Är verkligen stad och natur varandras motpoler? Absolut inte, menar Utemagasinets krönikör Gunnar ”Kugge” Andersson.
”Det var en befrielse när poletten äntligen trillade ner och insikten stod glasklar. Jag hade ju så länge begripit, men inte riktigt velat förstå: Motsättningen mellan staden och naturen var om inte helt konstlad, så åtminstone fantasifullt överdriven.
I naturen härskar det oskuldsfulla, ursprungliga och helande medan staden kännetecknas av själadödande individualism och artificiella gemenskaper. Ungefär så som den franska filosofen Jean Jacques Rosseau uttryckte saken på 1700-talet. Han som redan då betraktades som ärkekonservativ, men vars idéer likafullt gjuter ideologiska fundament hos dagens friluftsorganisationer, politiska partier och den tidning du just nu håller i.
Men, motsättningen mellan stad och natur är snarare en kulturell skapelse än verklighet. Miljöerna är förvisso skilda. Norrköpings industrilandskap påminner till exempel föga om de naturreservat eller den jordbruksbygd som kringgärdar staden, men ingår likafullt i samma civiliserade sammanhang av lagar, regler och infrastrukturer. Allt i en mycket detaljerad samhällsplan över nationens nyttjande, formad av platsernas ekonomiska förutsättningar och kulturella historia.
Träng in i vilket svenskt naturreservat eller nationalpark som helst och du finner rester av kolmilor, tjärdalar, kvarnar, fossila åkrar, fångstplatser, hyggen, gruvor, bosättningar, dikningar, svedjebruk och vägar. Dessutom har där ofta även röjts och bränts, vattenströmmar och våtmarker har återskapats, och marker betats i syfte att levandegöra tidigare miljöer.
Gränsen mellan stad och natur är därtill flytande. Gröna kilar skär djupt in i städer som Karlstad, Linköping och Uppsala. På samma sätt som den urbana livsstilen sipprar ut över en kringliggande landsbygd inom en halvtimmes pendelavstånd från städernas lönearbeten. Merparten av den stadsnära naturen skyddas som naturreservat enbart för att främja friluftsliv, och moderna arkitekter tävlar om att låta himmel och grönska sila in genom fönsterväggar i en föreställning om naturnärhet.
I Sverige är vi lyckligt lottade. Friluftslivet börjar där du bor, var än du bor. Likafullt envisas vi i friluftsgemenskapen med att betrakta stad och natur som varandras motpoler istället för fortsättningar och förutsättningar.
En hyfsat känd kulturknutte som jag umgås med, menade en gång att friluftsliv var verklighetsflykt. Efter ett halvt sekel på upptäcktsfärd bland fjäll och skogar (havet ska jag ta itu med under kommande liv) vägrade jag förstås att ge honom rätt. Men att det skulle ta så lång tid att klä det uppenbara i ord är förstås lite pinsamt.
Friluftsliv är inte eskapism. Vi vandrar i verklighet. Vi rör oss i en civilisation, låt vara ofta i dess grönare och ensligare delar. Ty landskap är kultur innan det blir natur. En mental föreställning om något särskilt eller annorlunda som vi projicerar på specifika berg, skogar och vatten.
När denna myt eller vision väl etablerats tycks den vara kapabel att göra metaforerna viktigare än verkligheten. Ungefär som på Tiktok, där enskilda naturvyer och fjälltoppar ikoniseras och rycks ur sitt sammanhang, utan annat syfte än självbespegling.”
/ Gunnar ”Kugge” Andersson
Gunnar ”Kugge” Andersson debuterade i Utemagasinet 1991 efter ett decennium i Åka Skidor, men på senare tid har det mesta handlat om vandring. Tvekar sällan inför att vara kontroversiell.
