Med äventyr som livselixir

Från tävlingar, slit och prestation till stormkök, prosecco och skogsbad i rörelse. Carolina André och hennes vänner har pensionerat sig från multisporten, men fortsatt äventyra.

”För över 15 år sedan tävlade jag och mina vänner i multisport, så kallad adventure racing. Vi bildade ett rent damlag och deltog i långa äventyrstävlingar, ibland flera dygn i sträck. Vi tävlade internationellt också, bland annat i VM. Då handlade det mycket om prestation och att pressa kroppen hårt.

Men livet förändras ju. Vi fick barn i olika omgångar, vi fick andra jobb och mindre tid att träna. Kroppen förändras också med åren. Nu är vi äldre och det kommer klimakteriebesvär, sömnproblem och skador lite här och där. Vi är inte alls lika vältränade som när vi var runt 30 – men vi vill fortfarande ha äventyret kvar i våra liv. Det har blivit som ett livselixir för oss.

Därför har vårt lilla gäng fortsatt att göra minst ett lite större äventyr varje år. De senaste åren har vi ofta valt långa traillopp. Inte för att springa snabbt, utan för att få vara ute länge tillsammans. Vi gillar att vara ute i åtta–nio timmar och verkligen uppleva naturen.

I somras var vi till exempel i Älvdalen och sprang Uka Pain. Eller sprang och sprang, vi både gick och joggade. Vi anmälde oss till 52 kilometer, trots att vi egentligen tränat alldeles för lite för det. Men vi vet också att vi klarar mer än vi tror. Framför allt tillsammans.

Vi åkte upp på fredagen, bodde i tält och lagade mat på stormkök. Hela grejen runt omkring är nästan lika viktig som själva loppet. Att få landa tillsammans vid gasköket på kvällen, laga god mat, dricka lite prosecco och prata om livet. Det är en del av äventyret.

Och vi gör alltid allt tillsammans. Den ­svagaste får styra tempot. Alla ska in i mål, det är det enda som spelar någon roll. Den här gången tog vi det lugnare än vanligt. Men det gjorde faktiskt upplevelsen ännu starkare. På vissa sträckor stannade vi verkligen upp. Som vid en otroligt vacker ravin där en bäck forsade fram. Där gick vi bara långsamt och tog in allt.

Det är nog där vårt fokus ligger i dag. Förr kanske vi sprang förbi sådana saker. Nu vill vi känna vattnet, se solnedgången och verkligen uppleva naturens kraft. Det blir nästan som skogsbad, fast i rörelse.

Jag tror många blir nervösa när de hör ord som ultralopp eller trail. Men sanningen är att många går stora delar av tävlingarna. Man gå­joggar, trekkar­ och upplever. Det är inte bara elitlöpare där ute. Det fina är att någon redan tänkt ut banan åt dig och ofta dragit den genom fantastiskt vackra miljöer. Det finns matstationer, människor runt omkring och en tydlig väg framåt. Det är egentligen en väldigt enkel form av äventyr för vanliga motionärer.

Vi älskar lopp där man kommer upp på höjder och får utsikt. Älvdalen var magiskt på det sättet. Vi har också gjort lopp i Norge, runt Hardangervidda och Eidfjord, där man springer mellan ­fjordar och fjäll. Ett år hyrde vi en liten hytta vid en glaciärbäck. Efter loppet kunde vi doppa oss där och bara känna hur levande man blir av alltihop.

Vi har också gjort andra typer av äventyr. Ett år tog vi alla Hitta Ut-kontroller i Skövde under en helg. Nästa år har vi redan bestämt att vi ska till Blekinge och göra samma sak där, med både cyklar och löparskor. Vi gillar koncept där kroppen blir hjälpmedlet för att upptäcka en plats. 

Ett av mina starkaste minnen är från Icebug Experience i Bohuslän under pandemin. Arrangörerna hade delat upp deltagarna i väldigt små grupper, så vi blev nästan helt ensamma ute på banan. Vi sprang längs klipporna i flera dagar och mötte nästan inga människor alls. Det kändes som att hela landskapet var vårt.

Det viktigaste är att vi gör detta tillsammans. Jag kan nästan tycka att det känns sorgligt att stå ensam på en fjälltopp efter åtta timmar ute. Hela grejen är ju att dela upplevelsen med någon, så var det redan under multisporttiden. Vi har alltid älskat lagkänslan och att tjejer håller ihop.”