 

Vi skulle packat hojar

Allt pekar på att Grimsdalen får bli vår första övernattningsplats. En dalgång som ligger precis vid trädgränsen och oväntat bjuder på spektakel. ”Världens vackraste seterdal” enligt de som formulerar säljande texter om destinationen. 

Vi borde haft med oss hojar, konstaterar vi. Små, slingrande stigar och grusvägar genom­borrar landskapet – som gjorda för att utforska från cykelsadeln. Här finns dessutom avsedda rastplatser där man får stå med husbil utan att riskera de ömtåliga naturvärdena. Strax söder om DNT:s Grimsdalshytta väljer vi vår plats med en iskall fjällbäck, golfgreenliknande gräsplätt och med gott avstånd till närmsta grannar. 

Löpturen blir varm, simturen iskall. Som jag har längtat ut i naturen. Att upptäcka fjäll med löparskor. Att ta dagen som den kommer. Att inte veta var man ska sova nästa dag. Jag älskar verkligen det här livet. Friheten att göra vad man vill, när man vill.

Men vi längtar ut till fjordarna. Sedan länge har vi ringat in Romsdalen på kartan. Ett Norge i miniatyr med berg, fjordar, vattenfall och dalgångar på bekvämt avstånd. Det är ett stort smörgåsbord och vi har svårt att välja bland de många rätterna, men bestämmer oss för tre ikoniska platser: Romsdalseggen, vattenfallet Mardalsfossen och den beryktade Innerdalen som lär vara Norges vackraste. 

Om inte vädret ändras. 

Då svänger vi vänster.

Redo för via ferrata

Duggregnet avtar när vi rullar in i Åndalsnes, denna knytpunkt för norskt friluftsliv. Och eftersom vi gillar utmaningar kör vi in med husbilen i stadstrafiken i jakt på en fickparkering. Vi får en av de sista platserna och lyckas klämma oss in, utan att repa varken vårt eget eller andra fordon. Inga barn eller hundar kommer heller till skada.

Den late, halte eller sjuke kan välja gondolen till toppen av Romsdalseggen, den hurtige går upp via någon av vandringslederna. Den adrenalinstinne tar via ferrata-leden, aka klätterstigen. 

Det finns två val för oss som hör till det senare släktet: Introveggen och Vestveggen. Jag läser i någon reseblogg att en besökare tyckte att Vestveggen var bland det sjukaste han upplevt, så den går ju inte att motstå. 

Jag älskar enkelheten med en klätterstig och har alltid mitt kit liggande i husbilen. Hjälm, handskar, klättersele och två karbinhakar i en speciell via ferrata-slinga. Hela Alperna och Dolomiterna i synnerhet dräller av klätterstigar som erbjuder spännande och lekfulla bergsupplevelser utan att man behöver släpa med sig en massa utrustning. Där är det alltid gratis och går att jämföra med Skandinaviens vandringsleder.

Bonus på kvällskvisten

Av någon anledning är det nästan alltid kommersiella aktörer som underhåller de skandinaviska klätterstigarna, vilket innebär att man måste betala för att nyttja dem – och allra helst vill de att man hyr en guide för tusentals kronor per dag. Denna paketering av outdoorupplevelser kanske passar vissa, men absolut inte undertecknad. Jag använder Google maps för att hitta startpunkten och börjar sedan färden uppåt.

Leden är verkligen luftig. Lodräta väggar, ibland överhängande. Traverser på små fotsteg med hundra­tals meters drop, repbroar som dinglar ute i tomheten och utsikt så att det gör ont i ögonen. Det kittlar till i magen flera gånger och turen blir en rejäl utmaning. Men jag kan inte komma på något roligare sätt att göra 700 höjdmeter på två timmar.

En annan populär variant är att ta bussen till andra sidan berget och vandra längs med hela Romsdalseggen från Vengedalen, hit till Åndalsnes. Det är tio kilometer att gå och ungefär 1 000 höjdmeter, och där får man räkna med en heldag för att klara av hela eggen utan stress. 

Från Romsdalseggen har man breda panorama­vyer över flera dalgångar, den lodräta Trollveggen, fjordar och vattenfall. Ett tips är att göra topp­besöket framåt kvällen då det mjukare ­ljuset adderar till upplevelsen och dessutom är det ­mindre trängsel då.

Kvällen bjuder på en liten bonus. När vi krånglat ut husbilen från Åndalsnes centrum och knappat in nästa upplevelse i GPS:en stannar vi till vid Romsdalsfjorden för ett kvällsdopp. Fjorden ligger spegelblank och solen är på väg ner på andra sidan berget. Allt är stilla. 

Så hörs det. En liten pust. Och en till. Två tumlare kommer simmandes några meter ifrån oss. Sen dyker de. 

Jag hoppar i. Frustar av det iskalla havsvattnet och skyndar in i husbilsvärmen, redan på väg mot nästa upplevelse.

Trend med viss friktion 

Vanlife. Ordet som blev en hashtag som blev en livsstil. En trend som möjligen har peakat men som fortfarande lockar många. Jag har under tio år varit en del av den. Vi är nomaderna på fyra hjul som lockas till öde fricamping nära havet, mycket frihet och täta instagraminlägg. 

