Kravla in i vildmarken

Det är tisdag. Det är lov. Det är mulet, gråkallt och fuktigt. Vad hitta på? Ta med ungarna på en grott-expedition, såklart. Eller som vissa säger: kliva in i vårt lands sista outforskade vildmark.

När motorn tystnar står vi vid en grusväg och en sjö. Någonstans mellan Alingsås och Borås. Ett mäktigt stup reser sig upp i skogen. Det droppar från det massiva överhänget. Tjocka och höga gamla granar väntar tyst på vad som ska hända. 

Ingen kan ana att under de mosstäckta stenblocken döljer sig flera grottor. En av dem ska ha gångar som är många tiotals meter långa. Dimman ligger över sjöns skogsåsar.

Men först lite förberedelser. Med silvertejp förvandlas cykelhjälmar och cykellampor till grotthjälmar med belysning. Smidiga trädgårdshandskar med gummiyta dras på. Vi bestämmer oss för att börja med någon av de mindre grottorna innan vi letar upp den stora. Den som ska vara svår att hitta och ligga ”någonstans uppe till höger”.

De två femåringarna remmar iväg till första bästa mörka öppning och kryper in. Det ser ut som en oansenlig och ganska ospännande grotta. Ett par meter djup kanske. Men icke. Ögonen vänjer sig och pannlamporna hjälper oss i mörkret. 

Vi kryper­ upp och ner över stenblocken. Det lyser av spänning under små luggar och blommiga mössor.

 – Titta där är ljus! Man kan nog komma ut på andra sidan berget, säger Klara.

Tio meter senare kommer vi ut på andra sidan. Stolta och lite flaxigt pirriga. Det här var ju kul!

Människa? Velociraptor?

Det finns grottor nästan överallt i Sverige. Allt från små hålrum till kilometerlånga system. Det gäller­ bara att hitta dem. Och det är faktiskt ­svårare än man kan tro. Många grottor är okända till och med för dem som bor i området. 

Töllsjögrottorna, som vi kryper omkring i denna dag, är så kallade rasbrantsgrottor. Sådana finns det gott om i Västsverige. De har kommit till genom att berget gått sönder så att stora stenblock fallit ner huller om buller. 

Den vanligaste grottypen i Sverige kallas blockgrotta. Dit hör rasbrantsgrottor men också exempelvis sprickgrottor som bildats när berget spruckit. Gemensamt för blockgrottor är att de består av klippblock. De bildades vid istidens slut, för ungefär 10 000 år sedan.

Medan jag letar upp snacks i bilen ser jag i ögonvrån hur barnen redan är på väg till nästa öppning i berget. De kikar in i ett långsmalt pyttehål. En horisontell glipa under ett två meter tjockt stenblock. Inget man kan krypa in i alltså. Fast plötsligt har de gjort det. Några sekunder senare kommer triumferande rop där inifrån.

– Vi har hittat ett ben!

Jag kikar in. Barnen sitter längst in och spanar in i en mörk och smal öppning. Klara ser allvarlig ut.

– Jag tror att det är ett människoben. Jag tror att det är från en människa som har krupit in där och fastnat och inte kunnat komma ut, och sedan dött där, säger hon.

Och med de orden börjar hon metodiskt krypa ut mot ljuset. Men Axel har en annan teori.  

– Nej, jag tror att det kan komma från en dinosaurie. En Velociraptor eller en Triceratops kanske.

Han sträcker sig in genom skrevan för att få tag i benet. Men det går inte.

– Mamma jag sitter fast, hjälp mig!

Det kittlar av spänning 

Åh nej. Det hade jag inte planerat. Det är så lågt i tak. Kanske 50 centimeter. Lägger mig på mage och börjar åla och kravla och dra mig fram över stenarna. Det är inte trångt åt sidorna, som tur är. Annars hade jag nog fått panik. Men nu måste jag vara en lugn och glad person som inte projicerar min vuxna rädsla på nyfikna barn.

Och då händer det. Adrenalinet strömmar till, och det här som jag aldrig skulle kommit på ­tanken att göra om jag hade haft ett val, det visar sig vara roligt! Det kittlar i kroppen av spänning och upptäckarlust och den lekfulla sidan av mig jublar inombords: Vilken toppenutflykt vi är på idag!

Längst där inne sitter Axel fast med huvudet. Jag knäpper upp hjälmen så att han kan komma loss och sedan slutar jag av okänd anledning att vara den där lekfulla vuxna. Och förklarar, utan att ha prövat, att det inte går att nå benet. Det ligger för långt in.

Ett resonemang han inte köper. Han försöker en gång till och jag säger en gång till att det ligger för långt in. Han tjatar att jag ska pröva. Så jag drar mig på mage så långt det går och sträcker mig så långt jag kan. Men når ändå inte. 

