Harald Björn: ”Varje pryl bär på en egen berättelse”

Att leta gamla friluftsrariteter på loppisar är spännande, men med samlandet kommer också känslor av lugn, trygghet och glädje – ungefär som när man vistas i naturen. Det menar Harald Björn, som drömmer om att öppna ett museum.

Harald Björn möter upp iklädd en skjorta som, för oss som var med, tydligt signa­lerar tidigt 90-tal. Men inte kan väl han ha haft åldern inne när det begav sig? Han ser alldeles för ung ut. 

En blandning av kärlek och vuxenansvar har placerat Harald på västkusten sedan fem år tillbaka, men den norrländska intonationen är fortfarande omisskännlig. Kanske också kärvheten.

– Haha, jo, så kan det vara. Jag är ju något av en farbror, oavsett vilken ålder det står i passet. Jag gillar gamla saker och tycker att teknik ska vara så avskalad och enkel som möjligt. Men jag är ganska glad och snäll ändå. 

Gamla saker, ja. Det finns få personer i Sverige­ som har mer gammal friluftsutrustning än Harald Björn. Man skulle kunna gå så långt som att titulera honom museiintendent, även om själva museibyggnaden i Örnsköldsvik just nu är utrymd och ska räddas från förfall, och föremålen ligger nerpackade lite här och var. 

– Lite väl mycket av prylarna är nog hemma i min lägenhet faktiskt, flinar Harald. 

en ekonomisk fråga

Vi ses i ett av Göteborgs många frilufts­områden, ett slags vardagsnära oas för den som vill få en dos skog och sjö utan att resa långt. Här, och i liknande områden runt om landets andra stad tillbringar Harald Björn många timmar, både ensam och tillsammans med familj och vänner.

– Jag trivs här, konstaterar han och blicken glider över sjön som ligger alldeles blank idag. Det är enkelt och härligt. Inte vildmark direkt, men rätt häftigt att all den här naturen finns så nära stan ändå.

Harald Björns relation till prylar började tidigt, men inte helt frivilligt. Han växte upp med knappa resurser, familjen hade inte råd med ny frilufts­utrustning – och när Harald började på folkhögskola i Malung började han leta begagnade kläder och prylar som han kunde laga och justera.

– Från början handlade det om att jag inte hade pengar till att köpa nytt. Men jag insåg väl där att man kunde hitta rätt coola grejer ibland, som bara behövde fixas lite med.

Det finns också en annan del av historien. Den unge Harald hade alltid tittat bakåt, slukat böcker om spännande expeditioner och velat vara en riktigt gammaldags äventyrare och upptäckare. 

– Jag har alltid varit fascinerad av gamla berättelser. Så det fanns ju en del i det här som handlade om att jag ville veta vad folk hade använt för prylar förr i friluftslivet, hur de klarade sig och hur det kändes. 

Kanske var det då, under folkhögskoletiden, som samlandet började ta form. Även om han inte tänkte på det som ett intresse – och det verkligen inte var en framtidsplan.

– Jag gillade att det begagnade alltid hade en historia med sig. Någon annan hade burit det före mig, någon hade lagat en reva, någon hade suttit framför en eld i just den där jackan. 

arbetstid och fritid

Än idag är det berättelserna som driver Haralds prylintresse. När han inte är ute i skogen eller på fjället kan han tillbringa timmar på säljsajter: Blocket, Tradera, små lokala grupper på Facebook. Han kallar det ett slags vardagsjakt. Och pirret när något dyker upp är fortfarande lika starkt.

– Jag missade en jacka rätt nyligen, säger han och skakar på huvudet. Den hade ett speciellt foder med rävar och snöstjärnor. Jag var ute på jobb­uppdrag och testade grejer när annonsen lades upp – när jag kom ­tillbaka var den borta. Det grämer mig fortfarande.

Han skrattar lite åt sig själv, men det hörs att det faktiskt svider lite på riktigt.

