En termos är väl bara en termos? Eller? Utemagasinets krönikör Niclas Sjögren hyllar sin ständiga följeslagare.
Jag måste utan bortförklaringar erkänna att jag varit, och i viss mån fortfarande är, en friluftsmänniska som knappast hållit tillbaka i ivern att konsumera prylar. Skidor, skridskor, kängor, skalplagg, tält, liggunderlag och camping-kök har passerat revy under decennier av uteliv. Mycket av det ligger idag, sen länge oanvänt, i mitt överbelamrade garage. Jag har på ett oskönt sätt unnat mig att se på det mesta som förbrukningsvaror snarare än vänner för livet.
Så här i efterhand, och i miljömedvetenhetens stickande ljus, inser jag att min konsumtion av kläder och utrustning ofta varit i det närmaste hysterisk. Det skäms jag givetvis för. Men för att inte helt gå under i skam och självömkan – och för att peka ut en mer hållbar riktning jag vill färdas i från och med nu – vill jag lyfta en undantagens pryl i min digra samling. En pryl som fått vara med om extremt mycket slit men inget släng.
Det handlar om min go to-termos, som är från slutet av 1980-talet (snart fyller den 40 år, tanken svindlar). Loggan är bortnött sen länge men jag har för mig att den sorterade under varumärket Thermos, som då dominerade marknaden för tunnplåtiga så kallade okrossbara termosar. Korken (i plast) har jag bytt ett par gånger men själva flaskan är i original, om än något bedagad.
Min termosvän har åkt flera varv runt jorden och jag har, kanske är det lite löjligt, trimmat den med klistermärken som souvenirer från dess hårda men äventyrliga liv. Den har skådat norrsken och midnattssol norr om polcirkeln. Den har blickat ut över Himalaya, enorma surfvågor utanför Aceh-provinsen i Indonesien, Gobiöknens böljande sanddyner, saftiga regnskogar på Borneo, tall-hedar i Dalarna och lekande ejder i havsbandet i Stockholms skärgård.
Så mycket glädje och premiummys som den skänkt mig. Jag tror den har räddat livet på mig vid ett par tillfällen också. Definitivt en gång när jag körde hundspann från Lyngen i Nordnorge till Jukkasjärvi och övernattade ensam i ett tält och tempen kröp ner till minus 32. På morgonen var jag så frusen att det var svårt att samla tankarna och stöka iordning frukost och mata hundarna. Det ljumma termosvattnet mjukgjorde i alla fall tillräckligt mycket havregryn för att jag skulle komma igång och tänka ordentligt.
Jag tror ni förstår mig när jag säger att jag älskar denna termos. Men jag hoppas i hemlighet att den snart dör. Jag menar, den är bucklig på flera ställen så isoleringen är rent ut sagt usel. Efter bara några timmar har kokhett innehåll blivit, i bästa fall, ljummet. Och efter att ha fyllts med och fermenterat allt från kaffe, te, välling och buljong till glühwein, blandsaft, lumumba, chablis och apelsin-juice -smakar allt som hälls ur den lite … funky. Drömmen vore en termos som erbjuder varm (eller när så önskas kall) dryck som smakar som det jag hällde i den. Inte som mäsk med kaffetouch.
Men jag har inte hjärta att begrava min gamle vän, bara för att han blivit lite skröplig. Inte än i alla fall. Först måste den dö ordentligt.
Kanske handlar det om att jag på äldre dar har börjat se mig själv i termosens buckliga yttre, med påklistrade minnen från livets ballaste stunder. Fortfarande skapligt fungerande. Men mer ljummen än stekhet.
/ Niclas Sjögren
Niclas Sjögren är en av Utemagasinets mest seglivade skribenter, tillika chefredaktör på vår systertidning Åka Skidor. Nu när han skrivit klart krönikan ska han fixa garageloppis.