Men då händer det igen. Leken, spänningen, adrenalinet. Det är klart som fan att vi ska ha det där benet. Från öppningen hojtar Klara att jag ska ta av mig hjälmen för att komma längre in i sprickan. Och se! Plötsligt känner jag benet med fingertopparna. Sträcker mig lite till. Och:

– Jag har benet!

Jubel och fröjd. Det är över 30 centimeter långt. Med bitmärken från vassa tänder. Medan barnen hurrar där utanför backar jag långsamt och otympligt ut med fötterna före. 

Gillar känslan i berget

En som vet precis hur den där lekfulla och spännande känslan uppstår i en grotta är Jenny Bernström. Fram till 25-årsåldern var hon helt ovetandes om att det fanns grottor i Sverige. Men under utbildningen till äventyrsguide ingick en sommarexpedition till Korallgrottan i Jämtland. Det är Sveriges längsta grotta med totalt 6,3 kilometer långa gångar.

– Den första turen varade några timmar. Men jag tyckte det var så sjukt kul att jag följde med på båda turerna. Så min första grottur varade i sex timmar.

Vad var grejen?

– Jag älskar allt som är annorlunda. Och det här var något jag inte visste existerade. Nyfikenheten och utforskandet – du har ingen aning om vad som händer bortom nästa krök. Jag är också liten så jag kommer fram nästan överallt.

Jenny tycker också om det som hon beskriver som ”känslan i berget”.

– Man känner bergets tyngd runt sig. Luften och lukten av berg. Mörkret. Man måste använda hela kroppen. Det är så oerhört tryggt, du vet precis vad du får. Det är jag, berget och mörkret.

Tryggt? Många skulle nog hävda motsatsen.

– Ja, den vanligaste reaktionen man får från folk är att de säger att de har klaustrofobi. Men det är ofta bullshit. Vi tror att vi är rädda för trånga utrymmen men egentligen är det väldigt få som har klaustrofobi. Vi är bara rädda för okända saker.

Berget är så ärligt, säger hon. 

– Det har stått där väldigt länge och det kommer stå kvar där. Folk tror att det kommer ramla ihop men det kommer det inte att göra. Bara man har lite koll på vad man gör så är det säkert.

Känslan är det läskiga

För Jenny ledde studierna till att hon idag driver hon ett företag där hon bland annat guidar folk i grottor. När någon i gruppen blir rädd pausar hon, sätter sig nära och försöker få ögonkontakt och kroppskontakt.

– Jag fokuserar på känslan. För det läskiga är inte grottan utan personens känsla. Så utforskar vi den känslan: Var sitter den, hur känns den?

För att ytterligare lugna personen försöker hon göra hen nyfiken och uppmärksam på något annat. Som en bergart eller en spindel. Och hon ger en liten geologilektion. Berättar om hur grottan­ ­­skapades och varför den inte kommer rasa.

– Vi som kryper i grottor, det är inte så att vi aldrig är rädda. Vi har bara lärt oss att hantera den känslan.

Idag har Jenny fyra barn och hela familjen är ofta ute och kryper i grottor. Barnen har varit med från bebistiden i bärsele och nu är den äldsta nio år, den yngsta två. Hjälmar och pannlampor ­ligger alltid redo i bilen ”för man vet aldrig vad man stöter­ på”. Familjen bor i Uppsala och har betat av alla grottor inom dagsutflyktsavstånd.

– Det jag vill föra över till barnen är nyfikenheten. Många vuxna böjer sig ner i ett hål i en grotta och säger att ”det här går inte”. Men jag vill lära barnen att istället krypa in och se om det går. Att inte ta enklaste vägen, utan att leta efter de här små spännande ställena som ingen annan ser. Det enda man behöver ha koll på är att de inte kryper in någonstans dit man själv inte kan ta sig.

Vad säger folk på förskolan?

– De säger inte så mycket. De ser mest chockade ut och hoppas att de ska slippa följa med.

Och vad säger dina barn då?

– De älskar det! När jag frågade vad de vill göra nästa år sade de: mer äventyr!

Som i en annan värld

Vid Töllsjögrottorna har det blivit dags att leta efter den stora grottan. Vi har hört att den ska vara markerad med ett rep. Vi knatar upp mot högersidan av rasbranten. När vi klängt oss uppför en sluttande klippvägg som är hal av vatten ser vi ett klarblått rep. Intill ett rätt litet hål i berget. Nu känns det plötsligt annorlunda. Ska man ner i berget? Jag lyser med pannlampan i hålet. Det ser ut som att man kan gå åt tre håll där nere.

