Åker du på skridskoprylar från förra millenniet? Då är du i gott sällskap – trots att produktutvecklingen tagit stora språng de senaste åren. Vi pratar åkradie, BC, skejt och lättvikt med skridskobranschens höjdare.
Nu börjar säsongen för alla oss som gillar att glida fram på bäriga och blanka isar. Allra helst en krispig vinterdag, med vind i rygg och solsken i blick. En friluftsaktivitet med anor.
Mycket har hänt sedan de första entusiasterna började ge sig ut på naturis i slutet av 1800-talet. Skrinnandet är sedan länge en källa till naturupplevelser, motion och gemenskap för en bred målgrupp – numera också välorganiserat, med lokala skridskoklubbar anslutna till Skridskonätet samt Facebookgrupper och appar där utövare kan samlas och utbyta erfarenheter.
Samtidigt har utrustningen blivit mer användarvänlig. Från våra farföräldrars handsmidda skenor på trächassi med långa läderremmar – via 1980-talets don med fast häl och 55-centimeters skenor – till dagens lättviktsskridskor med lös häl och slimmade skalpjäxor.
Säkerheten har också förbättrats. I dag är ispik, isdubbar och räddningslina självklara följeslagare för varje skridskoåkare, och kunskap om isens egenskaper anses vara minst lika viktig som själva utrustningen.
En relativt billig sport
Tor Falk och Pelle Edwardsson från friluftskedjan Alewalds kan det mesta om långfärdsskridsko. Bägge är aktiva skrinnare och Tor verkar även som ledare inom pionjären SSSK, Stockholms Skridskoseglarklubb.
– Det sympatiska med långfärdsskridsko är att det inte finns någon tävling i utövandet, menar Pelle – alla sätter sitt eget äventyr.
Han tror att det är en förklaring till att allt fler hittat ut på isarna de senaste åren, och att man idag är mer än 30 000 aktiva åkare inom Skridskonätet.
– Sedan är vi ju en liten klick som gillar att leta efter både den första och den sista isen under säsongen, liksom att resa långt när det är läge, tillägger Tor, som bland annat skrinnat i Sarek och varit den förste på is till Treriksröset.
Tor Falk och Pelle Edwardsson betonar att det är skidbindningarna som styrt skridskoutvecklingen. Från Gillbergs trästockar och Almgrens långa skenor – under skridskoboomen på 1980-talet såldes 20 000 par om året – till dagens lätta, korta skridskor med BC- eller skejtbindning, där Rottefella och Salomon är ledande. Svenska Skyllermarks och Lundhags samt holländska Zandstra dominerar idag på skridskosidan.
En milstolpe nåddes för ett knappt halvsekel sedan, när skidåkarnas 75-millimetersnorm nådde isfolket och skidpjäxor med en bred tunga framtill blev kompatibla med skridskor. Sedan dess är det få som åker med kängor invirade i ett virr-varr av läderremmar – även om de finns.
Tor Falk konstaterar att dagens moderna skridskor är betydligt lättare att åka på, med mindre energiåtgång. Goda skäl att uppgradera sin utrustning om man fortfarande åker på don från förra millenniet.
Men visst har grundutrustningen blivit väsentligt dyrare de senaste tio åren, närmast en fördubbling. Ett set med bra skridskor och pjäxor går idag på minst 7 000 kronor, vilket torde få många att backa i butiken. I synnerhet om man sedan ska lägga till ryggsäck, ispik, kastlina och isdubbar.
– Men fortfarande är skrinnandet en relativt billig sport när man väl skaffat prylarna, säger Pelle Edwardsson. Det behövs ju inga liftkort och för oss i Mälardalen är det nära till sjöarna.
Skridskorna har kortats
Skridskofantasten Jonas Ettemo är ledare inom Östhammars Skrinnare, en förening med närmare 450 medlemmar som i år firar 30 årsjubileum. Dessutom är han initiativtagare till Facebook-gruppen ”Långfärdsskridskor i Uppsala” med drygt 5 000 medlemmar. Under den gångna säsongen hann han med drygt 70 mil fördelat på ett 20-tal turer, trots en knepig vinter med våriskaraktär mitt under högsäsongen.
Jonas sammanfattar produktutvecklingen inom långfärdsskridskoåkningen med ett ord: ”lättare”. Och det gäller allt från pjäxor och skridskor till ispikar och ryggsäckar.
– Längden på skridskorna är nog den största förändringen under mina 30 år på isen.
På 1990-talet åkte Jonas Ettemo, som många andra, på ett par 55 centimeter långa Almgrens med fast häl. Skridskorna hade ett rejält ”förskepp” (avståndet mellan bindningen och den främre delen av skridskon) som gjorde det svårt att få till en bra åkteknik.