– Samlandet är inte rationellt, självklart är det inte det. Vissa saker måste jag bara ha. Men andra kan jag faktiskt låta vara. Jag såg ett tält för flera tusen nyligen. Jag älskar tält, men just det fyllde inget hål. Då går det bort, och jag kunde faktiskt släppa det. Så helt galen har jag inte blivit!

Harald Björn jobbar idag på Fjällräven som fälttestare och produktutvecklare. Och mycket i hans numera omfattande samling är kopplat till just Fjällräven. Jackor, byxor, ryggsäckar, tält – till och med ett friluftskök från ett samarbete mellan­ försvaret och Trangia, en modell som under en period också bar rävlogga. Men i stort sett allt har Harald köpt för egna pengar och samlingen tillhör egentligen honom personligen, även om man kan gissa att det ibland är svårt att veta vad som är arbetstid och vad som är fritid.

– Jag är till exempel den på Fjällräven som oftast får i uppdrag att gå igenom gamla lager innan saker skickas till outleten, så att det inte finns något unikt där som man vill spara. Det är klart att de vet vad jag håller på med och vilken prylnörd jag är. Det är kanske inte alltid jätte­inspirerande att gå igenom lådor med helt vanliga jackor från 2006 eller något sådant, men plötsligt hittar man något särskilt foder som bara gjordes i en begränsad­ upplaga eller någon färg som aldrig återkom, som är värt att bevara till eftervärlden. 

genomskinligt tält sökes

Det finns några Fjällräven-rariteter som han fortfarande letar efter. Bland annat gjordes det, innan möjligheten att manipulera bilder fanns, helt genomskinliga ryggsäckar och tält för att i katalog­sammanhang kunna visa hur packningen och sovarrangemangen såg ut inuti. 

– Att hitta ett av dem vore fantastiskt, men jag misstänker att chansen inte är så stor. Kanske att någon fotograf som var med då har sparat ett tält eller så. Hoppet lever ändå!

En annan drömpryl Harald Björn letar efter, är en cykel som tillverkades åt Fjällräven under en kort period. 

– Jag vet inte ens hur den ser ut faktiskt, så den är inte jättelätthittad. Men jag tänker att det borde stå en i någon lada i Norrland, som kan dyka upp på loppis när de där gårdarna till slut lämnar ­släkten och ska städas ur. 

Harald tillbringar en hel del tid på just loppisar­ i Norrland, för ofta är det där man kan hitta fina gamla friluftsprylar som är lite ovanliga. På digitala köp-och-sälj-forum kan det vara knepigare att veta om den utannonserade prylen är en ­raritet eller en kopia, säger han. 

– Kopiorna blev vanliga på 80-talet och många gånger vet inte säljaren själv att det är just en kopia. Med äldre prylar är det ofta lättare att avgöra. Men det är alltid lite spännande innan jag får dem i handen och kan titta efter själv.

lättviktare med anor

Men i Harald Björns samlingar finns mycket mer än Fjällrävenprylar. Många tält till exempel, där Sierra Designs färgglada kupol Tiros är en ­personlig favorit. En del prylar är bara kul att ha, som ett slags troféer, men mycket används också. 8-åriga dottern älskar Tiros-tältet, eller cirkustältet som hon kallar det. Där både leks och sovs det regelbundet. 

En annan favorit är dagens skjorta från 90-talet, som han mycket riktigt är för ung för att ha burit redan då. 

– Men känn vad skön den är, mjuk och rejäl på samma gång. Den här är jag nöjd med!

Tankarna om ett museum för friluftsutrustning­ finns fortfarande, även om de just nu är lite vilande. Små försök har gjorts, i närhet till Fjällrävens ursprungsmarker i Örnsköldsvik. Där har Harald lagt en hel del tid på att reda i grundaren Åke Nordins alla prototyper, tidiga produkter och skräp som samlats på hög. Där finns en frilufts­historia som kanske inte är helt unik, men i alla fall väldigt speciell – och man ser att det gnager lite i Harald att godsakerna bara ska packas ner i kartonger och ställas i ett förråd någonstans.