Jag lägger mig på mage och hasar ner med ­fötterna först. De hänger och dinglar utan att hitta något fäste. När tårna känner något att stå på dimper­ hela jag ner. Det är kallt, fuktigt och mörkt. Jag sträcker upp händerna för att ta emot en galonklädd barnkropp. Sätter honom på ­stenen vid mina fötter. Tillsammans kikar vi in i en av gångarna. 

– Gå du in där och titta, säger jag hurtigt.

Det gör han. Nästa galonklädda barnkropp kommer nedhasande och vill också kika. Barnens cykellampor lyser upp grottrummet åt alla håll. Det är annars fullständigt kolsvart. Och tyst. 

Vi vet att grottan fortsätter. Det ska finnas långa gångar in under stenblocken. Vi testar den andra gången, går genom en smal passage och vidare in. Nu börjar barnen tveka och vill vända om. Men så kommer vi till ett grottrum som är fem, sex meter långt och sluttar djupt neråt. Taket liknar ett hus och väggarna är randiga av strilande vatten. Repet slingrar sig på grottans golv. Bort till rummets lägsta del och ner i ett hål. Ditåt kan man fortsätta. Tydligen. Inte ens en skalle av Tyrannosaurus Rex skulle kunna få mig att göra det.

Vi sitter en stund och begrundar grottsalen. Det är som att befinna sig i en annan värld, kanske i en annan tid. Och vi bara är. I mörker och fukt och i spänning och lite rädsla.

Bergtagen från början

Läran om grottor kallas speleologi. I Sverige samlar Sveriges Speleologförbund grottintresserade från hela landet. Föreningen är en blandning av unga och gamla, nybörjare och erfarna, sådana som bidrar till forskning, bara kryper för skojs skull eller själva guidar. Tillsammans bygger medlemmarna upp en databas. För tillfället innehåller den över 3 000 svenska grottor. 

Ordföranden Johannes Lundberg har krupit i grottor sedan han var tolv år gammal. Då läste han i lokaltidningen om någon som höll på att kartlägga Bodagrottorna i Hälsingland. Johannes pappa ville gärna åka och titta på dem.

– Jag följde med och blev bergtagen från första dagen. Det var upptäckarglädjen, fascinationen och äventyret.

Knappt en enda av Sveriges grottor är explo­aterad. Förmodligen finns också många oupptäckta och de vi redan känner till växer varje gång någon hittar en ny gång i dem. Det är kittlande, tycker Johannes, som idag är 52 år gammal.

– Även de högsta obestigna bergen i världen kan man kartera utan att ha varit på dem, men det går inte med grottor. Man måste besöka dem för att utforska dem. Så vi vet heller aldrig vilken som är Sveriges längsta grotta – det kan alltid finnas en som är längre än dem vi känner till idag.

Svensk berggrund består mest av granit och gnejs. Det är hårda bergarter vars klippblock kan bilda blockgrottor.  

– Det finns jättemånga roliga grottor i Sverige för den som är yngre. Blockgrottor är snälla, man hittar in och hittar ut, man går inte vilse, hamnar inte i vatten och behöver inte klättra.

Men blockgrottor blir aldrig särskilt stora. Den största i Sverige, Bodagrottorna, är en 2,6 kilo­meter lång labyrint. Det kan låta långt, men är futtigt i jämförelse med karstgrottor. Sådana består av mjukare bergarter som kan lösas upp av vatten. Vatten som får rinna i tiotusentals år kan skapa enorma grottsystem. Världens längst karstgrotta är 600 kilometer. Men nya grottor hittas hela tiden.

Den sista vildmarken

Johannes Lundberg tror att det finns många oupptäckta grottor i Sverige.  

– Med största sannolikhet finns det det. Jag brukar säga att grottorna är vår sista outforskade vildmark.

När vi kryper upp ur hålet igen och nås av ­ljuset och den vanliga världen blir det en konstig och skarp kontrast. Men nu gör vi dubbel-highfive! Skrattar. Sätter ord på rädslan och på hur trött man känner sig efter att man varit lite rädd.

Det välbekanta fikabordet väntar. Där eldar vi på trangiaköket, äter singoallakex, dricker te som hunnit svalna och steker drypande feta amerikanska pannkakor så det osar under granarna.

Några dagar senare googlar jag benet. Det måste tillhöra ett stort djur. Kanske en älg? Vi funderar tillsammans på vilket rovdjur som kan ta sig in genom den lilla skrevan med ett ganska stort köttstycke för att äta upp det där. Men google är jobbigt, det dyker mest upp recept på buljong med ben i. Jag lägger av snabbt och kommer fram till att det är mycket roligare om vi aldrig får veta vems ben det är eller vem som ätit på det.

Sedan ligger benet på trappan och skrämmer gäster på Halloween. Axel säger att han ska spara det till efter vår död. Till minne av dagen då vi genomförde vår första grottexpeditionen.