Nu åker han sedan länge med lös häl, och varierar mellan BC- och skejtbindning beroende på turens beskaffenhet. Bäst trivs han på skridskor som är max 45 centimeter långa och med minimalt förskepp – för en friare känsla och möjligheten att åka fortare utan större ansträngning
Hälften bc, hälften skejt
Niclas Yman, produktutvecklare på Skyllermarks, konstaterar att det i dag i stort sett inte säljs några skridskor alls med fast häl.
– Tittar man på vår försäljning så är det ungefär hälften BC- och hälften skejt. Allt fler upptäcker att åkningen blir roligare med skejtbindning, så trenden går absolut mot det. Sedan finns det förstås massor av gamla fasthälsskridskor som fortfarande far runt på isarna. Sakerna håller ju riktigt länge om man bara sköter dem lite.
BC är kort för Back Country och förhåller sig till skejt ungefär som turskidåkning till längdskidåkning. Det är alltså snarare fråga om olika syften än svårighetsgrader, säger Niclas Yman.
– Tänker man sig lugna och sköna utflykter på isarna så välj BC. Vill man däremot höja tempot lite, åka längre och fortare, så rekommenderar jag skejtbindningen.
Att skenorna är kortare idag har vi varit inne på. Minst lika viktigt för åkglädjen är att åkytans radie kortats – alltså den del som ser nästan rak ut under skenan. De äldre skridskorna på 50–55centimeter hade en radie på minst 35 meter. Det var som att ”skejta” på slalomskidor, och skulle man svänga så fick man stappla runt, minns Niclas Yman.
– Visst kom man ut på isarna och kunde göra härliga utflykter, men själva känslan och åkglädjen var ingen höjdare. Det är så mycket roligare och lättare att skapa fart på nya skridskor, med en radie på 20–25 meter.
Som skridskofabrikör vill Niclas Yman också slå ett slag för kvalitet som håller i längden. Enligt honom säljs det fortfarande skridskor som knappt verkar ha testats ute på isen.
– De billigaste har så mjukt och grovkornigt stål att de inte går att slipa vassa.
Om skidsporten kan tackas för bindningarnas utveckling, har de nya skridskonormerna snarare hämtats från de professionella hastighetsåkarna och deras betydligt kortare skenor och radie. På Skyllermarks har man dessutom förfinat kurvan ytterligare med flera zoner under åkytan, för mer fart och bättre svängförmåga.
Behov och ambitionsnivå
Tor Falk och Pelle Edwardsson på Alewalds pratar mer än gärna radie med sina kunder. De menar att den, mer än något annat, påverkar skridskons karaktär.
– En kort radie är mer effektiv, och kräver en aktiv åkare. En lång radie är mer snäll och trygg, men gör samtidigt skridskon trögare i skäret. Något som passar bra på plogad bana, där man åker med stavar och inte har någon större ambition att utveckla tekniken, säger Pelle.
Trots att produktutvecklingen tagit stora steg har beteendet bland den stora massan åkare varit relativt stabilt under 2000-talet. Johan Prissberg, ansvarig för Lundhags butiker och skridskosortiment, ser att många fortfarande åker på skridskor med fast häl – ofta med samma pjäxor och packlösningar som de använder under skidturer på fjället.
– Den stora majoriteten använder arvegods, köper begagnat eller gör en större investering som håller snudd på livet ut. Och eftersom flertalet åker relativt få gånger per säsong räcker en bra utrustning länge.
Men Johan Prissberg ser även en mindre grupp entusiaster som söker efter det senaste inom utrustning – med stort intresse för teknik och material. En grupp som långsamt påverkar även de bredare leden av åkare.
I Lundhagsbutikerna står skridskor med den mer turinriktade BC-bindningen för 98 procent av alla nyköp. Att kunden vill kombinera med företagets kängor, snarare än skejtpjäxor av annat fabrikat, kan förstås påverka.
Förra säsongen lanserade man en helt ny långfärdsskridskokollektion, som utöver tre olika skridskor består av skridskoryggsäcken Torne Ice i två storlekar – utrustad med kroppssele, kastband, karbinhake och grenrem. Ett säkerhetssystem som lätt kan tas av, för att kunna använda säcken även för andra ändamål.
Hjälmen en vattendelare
När det gäller ryggsäckar går utvecklingen även här mot lättare och mer kompakta lösningar. För inte så länge sedan slopades den allmänna rekommendationen om 45-liters ryggsäck för skridskoturer – idag åker många med 35 liter eller mindre. En tajt packad, lågt sittande ryggsäck ger betydligt högre flytläge än en löst packad där ombytet – tillika ”flytelementen” – vid ett plurr åker upp i den övre delen av säcken.
