Smaka på fjället

Vindlande stigar, vackra vyer och kulinariska aha-upplevelser. På Fjällmaraton Gastronomi möts löparglädje och jämtländskt mathantverk i en smakfull, men lerig, kombo.  

Varje steg blir dubbelt så tungt när foten sjunker ner och glider bakåt på den blöta och leriga stigen. Fotograf Martin pilar på som en bergsget uppför den första backen, medan jag undrar vad jag gett mig in på. 

Låren värker, löparskorna är fyllda av lera och det känns som det ryker från kepsen. 27 kilometer, 900 höjdmeter – och enligt väderprognosen väntas regnet och vindarna tillta under dagen. Och det här kallar de ”Sveriges mest avslappnade fjällmaraton”? 

Men så slår det mig att sex matstationer med jämtländsk mathantverk faktiskt väntar längs vägen. Genast får benen lite mer fart. 

En stillsam löpupplevelse

Fjällmaraton Gastronomi går mellan Edsås­dalen och Ottsjö i södra Jämtlandsfjällen. ­Loppet arrangeras under två dagar i juni varje år, och när det här reportaget gjordes kunde man välja att ta sig runt 27 eller 42 kilometer. Inför 2026 har rutterna dragits om och den kortare distansen är ändrad till 24 kilometer. 

– Hela konceptet bygger på att man ska få en stillsam upplevelse på fjället, försäkrar ­arrangören Patrik Nordin. Du ger dig iväg när du vill inom den öppna starttiden, du ser inte mycket folk och trängs inte vid matstationerna. Det är en stillsammare upplevelse än ett traillopp med masstart, och det lockar en annan målgrupp än den där tiden är viktig.

Loppet hette till en början Fjällmaraton Öppet Fjäll och var till för dem som inte fick plats på ­det populära originalloppet under fjällmaratonveckan som hålls i slutet av juli. Det jämtländska mathantverket lades till för sex år sedan och 2024 ändrades namnet från Öppet fjäll till Gastronomi, berättar Patrik.  

– Vi hade redan lederna från de klassiska loppen­ under fjällmaratonveckan och sedan så ville vi addera något mer värde. Springer man här i de jämtländska fjällen, varför då inte lägga till jämtländskt mathantverk?

Den svagaste länken

Efter fem kilometers löpning börjar träden glesa ut och vi kommer fram till dagens första matstation.­ Här bjuds det på camembert med rabarber­marmelad och ­grilloumi med hjortronsylt från Skärvångens By­mejeri, serverat på kex från Huså Bröd. Två av de lokala företag som är representerade under loppet.  

Vid stationen står Cristian och Malina Fenichi från Östersund och deras hund Roy. De ska också ta sig an 27-kilometaren idag.  

– Det är hunden som är den svaga länken, han undrar vad vi håller på med, säger Cristian och skrattar.

De små munsbitarna slinker snabbt ner efter den leriga backstarten. Ostens sälta och syltens sötma gifter sig verkligen i munnen.

– Jag är imponerad över att de burit ut all mat hit på fjället, säger Malina, som har svårt att välja någon förhandsfavorit bland matstationerna från menyn vi fått. 

– Allt låter gott!

Det är kocken Lena Flaten, som driver Flammans Skafferi i Storlien, som har komponerat menyn i samarbete med de andra medverkande matföretagarna.  

– Det blir som en liten avsmakningsmeny där man springer mellan rätterna, säger hon. Maten är gjord på råvaror från området vilket gör att man får mer connection till landskapet man springer genom.

De små ostbitarna ger mig orimligt mycket energi och benen känns lätta när vi flyger vidare över rötter, leriga stenar och blöta spänger. Lagom till stigningen uppför Grofjället tittar solen fram och loppet börjar faktiskt kännas sådär avslappnat som i reklamen. Vissa går, andra joggar och några hurtiga personer springer. 

Ett sällskap har slagit sig ner bredvid stigen för att njuta av utsikten. De påminner mig om att vända på huvudet. Fjället Välliste tornar ståtligt upp sig bakom oss; till vänster Ottfjället med sina vita snöpartier och till höger Åreskutans klassiska silhuett. Framför oss har vi Grofjället, vars högsta punkt når 959 meter över havet. 

