Ida Östlund: ”Jag känner vandringen i kroppen”

Kan ett blint barn cykla? Åka inlines? Slalom? Självklart! I alla fall om du frågar Ida Östlund, vandringsentusiasten som aldrig slutar utmana det som många skulle tro var omöjligt. 

Ida Östlund kommer gående, den vita käppen är liksom halvengagerad. Även hennes ledarhund, den svarta jaktlabradortiken Leila K, ser ut att vara på semester. Och det blir väl så, när fötterna vet precis vart de ska. 

Och förresten inte undra på att stämningen är avslappnad, det är sommarens första dag, känns det som, här i trakterna kring Strömsund i norra Jämtland.

– Vill du ha kaffe?

Ida kopplar loss hunden, ställer ifrån sig käppen­ och visar vägen genom köket ut till altanen. Huset, från början hennes mormor och morfars gamla gård, har utsikt över lägdor ner mot en sjö och över de mjuka kullarna på andra sidan vattnet. Allt tillhör nu morbror Magnus, men Ida och hennes syster Sandra har kuppat in sig och får komma på besök när de vill.

– Men jag kan inte koka kaffe själv, det är touchspis, säger hon. 

Längtar efter vandring

Ida har nyligen flyttat tillbaka till Strömsund. Efter 14 år i Stockholm var det dags. Och det går att ana att valet inte bara var enkelt.

– Det handlade väl om två saker. Jag fick inget jobb och längtade hem. Efter naturen och familjen, efter att sitta här … Men det handlade också om rättigheter. När välfärden skärs ner blir många av med ledsagning och färdtjänst. Då är det lättare att bo nära sin familj. Så det är ju ett stort privilegium, att ha en familj, någonstans att flytta och en utbildning.

I Strömsund fick hon nämligen jobb, som socionom, och är en av de få blinda, berättar hon, som faktiskt har jobb. Arbetslösheten är hög, 53 procent, trots att gruppen som sådan har högre utbildning än seende. Och i universitetsstäderna är det svårast att få jobb.

– Här har de sån jäkla brist att de till och med anställer blinda! skämtar Ida.

Men även om det är svårt att på vägen inte nämna att Ida varit engagerad i RFSU, RFSL,  lett författarprojekt med HBTQI-personer och på olika sätt har varit aktiv inom funktionsrätts­rörelsen, så är det inte det porträttet ska handla om. Eller jo, kanske lite, det hör ihop. Det att det inte ­verkar vara ljumma vindar som susar i Ida Östlunds bröstkorg, utan att hon snarare brinner i två ändar.

Hur förklarar man annars att en person som föds i stort sett blind, ändå envisas med att lära sig att cykla? Ändå väljer att plugga, skaffar sig jobbet som socionom – trots att stora delar av de journalsystem hon arbetar i inte går att använda med skärmläsare. Inte än i alla fall. 

Och att hon numera bara längtar till nästa gång hon ska ut och vandra. För det är inget hon växte upp med, även om familjen var utomhus mycket, fast med olika fordon.

– Det var nog något som kom när jag flyttade från Jämtland, en längtan efter att få komma ut på fjället. Det är något särskilt med att vara någonstans där det är så lite påverkan som möjligt från människan, den öppna, fria känslan. Och känslan av att vara på väg. Men jag har också en inneboende rastlöshet och en känsla av att jag vill utmana och testa hur mycket jag kan, utmana mina gränser.

Triggad av andras tvivel

Ida erkänner att det är ett ”skitdåligt” intresse när man inte ser, att vilja vandra och ha en önskan om att gå Gröna bandet, längs hela den svenska fjällkedjan. Att det varit skönare om hon varit nöjd med att bara ligga hemma på soffan och exempelvis programmera, eller skriva. Men nu funkar hon inte så – bekräftar Idas syster.

– När vi var små gillade vi att göra samma saker, men det var bara det att Ida ville göra det tio gånger mer! Om vi andra ville åka skidor en mil så ville Ida åka tio mil.  

De pratar i mun på varandra om barndomen, om hur de var ute till fjälls med skotern, åkte lite skidor, red. Hur Ida sett andras bild av vad hon inte kan göra som en uppmaning att genomföra just det. Som när hennes mentor i skolan föreslog att Ida skulle åka längd på friluftsdagen, när de andra barnen skulle åka slalom. Då blev det ­slalom för Ida också.

– Jag cyklade till och med själv när jag var liten. Jag såg några få procent då, men ingen fattade nog hur dåligt egentligen. Och när jag red höll jag på med hoppning. Och jag åkte inlines!

Men att inte ha någon syn och vara äventyrslysten kräver engagemang från andra. Och det beroendet är något som Ida inte verkar vara helt tillfreds med.

