På vita myrar i Koppången

Precis intill E45 norr om Orsa ligger ett litet paradis för turskidåkare – om man bara ser till att stanna. Den här gången gör vi det, och upptäcker ett gnistrande snölandskap med fjällkänsla.

Vägen kan jag i princip utantill. Är man uppvuxen i Dalarna och har familjerötterna och fjällstugan i Jämtland är E45:an som en gammal släkting. En självklar resväg med samma gamla invanda mönster och rastplatser, samma landskap som svischar förbi utanför bilrutan, år efter år. 

Mest skog förstås, men också en väldigt speciell tallkrona som sticker ut ur mängden, någonstans norr om Orsa, precis innan bron över Emån. Och sedan, till höger: Koppången. 

Skylten fanns nog inte när jag var liten. Det skulle dröja till 1998 innan Koppången blev ett naturreservat – för att strax därpå bli allmänt känt genom folkmusiklåten med samma namn, komponerad av Perra Moraeus (japp, bror till Kalle) och ofta framförd av Orsa Spelmän. Py Bäckman skrev en text till låten och banade väg för oförglömliga sånginsatser av Sissel Kyrkjebø, Helen Sjöholm med flera. 

Kanske är det låten som krupit under skinnet på mig. Hur som helst har den där skylten gäckat mig på senare år. Fått mig att lätta högerfoten från gasen och nästan, nästan förflyttat den till bromsen. Ändå har jag fortsatt framåt, jag har ju haft ett mål med färden. 

Istället har jag gjort mig drömmiga före­ställningar om snötyngda granar och öppna myrlandskap som döljer sig bakom den där första skogsridån. Ett litet Narnia där man kan gå bort sig i några dagar, istället för att bara brassa förbi på bilvägen. 

Ett snösäkert Narnia

Så, äntligen, är det dags. Turskidorna är packade. Mat, sovsäckar och liggunderlag likaså. Det är i början av februari och hittills en fjösig vinter i Sverige. Snödjupet är löjligt tunt på flera ställen längre norrut, men just här, i norra Dalarna, får vi jackpot. 

Jag kollar snödjupslistan på freeride.se: Hem­avan etta. Orsa Grönklitt tvåa! 

Nöjda ger vi oss av från parkeringen i isande minusgrader. Visserligen får vi inte de där tungt snötäckta granarna som kippar efter andan under allt det vita. Men istället får vi detta:

­Swarovski­gnistrande grenar, barr och kottar i ­motljus. Orörda snövidder toppade av fnasiga iskristaller, likt supertunna glasskärvor som lagt sig som ett fjäderlätt plockepinn ovanpå varandra. Ett ändlöst ping-ping-pingande av gnistrande ljus­reflektioner när solens strålar träffar dem. 

Vi har bara hunnit åka ett par hundra meter från parkeringen vid E45 och nu kommer vi knappt vidare. Dels för att solen steker så pass mycket att vi inte behöver ha bråttom för att hålla ­värmen. Men framför allt för att det är så förbaskat vackert. Kamera och mobiler hittar ständigt nya vinklar på glittret.

Nu har vi det bra, är allt jag kan säga, om och om igen. Och jag tror att fotografen Anders och vår kompis Sandro håller med.

Paradis för skejtare

Koppångens naturreservat breder ut sig mellan Orsabyarnas gamla fäbodmarker och finnmarken i norr. Tack vare höjdläget, mellan 450 och 650 meter över havet, är området generellt snösäkert med ett täcke som ligger kvar långt in i maj. 

Det har skejtåkarna full koll på. När vårsolen värmer och nätterna kyler skidas det på skaren över de stora myrarna. Och det är just myrlandskapet och gammelskogen som gör Koppången speciellt. Öppna vidder med öar av barrskog gör det till ett perfekt område för lätt turåkning där det ändå ständigt händer något i naturen. Runt kröken väntar nya myrar, nya ”öar” – och nästan inga människor. 

Förrän Lars Halvarsson dyker upp, mitt ute i det stora vita, under en strålande sol. Han bor strax utanför Mora och åker hit till Koppången regelbundet. 