– Jag tänker mig ett minimuseum, öppet för alla. En plats där man kan se hur prylarna utvecklats­ genom decennierna. Det är så fascinerande att prova gammalt. Vissa saker var faktiskt bättre förr. Andra, well, inte alls – där ska vi vara glada att tekniken gått framåt, skrattar han.

Samtidigt hivar han ur bagageluckan fram Fjällrävens allra nyaste, lätta ryggsäck som när vi ses inte ens finns i butik än. Den har han varit med och testat under utvecklingsfasen.

– I den här finns massor av drag från en riktigt gammal ryggsäck Fjällräven gjorde för många tiotals år sedan. Det är klart den har utvecklats med dagens teknik, men det här är ett jättebra exempel på att allt gammalt inte är dåligt. Tvärtom finns massor vi kan plocka tillbaka från de här gamla pärlorna. Det älskar jag när jag kan bidra med, att hitta gamla lösningar som fortfarande håller. Man måste inte uppfinna nya hjul hela tiden. 

Samlandet som livlina

Harald Björns liv har inte alltid varit glass och ballonger. Han har drabbats både av fysiska sjukdomar och ett påverkat psykiskt mående. Jag frågar om samlandet spelat en roll även där, när livet varit tufft. 

– Jo, så är det nog. Det finns ett lugn i samlandet liksom, en trygghet och glädje. Det är fint att gå in i den bubblan och få lite kickar i letandet, men också lugn och ro på något vis. För det ger mig verkligen både och. Det är intressant nu när jag tänker på det. 

Ibland är det dock en smula utmanande att ha en hobby som tar en himla massa plats, och som har en tendens att breda ut sig, medger Harald. Och även om han försöker hålla prylarna på kontoret lyckas han sällan. Och en del saker är ju så fina att de bara måste få bli inredning. 

– En riktigt gammal fin canvaspåse har blivit kuddfodral hemma i soffan till exempel, säger han och ler lite. Det är kanske lite okonventionellt, men jag tycker den är skitsnygg.

I planen just nu finns ett drömprojekt Harald Björn burit på länge. En rejäl vintertur med nästan uteslutande gamla grejer. En tur där han verkligen får leva ut de gamla äventyrardrömmarna.

– Det ska bli så spännande att se vad som ­funkar och vad som faktiskt blivit rejält mycket bättre med åren. 

Det är tydligt att det är själva processen och upptäckandet som är grejen här, att se vad som håller än i dag, och vad som inte gör det. Inte att bevisa att det går, eller något sådant. 

Harald har ungefär 100 tältnätter per år, många av dem i jobbet som fält­testare, men de här blir speciella.

– Det här har jag verkligen drömt om länge, jag blir pirrig bara jag pratar om det!

ett liv nära naturen

Samlandet har också gett honom kunskaper som andra i dag söker. I sitt jobb får han då och då frågor från designers eller kundservice, det kan handla om en viss modell som kan ha funnits tidigare eller vilken dragkedja som användes i en specifik jacka. Harald kan ofta svara, med detaljer.

– Jag blir glad när jag kan säga ”jo, det där gjorde ni på 70-talet” och förklara hur den såg ut. Och när det blir så tydligt att det gamla och det nya möts, som med den här nya ryggsäcken – det är såklart extra roligt.

Vi har hunnit gå rätt långt runt sjön, dricka kaffe i solen och prata om många osannolika situationer Harald ­hamnat i tack vare, eller kanske ska man säga på grund av, sitt äventyrsintresse. Folkhögskolan i Malung blev starten på ett liv väldigt nära naturen. De gamla prylarna är ingen egen gren av det, menar Harald, utan sitter ihop med utövandet och upptäckandet. Även om han tillstår att samlandet kanske ibland går till överdrift. Men några planer på att lägga ner det har han inte.

– Det är prylar, visst. Men mest är det berättelser. Och dem kommer jag aldrig att sluta leta efter.