– Det kan ju tära på relationer, att jag alltid behöver ha med mig någon när jag ska göra något. Men jag försöker omge mig med människor som vill samma saker, och är ganska bra på att hitta det! Jag vet en gång när jag hälsade på i Umeå, så blev jag sugen på att sticka ut och springa och hittade en polis som kunde följa med. Jag har ingen aning om vem det var innan vi träffades …

Tar rygg på hallebratt

Vandringen kom in i Idas liv när hon var 25. Sedan dess har det eskalerat, som hon uttrycker det. Allt började när hon och hennes dåvarande sambo gick de tolv kilometrarna till Helags från Ljungdalen. För något år sedan klev hon upp på Syltoppen inte långt därifrån, 1 762 meter över havet.

– Med full packning. Det hade jag inte gjort i början. Man blir bättre på det man gör, konstaterar hon.

Den som då följde med som ledsagare var äventyraren Lina Hallebratt. Duon har gjort några vandringar vid det här laget, har blivit vänner. Och det är kanske en förutsättning för att vara ute länge tillsammans, särskilt i tuff terräng som kräver klättring. Att man trivs ihop och har roligt, även när man ska slå läger.

Det krävs överlag en del av den som ska vara ledsagare. ”Bättre kondis än mig för att hålla koll på mig”, som Ida säger, hon som var ute på tur i 35 dagar för några somrar sedan. 

Den som är ledsagare får gå före och berätta vad som väntar i terrängen. Sten till höger. Sten mitt i. Rot. Spång. Eller om ett vad behöver korsas – till höger, cirka 30 centimeter fram, finns en sten att stå på. 

Hon går oftast med egna stavar, ibland med den ena fäst i ryggsäcken framför. Men tillsammans med Lina, de som är vana att vandra ihop, kan det räcka med att Lina knackar på en sten, för att Ida ska veta.

Men som seende undrar en ändå: Hon som inte ser, vilka sinnesintryck blir starkast?

– Jag tar med mig hur en vandring känns i kroppen, under fötterna, i luften. Vilket väder det är. Tio grader och lite vind, men helst inget regn. Och allra helst får det vara vinter! Jag köpte turskidor för min första lön som socialsekreterare, ett par Åsnes utan stålkanter för hundens skull. Så allra helst skidåkning, i kall, klar luft. Det är lättare att ta sig fram på snö än över stenhövver.

Uteliv en nödvändighet

Ida börjar prata om fart. Om hur hon hellre går längre och går på, och om hur hon generellt gillar när det går fort. Kalfjäll är grejen och Padjelanta är en favorit. Fjällhedar, där hon kan traska på. Men också om när det är stenigt eller kräver full koncentration, som när hon och Lina klättrade upp på Syltoppen, om den mindfullness som uppstår. Om hur det inte går att vara någon annanstans, för det kan få konsekvenser. 

Är hon aldrig rädd?

– Nä. Jag är räddare för att inte ta mig ut. Det är farligare för mig att gå på en T-baneperrong än att gå upp på Syltoppen med en av Sveriges mest erfarna vandrare. Men jag är inte dumdristig. Man måste hela tiden omvärdera och känna egna gränser innan man gör farliga saker.

Däremot blir hon trött. Trött i huvet och av att kompensera balansen med kroppen. Trött av att snubbla och av att vara fokuserad på underlag och på den hon går med.

Men den inre rastlösheten driver på. Och dopaminet. Ida beskriver det som att det inte är ett val, men ett medel. Hon behöver sin dagliga dos natur, men tycker också att det är svårt att balansera med sitt jobb som socialsekreterare. Ett tufft jobb, för alla inblandade. Men för henne, som dessutom arbetar i ett otillgängligt system som tar massa onödig energi, som stöter på patrull, som lägger sin energi på att få jobbet att fungera, för henne är att göra saker ute en nödvändighet.

– Vi är ju programmerade för att vara i rörelse utomhus, vi lever så otroligt fel mot hur våra hjärnor är konstruerade att göra. Men att inte se och till exempel bo i en storstad, och dessutom uppleva motstånd i diskriminerande strukturer, det dränerar energin. Då är det befriande att få koncentrera sig på de basala behoven, som att ta sig fram, hitta skydd, äta och skita. Människan som art skulle ta vara på jorden bättre om vi var i och med naturen mer. Vi är för långt ifrån …

Hon har funderat en del på sitt driv och sitt motstånd.

– Och det är ju baksidan med att ha ett driv, att jag tänker på allt. Om jag bara hade sett, då hade jag kunnat göra ännu mer. Då hade jag nog varit en sån som sprungit Gröna bandet. Eller som Lina Hallebratt. Eller så hade jag varit skidlärare eller akutläkare. Men allt jag vill går inte – och så är det ju för alla. Men då tänker jag i så fall göra allt som går, säger hon, funderar och lägger till:

– Eller så hade jag varit som Magda Gad. 

