Chefredaktören Marie Kjellnäs skriver om friluftsaktiviteten som förenar oss alla, oavsett kunskap, ålder, kultur och ambitioner: ” Jag syftar förstås på att äta. Helst runt en lägereld, som Homo erectus föreslog redan för 1,5 miljoner år sedan.”
Vår krönikör Niclas Sjögren skriver om varför åldern inte kan skämtas bort: ” Åldersförnekandet frodas inte minst i outdoorkretsar, där hurtiga åldringar låtsas som om tidens tand inte existerar.”
Kanske är detta sommaren då Utemagasinets chefredaktör Marie Kjellnäs äntligen blir en fjällöpare: ” En sån där som inte bara snackar eller dagdrömmer om att springa på stugtur i västra Jämtland eller runda Mont Blanc i löparskor”.
Jörgen Johansson är Utemagasinets vandrings- och lättviktsexpert. I denna krönika reder han ut den stora frågan: hur vet man vilken sorts vandrare man är – och varför ska man ta reda på det?
I nya Utemagasinet skriver chefredaktör Marie Kjellnäs om att man inte ska skoja bort en tur på Sveriges högsta berg: ”Men att bestiga Kebnekaise är inte bara lyckorus och v-tecken, som det kan se ut på Instagram. Särskilt inte om toppglaciären är täckt av slask och din sistfödda struttar runt i gummistövlar.”
Tegelstensromaner och jeans i ryggsäcken på en vandring? I den senaste ledaren skriver chefredaktör Marie Kjellnäs om fjällturernas mest onödiga prylar.
Vår krönikör Niclas Sjögren funderar på sambandet mellan lyckad och lycklig: ”Borde jag kanske satsat på att bli popstjärna eller tennisproffs istället för outdoor-wannabe?”.
Chefredaktör Marie Kjellnäs skriver om jag-tror-jag-dånar-vyer över fjälltoppar och 129 999 selfie-turister som köar: ”Vi som får klåda gör bäst i att satsa på att bli friluftsoriginal, hellre än bleka kopior”.
Vad gäller egentligen för vandrare när det vankas jakt? Vår krönikör Karin Fingal har fått sig en insikt: ”Gör inte som jag. Värna inte främst allemansrätten. Respektera istället markägarna. För det är faktiskt markägarna som gör allemansrätten möjlig.”
Vår krönikör Karin Fingal skriver om samtalen som sker på vandringsleden och ställer sig frågan – varför kan vi inte prata på det här viset även hemma?