– Tre gånger i veckan brukar det bli, från november till april. Det är livskvalitet att ha allt det här så nära, konstaterar han.

Lars åker gärna ensam, men ibland följer fru och dvärgpudel med. Och visst gillar han att vara tillsammans med andra människor i många sammanhang, men:

– Det som är så bra här, är att du kan vara för dig själv om du vill. Det går alltid att hitta sina egna ställen, även på helgen. 

Mer ordnat numera

När Lars Halvarsson har kört några kilometer brukar han sätta sig vid ett vindskydd, elda lite, se ut över myrlandskapet och bara vara. 

– Även om det är dimma och dålig sikt så tycker jag om att sitta där och filosofera. Innan det blev naturreservat var det inte lika uppmärkt med leder och så, men jag åkte hit då också. Nu är det ju mer ordnat, säger han, och ställer några motfrågor om våra planer.

– Sova i Blomtäkt tänkte vi, svarar Anders. 

– Men ska ni inte sova i Flickeråsen då? Där blir det varmare i stugan. Välisolerat och med en bra kamin. Ni är ju ändå på väg åt det hållet.

Det är vi, förvisso. Vi har valt att ta den södra delen av Koppången idag, med tanken att sova ungefär i midjan av ledsystemet och utforska de nordligare delarna imorgon. Men värme låter ju inte så dumt, även om vi har varma sovsäckar med oss. Vi får ta oss en funderare medan vi fortsätter söderut.

Framgångsrika slädhundar

Hittills håller vi oss mest på den uppkörda leden men tar också våra lovar ut på myrarna. Det är svårslaget att göra ett eget spår ute i det fria, samtidigt som det också är härligt att åka på i god fart i spåret – inte minst för mig som stundtals har bra draghjälp av hund. Stundtals, för ibland vill hon mest nosa på alla ”meddelanden” som lämnats längs leden av andra hundar. 

Vi befinner oss nämligen i något av ett hundspannsmecka, kommer vi snart att förstå. 

Det blir dags för lunch och vi gör oss en snögrop i kanten av myren, ett par kilometer från Flicker­åsen. Just när vi fått igång brasan rör sig något i ögonvrån. Ett ljudlöst tåg som swishar fram i det vita landskapet. Eller snarare – ett hundspann på tolv siberian huskies, målmedvetet galopperande i en böljande vit-grå rad. 

Senare ska vi få veta att det är Malin Sundin Grindal som står på släden bakom. Hon har vunnit flera VM-guld i sin klass inom draghundssporten och driver ett lantbruk utanför Orsa, när hon inte är här och kör med sina hundar. 

Hundspann har körts i Koppången ända sedan 1970-talet. Det är hundklubben som har märkt upp området med ledkryss, långt innan naturreservatet bildades, och det är de som kör upp spåren vi följer. 

Det böljande hundekipaget fortsätter vidare i riktning mot Flickeråsen, och vi börjar förbereda vår lunch. Det blir one-pot med nudlar, zucchini, kikärtor och färska kryddor. En lyx värd att unna sig en solig dag i snögrop. 

Spång och ved på schemat

Just när vi ätit färdigt och börjat fundera på kaffe dyker en skoter upp. I ett naturreservat, tänker du? Men naturbevakaren Per Ax har undantag från förbudet. Han har flera reservat på sitt område, inte mindre än 60 stycken faktiskt. 

– Men Koppången är min favorit, säger han, och gör oss sällskap vid elden.

Elda får man, trots att området är naturreservat. Bara man gör det med hänsyn till naturen så klart, och ved hade vi med i packningen. 

Även Per har ved med sig, han har just lämnat en del i stugan i Blomtäkt och kollat att Flickeråsen ser bra ut. Det är hans jobb att åka ut, flera dagar i veckan, och hålla naturreservaten i så gott skick som möjligt. Några finns kvar i hans skrå, även om personalen skurits ner sedan regeringen bantade anslagen.

– Jag är snickare i grunden så det blir en hel del fixande. På sommaren är det 600 meter spång här i Koppången.

Det kan vi förstå, med tanke på att det som vintertid är vidunderliga snövidder egentligen är våtmark resten av året.