Inte särskilt tillgängligt

Idas driv och friluftsintresse knuffar henne inte bara i riktning mot äventyr. Det har också fått henne att fundera på hur tillgängligt friluftslivet är. Att naturen är som den är går inte att göra så mycket åt, men resten? 

Hon berättar att Svenska Turistföreningen som exempel har mycket information på sin hemsida om hur man vandrar med barn, med hund eller om man är nybörjare, men i stort sett ingenting om att vandra om man har en funktionsnedsättning. Där skulle de kunna beskriva hur de olika lederna skulle funka beroende på fysiska förutsättningar hos vandraren. Hur det funkar att bo i en viss stuga, och så vidare. 

– I grunden handlar det om människosyn och om vilka man som samhälle och förening tycker är viktiga. Om man till exempel sätter upp en port­telefon med touchskärm, då har man inte ens tänkt på att det finns personer med synnedsättning, Eller så har man tänkt, men skiter i att den blir omöjlig att använda. De är illa båda två, men framför allt är det dumt att utesluta grupper av en mängd anledningar, inte minst rent samhällsekonomiskt.

Eftersom Ida brinner i båda ändar har hon smitt planer på hur hon ska lösa även detta. Det finns ändå flera hundratusen personer med olika grader av synnedsättningar i Sverige, det skulle gå att utveckla en guidebok med fokus på vandring och friluftsliv för personer med normbrytande funktionalitet? En som inventerar tillgänglighet på leder, som beskriver hur lederna går, vad som krävs för att det ska gå att ta sig fram.

– Och så finns det några som tagit fram ett fantastiskt system, som via satellit funkar som en virtuell ledsagare med centimeterprecision. Det kräver att någon trackar sträckan man ska gå i förväg, så kan man ha exakta positioner och vad som händer längs leden i lurarna efteråt. 

Tyvärr är systemet inte godkänt som hjälp­medel i dagsläget, konstaterar Ida, och det förutsätter därför att en har råd att köpa det själv. 

– Det hade varit en dröm att gå en led helt själv, med hjälp av den. Målet borde vara att varje kommun hade en led som är tillgänglig för alla!

Ett avundsvärt driv

Även denna sommar bjuder på vandring. Ida och hennes partner ska till Padjelanta i augusti. Målet är att vandra från Ritsem till Staloluokta och in i Norge till Sulitelma, planen är att de ska vara ute i cirka två veckor.

– Så nu väntar jag på svar på om jag får dispens för att gå med min ledarhund in i nationalparken, säger hon. 

Ida var med om en liknande situation sist hon skulle till Padjelanta, som snappades upp av rikstidningarna. Hon beskriver det som hemskt, att omnämnas i en ledartext som den stackars blinda, unga kvinnan som hindrades från att vandra av same­byn, som en del i skribentens åsikter om samer och rättigheter kopplat till renskötsel.

– Och jag vill inte på något sätt förknippas med det, jag vet en hel del om hur det kan vara att höra till en minoritetsgrupp och att behöva kämpa för sina rättigheter. Dessutom fick jag dispens och är kompis med flera av renägarna idag. De behövde bara få veta hur en ledarhund fungerar så löste det sig.

Så nej, någon stackars blind, ung kvinna är hon inte, Ida Östlund. Snarare en vars driv och längtan efter att kunna röra sig fritt och självständigt är avundsvärt. 

Självständigheten och friheten är också ett par av anledningarna till att hon trivs här i Renå­landet, där hon känner varenda stig, varenda krök.

– Bara det att kunna gå en promenad på egen hand, det är inte självklart när man inte ser. Här kan jag till och med jogga själv. Allra helst gör jag det på vintern, när det är snövallar så jag inte ­ramlar ner i diket.

5 snabba frågor till Ida

Viktigast i packningen? 

– God mat. Jag kan bli väldigt hangry om jag inte får äta. Och mina vattentäta strumpor, de är fantastiska!

Bästa turmaten?

– Egentorkad pasta med belugalinssås. Renkorv är ju också gott.

Tält eller stuga?

– Det beror på. Kanske stuga ändå, om hunden är med – det blir så stökigt och skitigt med hund i tält. Men man är ju mer fri med tält, så klart.

Drömsällskap på vandring? 

– Nu ska jag just ut med kärleken på en längre tur, det är drömmigt. Drömmigt är också att vara vän med Lina Hallebratt och få gå med henne.

Vad väger din baspackning? 

– Jag har ingen exakt basvikt, men mer än tio kilo totalt vill jag inte bära, med mat för en vecka och tält.