Men när många personer gör samma grej kan också friktion skapas. Den populära appen ”Park4night” tipsar om gratis ställen att stå på, vilket gör att många husbilar flockas på samma begränsade ytor – vilket i sin tur leder till missnöjda locals och nedskräpning. Och på sikt förbudsskyltar. 

Jag försöker snarare använda kartappar och gå på magkänsla när jag letar platser att stå på, samt ha en husbil med slutet vattensystem och egen toalett för att inte påverka omgivningen. 

Ett annat tips är att inte besöka populära platser under högsäsong. Vi reser runt i mitten av juni, vilket märks på antalet turister i området. Värre lär det bli när skolorna har stängt för lov.

Med detta som utgångspunkt kämpar vi oss långsamt österut på branta serpentinvägar mot nästa mål – Mardalsfossen. Sent på kvällen når vi Eikesdalsvatnet, som vattenfallet mynnar i. 

Jag skannar kartappar för att hitta en lämplig plats att slå läger. Problemet är ofta att vägarna går längs sjöar och fjordar, vilket gör att trafiken håller en vaken om natten.

Det slutar med att vi kör hela vägen upp till vattenfallet. De håller på att stänga kaféet för kvällen och vi småpratar lite med personalen. Jag ser till min förtret en förbudsskylt mot camping. Vanligtvis lyder jag utan knorr men nu får jag ett infall och chansar.

– Det är inte så att man skulle kunna stå här i natt, om vi kommer och köper våfflor imorgon?

– Inga problem.

Lysande. Vi står vid vägs ände med utsikt över både sjö, berg och vattenfall. Ställplatsen är bra, men vi kan bättre. Än har vi inte nått vår fulla potential som vanlifeare.

ställplats att döda för

Mardalsfossen är ett tvådelat vattenfall, instagramvänligt så det sjunger om det. Det råder stor oenighet om hur högt det är, men sisådär 700 meter uppdelat på två fall. 

Efter frukost vandrar vi uppför längs fallet i en dryg halvtimme, tills det är som att stå i duggregn som kommer från alla håll. En upplevelse, helt klart, men vattenfall är ju ändå som mäktigast på torrt avstånd. Hade vi haft kajaker med oss på husbilstaket så hade det varit häftigt att paddla på vattnet nedanför. 

Målet att hitta den perfekta ställplatsen kvarstår. Om nu någon sådan finns. Det ska vara tyst, nära till bad, platt samt gärna med utsikt.

Vädergudarna är med oss och vi fortsätter resan nordost mot Innerdalen. I Sunndalsøra laddar vi med bullar och kaffe innan vi svänger av väg 70 och kör vidare längs grusvägen som leder in i dalgången. Här finns potential för den där ultimata­ ställ­platsen, det syns direkt. Vi lägger undan apparna och spanar på båda sidor om vägen. Helt plötsligt är den bara där. En stor, tom yta till vänster om vägen. Vi kör in. Det är platt. Vi ser de majestätiska topparna. Floden rinner precis framför förarsätet. 

Här har vi den alltså. Platsen som alla vanlife-influencers skulle döda för. Vi kan nästan köra ner bakhjulen i floden. 

Fram med solstolarna. Här landar vi i väntan på nästa dags äventyr. Jag vet inte om floden eller ölen är kallast men båda är bra.

Den sista morgonen anländer vi till betal­parkeringen som är startpunkt för vandringen in i Innerdalen. Första biten är lätt, stigen är ingen stig utan en grusväg och tillgänglig för alla. Det går ganska brant uppför, men när man kommer över krönet och ser hela dalgången med ståtliga Innerdalstårnet ovanför Innerdalsvatna så tar den andan ur en. 

Vi fastnar nästan på platsen. Det är som att man måste se klart innan det går att gå vidare. Jag hittar ett träd att klättra upp i och blir påmind om varför jag gör allt det här. Det handlar så mycket om att leka. Att låta det spontana styra. Att upptäcka. Både till fots och i husbil. 

Innerdalen är också en bra startpunkt för en längre tur. Här knyts DNT-stugorna ihop i ett nätverk så att man lätt kan ta sig långa sträckor med lätt packning. Man når hela Trollheimen och har mängder av övernattningsalternativ så att man kan designa sin egen tur. 

Bara en liten kosetur

Det går även alldeles utmärkt att ha Innerdalen som bas och göra dagsturer. Vi vandrar runt lite planlöst, badar och beundrar. 

Frøya möter oss med ett leende som smittar. Hon jobbar på Renndølsetra som är ett av boende­alternativen och står och pekar på olika toppar och platser som känns högst krävande. Men på klassiskt norskt manér säger hon att ”det är bara en lit sån kosetur.”

På väg upp mot ännu ett vattenfall träffar vi en norsk herre som är ute efter att bestiga Innerdalstårnets pyramidlika topp 1 452 meter över havet. Endast iklädd shorts. ”Det är icke nån sån extremtur”, säger han när han springer förbi.

Vi badar igen, njuter av solen och lovar att komma tillbaka. Sedan väntar en lång och långsam husbilstur till det lite plattare och tråkigare grannlandet i öst. 

Eller så stannar vi en dag till. 

Vi får göra som vi vill.