Det blir Flickeråsen, ändå

Per pekar ut sina favoriter på kartan. Berättar om lavskrikorna strax söder om Stora Tunturi­berget och om varglaven som växer på en del torrakor i norr. Dessutom finns här lo, järv och en hel del fåglar – orre, tjäder, ripa och brushane för att nämna några. 

Vi njuter i solen, och konstaterar att han verkar ha ett rätt härligt jobb ändå, naturbevakaren. Han bekräftar att det blir en del underbara dagar på jobbet.

– Men det kan också vara dimma eller snöstorm. Vädret här kan vara lite som i fjällen. Det växlar fort. 

Vi har bestämt oss för att ändra ursprungsplanen och kolla in Flickeråsen. Det lät ändå rätt härligt att ha det varmt inomhus, och det skulle sitta fint att slänga av sig lite packning och sedan fortsätta södra rundan i reservatet. Flickeråsen, som var en gammal fäbod, brann ner en gång i tiden men har byggts upp igen, och är nu en av Länsstyrelsens öppna övernattningsstugor. 

Leden tar oss in i skogen i en lätt kuperad bana på ett par kilometer, som slutar med en uppförsbacke. Stugan ligger på en liten kulle, i en glänta. Här finns allt vi behöver: En stor brits som säkert rymmer tio personer om man ligger tätt. En kamin i mitten och två matbord med bänkar. Det finns ytterligare ett rum med ännu mer plats, men vi väljer förstås det minsta för bästa uppvärmningseffekt. Framför allt har vi mängder av ved, tack vare Pers försyn.

Det finns också ett dass, men dit behöver vi åka skidor. Inte för att det är så värst långt bort – det är bara så mycket snö, och ingen upptrampad stig. Varje steg riskerar att bli ett Ronja Rövardotter-moment med pjäxa genom taket hos rumpnissarna. 

Snön hänger i tunga drivor från taket på stugan och det gör mig alldeles varm om hjärtat. 

En runda under fullmånen

När vi fortsätter ut på leden har vi betydligt lättare packning. Eftermiddagen har börjat lägga sig tillrätta med begynnande rosalätt horisont och en enorm måne. Imorgon är den officiellt full.

Snart syns långa skuggor av våra kroppar när vi sneddar över en myr, och solnedgången är ett faktum. I ena änden av Koppången sprakar himlen­ i brinnande orange bakom trädtopparna. I den andra målas den i pastelliga akvarellfärger, medan den stora vita lampan svävar allt högre över Dalarnas blånande berg. 

När det blir mörkt den sista biten tillbaka till Flickeråsen behövs ingen pannlampa. Månen får oss och träden att kasta långa skuggor över orörd snö, där iskristallerna än en gång glittrar, denna gång av månljusets reflektioner.  

Väl hemma i stugan blir det matlagning på kaminen, men först måste vi smälta snö – ett projekt som tar sin lilla stund. Men till slut puttrar det av potatis, linser och kryddor i grytan. På borden brinner värmeljus. Allt är gott.

Mot Blomtäkt och Tunturi

Nästa morgon vaknar jag utsövd och nöjd. Medan Anders sovit ”sådär”. Han klagar på att det varit för varmt, men drar sig ändå för att stiga ur sovsäcken och sätta igång morgonens brasa.

Efter frukost beger vi oss norrut. Väderprognosen har sagt att det ska bli mer molnigt idag, men tji får både SMHI och YR.

Återigen skidar vi genom skogen, ut på myrarna, i solsken och med sköra iskristaller på snön. När vi kommer fram till Blomtäkt kollar vi in den stugan också. Det är en riktig gammal fäbodstuga, med originalklotter från 1800-talet och framåt. 

På väggarna hänger några svartvita bilder från tiden då det fortfarande vallades hit kor och getter för sommarbete i skogarna. På myrarna bedrev man myrslåtter för att få mat till boskapen under vintern. Och i gästböckerna vittnas om många mysiga övernattningar. 

– Det får bli nästa gång, konstaterar Sandro. 