Vart vi än vänder oss kan vi vila blicken på ­böljande toppar. Ingen hetsar om mellantider, snitt­hastighet eller placeringar. Här är det bara njutning och upplevelse i fokus. 

lite som charlotte kalla

Den tystnad som annars brukar känneteckna en fjällvistelse har denna dag bytts ut mot ett evigt klafsande. Att springa i sankmark – där varje steg blir dubbelt så tungt – är något som många elit­idrottare ägnar sig åt för att bygga styrka och uthållighet. Det är lätt att förstå varför. 

Jag tar sats för att hoppa mellan två spänger och känner mig som Charlotte Kalla när jag svävar i luften. Men landningen blir inte riktigt som jag hoppats. En liten felbedömning gör att jag istället landar rakt i den mjuka leran och sjunker ner ända till knät. Jag kan inget annat än att skratta – allt är ju redan lerigt och blött ändå.  

Halvvägs upp på Grofjället möter vi gotlänningarna Josefine Knudsen och Lena Törnvall. De är en del av ett tjejgäng på fem personer som deltar för första gången i loppet.

– Det här är en anledning att träffas och vara borta lite längre. Det är skönt när det inte är på så stort allvar och man inte behöver bära med sig så mycket, säger Josefine, som också uppskattar det lokala mathantverket.

– Hemma på Gotland är ju det en del av varumärket.

Golvade av Offsjöarna 

Vi pratar vidare en stund innan vi säger hejdå och på återseende. Det är lätt att byta några ord här och där med andra deltagare, få tycks ha särskilt bråttom. Det är peppande ord, kommentarer om naturen och glädjetjut om vartannat.

Så når vi äntligen toppen av Grofjället. Det fladdrar kraftigt i jackan men vi måste ju stanna till. Framför oss breder nämligen Offsjöarna ut sig, och det är som om vädergudarna vill visa sträckans kanske vackraste parti från sin bästa sida. Solen värmer i ansiktet och ögonen drunknar i de glittrande sjöarna som inramas av fjälltoppar. Långt där borta skymtar Snasahögarna med Getryggen, Tväråklumparna och Storsnasen. 

Det här är anledningen till att man kämpar sig uppför backarna, tar sig fram i blöt lera och fortsätter fast det är jobbigt. Allt är så stort och mäktigt och en känsla av ro fyller hela mig. 

Förtrollningen bryts av ett högt tjut, följ av orden ”Helt magiskt!”. Två tjejer med leenden lika stora som Grofjället kommer springande med lätta steg nedför backen. Deras energi smittar och vi ökar takten. Det kanske ligger någonting i det där med ”runner’s high”. Med blicken fäst på Offsjöarna är det som om allt det vackra drar en framåt, man vill bara ha mer och mer. 

Hållfjället ska besegras

Den leriga stigen slingrar sig vidare, som en kontrast mot allt det gröna. Just när jag får en grillad med bröd från Undersåkers Charkuterifabrik i handen öppnar sig himlen en aning. Funktio­närerna i Tobaksdalen berättar att de burit all korv i flera kilometer för att kunna servera den här ute, så det är med stor vördnad jag tuggar i mig den goda ­korven, coleslaw och små fruktiga energibars. Om jag saknar den frystorkade turmaten jag annars brukar stoppa i mig på fjället? Nej. 

Drygt 12 kilometer är avklarade och leden börjar gå uppför igen. Nu är det Hållfjällets 900 meter över havet som ska besegras. 

Det är ihopbitna löpare som sätter en fot framför den andra medan molnen hänger tunga över oss. Himlen lägger en grå slöja över precis allting vilket gör upplevelsen lite kargare, lite jobbigare och lite mindre glassig. 

Men om det är något tidigare fjällvistelser har lärt mig så är det att inte låta sig luras – det finns alltid en till topp bakom krönet. Likaså idag. Ett ungt par saktar in framför oss och vänder på sig för att hämta andan och njuta av utsikten. 

Ett steg i taget tar vi oss allt närmare toppen och efter en stund är vi faktiskt uppe på Hållfjället. Härifrån ser man på närmare håll Ottfjällets ­bastanta figur. Det är något med formen som tilltalar mig – den är stor, tung och mäktig. Helt självklart har den sin plats här i landskapet och står stadigt i ur och skur.

Att stå på en topp med milsvida vyer över böljande fjäll ger en ny energikick. Känslan späs på av att vi nedanför fjället ser nästa matstation.