Här har grenremmen en viktig funktion för att ryggsäcken ska fungera som effektiv flythjälp. Det fixar du enkelt själv genom att fästa ett band bakpå säcken, som sedan dras mellan benen och runt midjeremmen. Många väljer fortfarande att komplettera sin vanliga ryggsäck med olika tillbehör för att kunna använda den under skridskoturen. Vissa tar det ett steg längre och experimenterar fram egna tekniska lösningar.
Med lättare utrustning och ökad fart kommer förstås även frågan om skydd och säkerhet, där allt fler åkare nu använder hjälm – inte minst på organiserade skridskoturer.
– Vår klubb har ingen uttalad strategi för att få fler att tänka till. Faktum är att majoriteten redan har hjälm. Knä- och armbågsskydd är det sämre med. Men har man ramlat och slagit i ordentligt brukar man inte vara svårövertalad att rusta sig inför nästa tur, säger Jonas Ettemo på Östhammars Skrinnare.
En tänkvärd anekdot är när han för två vintrar sedan fick en spricka i ena armbågen.
– Jag hade länge tänkt börja med armbågsskydd, och fick ett par av dottern i födelsedagspresent. Dagen efter gjorde jag en rejäl vurpa på isen. Skydden blev kvar hemma förstås, vilket jag fick känna av i veckor.
Tor Falk på Alewalds menar att det finns en övertro på hjälmanvändning.
– Skyddsvärdet är relativt lågt för skridskoåkare och hjälmen skapar falsk trygghet. Du kanske åker fortare och tar en större risk med hjälm. Dessutom finns ju inga hjälmar utvecklade för just skridsko – det är för liten marknad. Själv åker jag utan, men flertalet av mina kollegor har hjälm.
Vårda de prylar du har
En sak skridskokännarna vi pratat med ständigt återkommer till, är vikten av att sköta om den utrustning man har. Det är lätt att glömma bort mellan utflykterna – i synnerhet om man inte åker så mycket, säger Tor Falk.
Han bryner själv sina don efter varje skridskotur, likt en köksmästare som vässar sina knivar för bästa resultat. För isen sliter självklart på stålet, liksom småstenar, grus och annat skräp.
– Och sedan kanske man vill ändra på radien, vilket vi mer än gärna fixar i butiken.
Jonas Ettemo är inne på samma spår, och betonar vikten av att ha ett eget bryne och slipställ för att alltid ha skarpa kanter. Allt för att kunna bli en snabbare, mer fokuserad och säker åkare. Han brukar också se till att lämna in sina skridskor för radieslipning en gång om året.
– Livet blir ju så mycket roligare på isen med vassa skenor, konstaterar han. Men kolla så att den du lämnar in skridskorna till verkligen kan sin konst.
FAKTA: Välj pjäxa & bindning
Det finns i huvudsak två system för pjäxa och bindning för långfärdsskridsko. Det vanligaste är BC-systemet. BC står för Back Country och de bindningarna är ursprungligen gjorda för turskidåkning. Passar dig som vill åka skridskor i lugnt till medelhögt tempo och kunna ta långa raster utan att frysa om fötterna.
Prova noga i butiken att pjäxorna känns styva i sidled vid vristen. Det finns många modeller som är sköna, men för mjuka och vingliga att åka skridskor i. Om butiken också säljer skridskor, be om att få testa att ställa dig på ett par sådana och känna efter. Då märker man om vristerna viker sig när man vickar lite på dem i sidled.
Det andra systemet är skejtbindningar, med tillhörande skejtpjäxor som är styva i sidled och flexibla framåt-bakåt, ett måste för dig som vill skrinna lite snabbare och längre. Utrustningen väger också betydligt mindre än motsvarande BC-grejor – du sparar nästan ett halvkilo per fot.
Nackdelen med skejtpjäxor är att de är kallare och halkigare att promenera i, jämfört med BC-pjäxor. Det finns dock sko-överdrag som löser den saken.
Rottefella Xplore är en ny turbindning som är lite styvare än BC. Har man redan skaffat den typen av pjäxa och skida, så kan man även sätta den typen av bindningar på skridskorna. Det fungerar, men ger ingen egentlig fördel jämfört med -BC-bindning. Från Rottefella kommer nu också Skate-X – en ny typ av längdskidbindning för åkare med riktigt höga ambitioner. Den har sin mekaniska led en bit in under foten i stället för framför foten. Kostar dock en hel del.