Fördelen med Blomtäkt, förutom äkta gammalt fäbodmys, är att det finns en vattenkälla 50 meter härifrån. Den funkar fint även på vintern (men vattnet måste kokas), så vi hivar upp lite vatten i flaskorna för att slippa smälta snö till lunchen. 

Lavskrikor och slogbodsmys

Efter ytterligare ett par kilometer norrut kommer vi fram till Stora Tunturiberget och ett perfekt beläget vindskydd. Eller slogbod, som det brukar heta i Dalarna. Utsikten över myren, och bort över skogarna mot kullarna i horisonten är njutbar. Och bäst av allt: Vi har solen i ögonen. 

– Det känns som påsk, säger Sandro, och kokar upp vatten på stormköket till frystorkad lunch och efterföljande kaffe. 

Några få skidåkare, flera med hundar, passerar nere på spåret. Men här vid slogboden är det bara vi. Och – efter en stund – lavskrikorna. De ser välgödda ut och tycks undra om vi inte har något till övers. En och annan fikastund med skidåkare har de nog erfarenhet av. 

Äventyr på Tunturi

Planen härefter är att ta oss upp på Stora Tunturi­berget och ner på andra sidan. Tunturi betyder fjäll på finska, och avslöjar att vi befinner oss i kanten av Orsa Finnmark. Med sina 650 meter över havet erbjuder det här ”fjället” inte direkt någon alpin upplevelse. Ärligt talat är fjällkänslan betydligt större ute på de öppna myrarna, medan berget är skogsklätt. Men det är en vacker skog, med både frodiga stora granar och skelettliknande gamla torrakor. 

– Här sjuder det av liv, konstaterar Anders och närstuderar de gamla stammarna. 

De döda träden kan stå i 100 år och härbärgera mängder av insekter, innan de faller till marken och blir hem åt ytterligare arter. 

En del av de levande granarna på Stora Tunturiberget är mer än 300 år gamla. Krusiga lavar hänger från grenarna när vi kryssar fram mellan träden på väg upp på berget. Halvvägs upp stannar jag till.

– Hör ni? 

Ylandet som hörs genom skogen ger rysningar. Inte av obehag. Tvärtom. Det hade kunnat vara en vargflock, men här i Koppången finns inget revir. Istället är det helt säkert ett hundspann som står stilla i ivrig väntan på att få dra. I rörligt tillstånd är de så tysta att man kan överraskas av dem.

Vi fortsätter längs leden som går från slogboden upp till toppen, där en telemast står. Därifrån ska vi fristajla oss en väg ner på norra sidan av berget, tänkte vi. Hur svårt kan det vara? 

Snubbelfärd utförs

Skitsvårt, visar det sig. Åtminstone för mig. Men också rätt kul. Att åka turskidor utförs i ganska tät skog blir minst sagt ett äventyr. 

Förutom vurpor bjuder Tunturi på bitvis snötäckta granar och tallar, och små spädträd som tyngs så pass av snön att de böjer sig i perfekt nivå för att fälla en skidåkare. Och så har vi raviner, isiga branter – men låt oss inte tala om lutningen i termer av siffror, då blir det för löjligt – och helt vanliga sluttningar som plötsligt känns som en svart pist.

Mina skidor bestämmer sig ganska ofta för att glida iväg framåt, samtidigt som min ryggsäck bestämmer sig för att vi ska drutta bakåt. Finfint samarbete av de där två för att få mig på fall. 

Ändå är det rätt kul ett tag. Att ligga där och kämpa och få upp värmen, som en insekt på rygg. Efter ytterligare ett tag börjar man ändå längta efter det gamla vanliga. Efter uppkörda spår och eviga myrar. Allt sånt som är platt och tryggt. 

När skogen äntligen öppnar sig mot myrmarkerna i norr blir jag glad. Solens glitter i snön igen. Glesa små tallar på öppna vidder. En sista liten utförslöpa som är precis lagom lutande för att kännas stadig och härlig, hela vägen ner till leden igen. 

Siktet instället på E45 igen. Den där vägen som susar förbi, inte långt härifrån. Och nu vet jag att skylten är värd att stanna för.