Bronsfänkål och mangold

På de flesta matstationerna är det arrangören och dennes funktionärer som serverar maten, men på Hållfjällets turiststation står ägarna själva och steker skrädmjölsplättar med ostkräm från Skärvångens Bymejeri, torkat innanlår från Fävikens lanthandel och grönsaker från ägarnas egen odling i Ottsjö. ”Nu blir man nästan religiös” utbrister en löpare, och jag håller med – plätten är riktigt god och fräsch.   

– Vi har precis startat odlingarna i Ottsjö så vi tog det som hann komma upp i tid för loppet, som rädisor, bronsfänkål och mangold. Jag tänker att man ­behöver salt och något matigt när man springer, säger Linda Perez, som driver Hållfjällets turiststation.

Skrädmjölsplättarna har samma effekt som osten på första stationen – nu flyger vi fram igen. Det är drygt en mil till mål och fortfarande tre matstopp kvar. Stigen slingrar sig ner i skogen medan regnet fortsätter att droppa. 

leran fyller hela skorna

Nu kommer stationerna tätt. Vid nästa tar vi skydd under en tarp där vi serveras söta frukt- och bärremmar­ gjorda av äpple, älgört och rabarber. Till det en frisk och kryddig äpplesaft med bland annat chili och fjällkvanne, som ger oss energi nog att hålla på ett tag till.

Stigen fortsätter i gränslandet mellan skog och kalfjäll och bara några kilometer senare är vi framme vid näst sista matstoppet: Kläpphögarna. Här väntar en varm tunnbrödsstut med älgkött och blåbärssås. Det är skönt med något varmt nu när regnet och blåsten tilltar, men kanske är stuten lite för kryddig och svårsmält med 22 kilometer spring i benen.  

Sista biten blåser det på rejält och strilandet rån himlen är nu konstant. Jag trotsar både vind- och regnjacka när vi lägger på ett sista kol för att komma i mål. Det klafsande ljudet är åter en följe­slagare och på ett ställe har leran brett ut sig så pass att det bara finns ett alternativ – jag tar sats och springer rakt igenom. 

Det skvätter högt om fötterna och jag känner hur varje litet ledigt utrymme i skorna fylls av lera. Men det är faktiskt lite befriande. 

Inget vidare fjällföre

Som en skänk från ovan fladdrar en tarp i vinden vid Platåkåtan. Här står arrangören Patrik Nordin och delar ut rabarber- och rallarrosshots och praliner från Åre Chokladfabrik.  

– De första åren sprang många förbi och bara högg någon matbit i farten, men de senaste åren har vi fått folk att varva ner. Det har varit en stegvis övergång från löpfokus till matfokus. I framtiden är målet också att alla mataktörer själva ska stå här ute på fjället och servera, säger han och lägger till ett peppande ”nu är det inte långt kvar”.

Chokladpralinen fungerar som en sista energiboost, men jag tar Patrik lite för mycket på orden. Sista kilometerna är tunga för benen och det känns som om leden går i cirklar. Men till slut hör vi de klassiska kobjällrorna och målet är i sikte.   

Efter nästan sex timmar i både regn och solsken, över vackra fjäll och på leriga stigar, springer vi över mållinjen. Skorna är blöta, byxbenen leriga och känslan inombords härlig. Även om det inte är ett rent tävlingslopp väcker nummerlappen och tidtagningen ändå prestationsviljan.  

Strax därefter springer Larissa och Christoph Holterman i mål med varsitt leende.

– Det har varit kul men inte så bra före, skrattar Christoph och tittar ner på sina leriga ben.

Larissa instämmer men tycker ändå det har varit bättre än när hon sprang för några år sedan, då det kom hela 60 millimeter regn. Fjällvädret kan man tyvärr inte styra över. Och kanske är det också en del av tjusningen?

bullar, våfflor och glass

I målgången väntar en hel buffé av jämtländska smaker. Här står Lena Flaten och serverar surdegs­kolbulle toppad med grönsaker och rabarbersås. Det finns även våfflor med blåbärsglass och hjortronsylt, kanelbullar, lokal öl, saft och kaffe. 

Vi slår oss ner med varsin kolbulle i vad som känns som ett vardagsrum under bar himmel. Överallt sitter leriga men glada fjällöpare och myser kring lägereldar och under uppspända ­tarpar. 

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig när jag anmälde mig – var det ett löplopp, en gastronomisk upplevelse eller en avslappnad heldag på fjället? Jag tror vi har fått en perfekt kombo av alla tre.