Chefredaktören Marie Kjellnäs hundrade ledare – som också blir hennes sista. Nu väntar nya äventyr.
Det var ren eufori när jag klev på som chefredaktör för Utemagasinet för tio år sedan. Jag och Sofie Lantto – min ständiga vapendragare i magasinmakeri och uteliv – hade skämtat om att ”när vi blir gamla, då blir det Utemagasinet”. Och 2016 var vi tydligen gamla, för nu stod vi där med varsin Alltid Ute-keps på huvudet, passerkort till Egmont Publishing och löfte om att få göra tidningen på vårt sätt.
Bland det första vi gjorde var att sy ihop Utemagasinets alla träffytor: magasinet, webben, sociala medier och event. Vi ville att samma röst, energi och känsla skulle möta dig som läser och följer oss, oavsett hur du gör det.
I samma veva myntade vi taggarna #uteidag, #utehelgen och #utedrömmen. Du har kanske sett dem vid små tipsrutor här och där, men bakom kulisserna har de också fungerat som ledord i planeringen av varje nytt nummer. Friluftsliv kan vara storslaget, utforskande och avlägset – men också litet, nära och vardagligt.
Tio år, hundra nummer av Utemagasinet. Med det sätter jag och Sofie punkt och drar vidare på nya äventyr. Efter Utefest i Järvsö – kan man tänka sig ett bättre farewell party? – kommer nya förmågor att ta över (för halv spoiler, se sidan 19 i nya numret).
Att lämna är alltid känslosamt. Jag har generellt svårt för den där fasen då man ska kliva ur en bubbla man boat in sig i, ut i mellanrummet, för att sen ta sig vidare in i nästa bubbla där ett nytt boande kan börja. Lämna fjället efter vandringen. Bomma igen sommarhuset. Dra upp kajaken på land. Jag kan till och med ha svårt för att lämna bilen efter att ha nött asfalt några timmar, även om jag fattar att något bättre väntar utanför dörren.
Utebubblan har varit helt fantastisk att befinna sig i. Jag skrollar igenom tio år i bilder och minns platser och turer som nästan ingen får möjlighet att uppleva på arbetstid. Patagonien, Yosemite, Sarek, Zermatt, Transylvanien, Göta kanal, Val di Fiemme, Pyreneerna, Borås …
Mest minnesvärda är kanske bilderna som inte kom med i tidningen. Som den där jag står på en topp i Colorado under Fjällräven Classic 2017, och byter byxor med en amerikan som kärat ner sig i mina vandringstajts med benfickor. I retur får jag hans lila spandexbrallor med rymdkatter, raketer och planeter. Eller mobilbilden på min rumpa som jag tog på en restaurangtoa i Boulder, för att få reda på exakt hur många hundra kaktustaggar som fick fäste efter att jag satt mig på vad jag trodde var en mosskudde.
Minnen från turer och upplevelser är lätt att ta med sig när man går. Människor kan vara svårare. Vissa har jag kommit så nära att de känns som kroppsdelar som nu ska amputeras; andra har öppnat mina ögon eller fått mig att skratta käken ur led. Det har varit en ynnest att få jobba med, och möta, så många briljanta, kreativa och roliga människor under de här åren.
Till dessa räknas förstås också du och alla andra som läst och interagerat med oss på Utemagasinet. Tack för hejarop, kloka inspel och konstruktiv kritik i alla våra kanaler – och i min mejlbox.
Jag lägger passerkortet här, men kepsen tar jag med mig. Hoppas vi ses därute.
/ Marie Kjellnäs, tidigare chefredaktör Utemagasinet
