Utemagasinets krönikör Karin Fingal feluppskattar avståndet grovt på vandring – men blir åtminstone klokare på köpet.
Av alla säkerhetsprylar som jag – av ren dumhet – lämnat hemma, är kartan det jag saknat mest. Det visade sig inte minst en sommardag när jag var i 20-årsåldern, och alltså odödlig. Jag och en vän skulle ut och vandra längs Bohusleden.
Eftersom vi inte hade någon karta svängde vi förbi en turistbyrå. Där måttade vi med fingrarna på en översiktskarta och uppskattade vår dagstur till cirka två mil.
Det tog en kvart att vänta på att få hjälp, peka på vilka etapper vi ville få utskrivna och sedan vänta medan personalen gick ner i källaren för att hämta utskrifterna. När vi fick dem visade det sig vara fel etapper. Bara ett papper visade de sista kilometerna på den sträcka vi tänkte gå.
– Äh, vi orkar inte vänta och köa igen och få rätt kartor va?
– Nej, nu drar vi.
Snälla föräldrar släppte av oss i skogskanten. Vi började följa orangea fläckar på träden och vandrade in i skogen. Snart dök jordens mäktigaste kantarellområde upp. Vi var tvungna att stanna och plocka. Och det hade vi tid till, uppskattade vi. Efter ett tag bestämde vi att man bara fick ta kantareller som växte på stigen, annars skulle vi ju aldrig komma fram, uppskattade vi.
Ett par timmar senare var vi hungriga. Vi satte oss på en klippa och vräkte i oss merparten av den mat vi hade med oss. Vi skulle ju ändå vara hemma i god tid till middagen. Uppskattade vi.
Sedan gick och gick och gick vi. Ju fler timmar som passerade desto fler gånger tittade vi på den kartsnutt som visade slutet på turen. På den syntes en spetsig sjövik och varje gång vi såg vatten tänkte vi ”nu kommer vi nog in på kartan!”
Det gjorde vi inte.
Vid ett tillfälle ringde pappan och undrade var vi var. ”Vet inte” svarade vi. ”Det är bara skogar och sjöar hela tiden”. Han lät inte helt trygg med det svaret.
Men det var vi! Vi följde ju bara de orangea markeringarna. Visserligen var det dåligt markerat ibland. Då och då tappade vi bort leden, fick gå tillbaka och spana in bland träden. Men vi kände oss hela tiden trygga.
Ett regnväder drog in och gjorde himlen mörkare. Under de täta granarna blev det kvällsstämning. Vi bestämde att det var bättre att man åt än att man inte åt. Så vi åt upp frukten och nötterna. Sedan var maten slut. Vid en bondgård fyllde vi på vattenflaskorna. (För den som inte vet: Bohusleden går genom Bohusläns inland. Det är glesbefolkat, skogigt och mycket kuperat. Leden undviker i största möjliga mån all bebyggelse.)
Vid 21-tiden på kvällen kom vi ut på en asfaltsväg. Där förkunnade en vägskylt att det var tio kilometer till vårt slutmål. Om man tog bilvägen. Då gick luften ur oss. Vi knackade på dörren till ett hus vid vägkanten. Frågade var vi var och ringde sedan hem. Pappan och mamman kom snabbt susande med bilen. Vi var fruktansvärt hungriga och trötta men fortfarande nöjda och glada. Pappan och mamman mindre nöjda och glada.
Dagen därpå visade det sig att vi gravt feluppskattat avståndet. Vi hade gått över tre mil och ändå haft mer än en mil kvar. Vi drog vissa lärdomar:
1. Man kan inte måtta med fingret på en översiktskarta för att uppskatta avstånd.
2. Man bör alltid ha med sig extra mat.
3. Man måste ha med sig en karta.
Vilken tur ändå, att jag fick lära mig allt det.
/Karin Fingal
Karin Fingal är journalist och guideboksförfattare, med ena foten i en känga och den andra i en klacksko. Bor på landet i Västsverige och trivs allra bäst i närnaturen, men drömmer också stort.
