Utemagasinets krönikör Gunnar Andersson längtar efter vandring. Tidlös och omätbar sådan.
Ett tag samlade jag på dem. Solitary Man, In i vildmarken och allt vad de hette på Instagram. Ensamma män i skogen. Alltid män. Alltid i skogen. Mästare på att göra upp eld och bygga koja med vass kniv och yxa. Enstaka kvinnor dök förstås också upp, men där männen var stationära tycktes kvinnorna gilla högre höjder, långa vandringar och hundar.
Gemensamt var ensamheten. Något som man får räkna med ifall man vill färdas långt. Få har ju kompisar med tillräcklig tid och ork. Än färre besitter det sociala eller ekonomiska utrymme som mer avancerade äventyr kräver.
Jag försökte förstå dem, lyssnade till deras föredrag, imponerades av deras målmedvetna planering och mentala uthållighet, fascinerades av alla spännande miljöer, men nästan alltid utan att känna avund. För vad som stod där på scenen var vanligtvis ett gäng stabila gammpojkar och ungmöer utan fast bostad, som inte tycktes ha andra kläder än vad de stod och gick i. Sällan någon sprudlande livsglädje eller önskan om kamratskap. Mest bara om kilometer och höjdskillnad, fysisk kamp och dopamin i självbespegling som alltför starkt påminde om besök i katolska kloster.
Idag har friluftshjältarna blivit färre. Tiden har runnit ifrån dem. Bestigningar av Kilimanjaro i Afrika kan köpas som all inclusive-charter, hundra på dussinet korsar Asien på cykel och vi har tappat räkning på hur många som vandrat hela den 4 270 kilometer långa Pacific Crest Trail i USA. De stora friluftsäventyren har kommersialiserats, demokratiserats och formaliserats med exakta rutter och alla får diplom. Vem som helst kan fixa vad som helst, förutsatt att pannbenet och plånboken är tillräckligt tjocka. En utveckling som jag faktiskt gillar. Världen står öppen. Åtminstone ganska stora delar av den.
Men, var har naturromantiken tagit vägen? Var finns berättaren som trollbinder oss inför mötet med bisonoxar, exotiska korallrev eller en helt vanlig svamp? Vulkanbestigaren vid dödens rand? Paddlaren som levandegör landskap och bygder längs Klarälven?
Någon som berättar om något annat än sig själv.
I väntan på den goda berättaren tröstar jag mig framför skärmen och drömmer om en egen långtur. Vandring förstås. Allt annat har jag lagt på hyllan. Exakt var den ska utspelas varierar med dagsformen. Som gammal kartbög åker jag för närvarande mest bara omkring på skärmen i hopp om att kartnålen plötsligt ska fästa sig självt.
Längtar efter den märkliga tidlöshet som brukar infinna sig efter turens tredje eller fjärde dag. När kroppen sakta förenas med intellektet för att i sin tur omfamnas av den omgivande naturen. Ända tills hjärtats puls och min avmätta andhämtning är allt som återstår. När kroppen liksom flyter fram över terrängen och jag inbillar mig att kunna fortsätta rätt ut i evigheten. Ensam eller kanske tillsammans med några andra som jag träffar spontant längs stigen eller vid bergshyttans middagsbord, för att sedan aldrig återse.
Den borde kunna bli verklighet igen, för jag vet att upplevelsen inte är mätbar i kilometer och att god planering är allt. Och inget, när rörelsen väl tagit form.
/ Kugge
Gunnar ”Kugge” Andersson debuterade i Utemagasinet 1991 efter ett decennium i Åka Skidor, men på senare tid har det mesta handlat om vandring. Tvekar sällan inför att vara kontroversiell.
