Susanne Vandraren: ”Jag har inte haft tur”

Årets Äventyrare har varken gått längst eller klättrat högst. Men hon har lämnat ekorrhjulet och bott ett år i ett tält på en ö i en jämtländsk fors. Utemagasinet fick fatt i Susanne ”Vandraren” Holmqvist i hennes rullande hem.

Text: Cajsa Rännar, Foto: Gösta Fries

Vattnet forsar kraftigt förbi den lilla ön i Indalsälven, strax ovan det beryktade Ristafallet, och trots att den värsta vårfloden är över finns det inget sätt att ta sig över till ön just nu. Älven är för strid. Den lilla namnlösa ön mitt i det strömmande vattnet var Susanne Holmqvists hem i ett år. Där snickrade hon en plattform av trä och slog upp sitt stora och ganska bekväma tipitält och flyttade in med hunden Jason. Efter ett tag fick de också sällskap av katten Fjällan. De tre bodde där, ensamma på en öde ö. Ett småskaligt liv, men samtidigt rikt.
– Jag hade flyttat till Åre för att jag längtade till fjällen, men jag jobbade jämt och såg bara fjällen på avstånd. Så då växte idén fram om att flytta ut på riktigt, att få vara i naturen varje dag. För att krympa livet, men också för att låta det växa.

Susannes tanke var att flytta ut våren 2021, men på senvintern 2020 kom pandemin och lunchrestaurangen där hon jobbade var tvungen att stänga i brist på besökare. Plötsligt var hon arbetslös och det kändes med ens självklart vad hon skulle göra härnäst. Genom kontakter hon fått på restaurangen hittade hon ön, som kändes lagom avsides för att vara trygg men samtidigt nog lättillgänglig för att vara praktiskt. Hon gjorde sig av med ännu en lägenhet och flyttade ut i naturen på heltid.

Susanne Holmqvists tältår blev ett lågmält men uthålligt äventyr, utan några höjd- eller hastighetsrekord, men med desto mera närvaro i naturen. Och för det äventyret har hon nu fått utmärkelsen Årets Äventyrare – något hon själv inte alls var beredd på.
– Nej, verkligen inte! Jag trodde det var något skoj. Jag? Skulle jag vara nominerad? Och sedan att jag vann! Jag är så himla stolt. Och glad över att ett sådant här äventyr, som handlar mer om att bryta upp och våga en förändring än att nå högst eller längst, också kan uppmärksammas på det här sättet.

Hunden Jason är Susannes bästa äventyrskompis. Hemma i bilen Miss Camper har de också sällskap av katten Fjällan

ALDRIG RIKTIGT NÖJD
För bara tre-fyra år sedan var Susanne en helt vanlig trebarnsmorsa i Sandviken, med stadigt och roligt jobb på kommunen. Steget till att leva nomadliv med fjället som bas känns ganska långt. Hur blev det egentligen så här?
– I hela mitt liv har jag kämpat med att bli nöjd, att känna mig nöjd. Folk har sagt det till mig: ”Är du inte nöjd nu? Kan du inte vara nöjd nu?”

Men det var hela tiden något som kliade. Så när yngsta sonen gick ut gymnasiet och var redo att klara sig på egna ben sade Susanne upp sig från jobbet. Huset och prylarna hade hon redan downsizat från och nu rök även lägenheten. Och så flyttade hon till Åre och började jobba för 120 kronor timmen på en lunchrestaurang.
– Det var som att vara tonåring igen. Där satt jag i köket på en uppochnervänd papperskorg och slängde i mig lite mat i farten. Jag kommer ihåg att jag skickade en bild på mig själv till mitt gamla team i Sandviken, när de satt i den snygga personalmatsalen och var vuxna. Det var ju lite absurt alltihop.

Den här tiden var rolig, men också ganska jobbig, medger Susanne.
– Då och då kom tankarna. Jag är 48 år och jobbar för en osäker timlön. Vad håller jag på med egentligen? Vem är jag utan ett riktigt jobb? Och vem är jag när jag inte är med barnen?

Men nu, några år senare, ser hon att alla steg hon tog var nödvändiga för att hon skulle kunna göra sig helt fri från det där inrutade inomhuslivet som fick det att klia i henne.

Susanne Holmqvist har löpande delat med sig av sitt årslånga tältäventyr på olika sociala medier. Hon har gjort det för att hon tycker att det är roligt, men också för att inspirera andra att våga följa sina drömmar.
– Det finns så väldigt många som upplever att de sitter fast och lever med känslan av att de inte kan välja en annan livsstil. För en del stämmer det förstås. Man kan ha hemmaboende barn eller andra åtaganden som gör att det inte går att dra upp bopålarna som jag gjorde. Men för andra är det de egna tankarna som hindrar.

Var finns nästa tältplats? Det är den ständiga frågan.

NORMERNA SITTER HÅRT
Susanne berättar om en tjej hon pratade med över Instagram under tiden hon bodde på ön. Långa meddelanden skickades mellan dem över ganska lång tid. Tjejen och hennes sambo ville gärna leva ett mindre materiellt liv, med lägre löner, enklare boende och mer tid över. Men hennes pappas välmenande råd om hur viktig anställningen, långsiktigheten och pensionsförsäkringen var ringde i hennes öron och hon vågade inte säga upp sig och lämna den trygga inkomsten.
– Andras val och andras normer sitter ibland hårdare i oss än vad vi tror, och det där kan ta tid att få syn på. Och när vi får syn på det är det inte säkert att vi orkar gå emot normerna ändå, för det kostar på att inte göra som alla andra.

Tjejen och hennes sambo struntade till slut i pensionsförsäkringen och vågade ta klivet till en annan slags vardag. Och det riktigt glittrar om Susanne när hon berättar det.
– Varje enda person där jag vet att jag kunnat bidra till att de hittar sin väg och sitt sätt att leva, det är stort och viktigt.

Då och då har Susanne också professionella coachande samtal med personer som behöver stöd i att göra förändringar.
– Det har jag haft i flera år. Innan jag gjorde min egen stora flytta-ut-i-naturen-förändring var det mest med kvinnor i utmattning som satt fast i mönster som gjorde dem sjuka. Men nu är det mest personer som vill ha stöd och hjälp att göra en större livsförändring, liknande min, som söker sig till mig.

Susannes egen resa fortsätter. Förra sommaren avslutade hon sitt år på ön. Marken var bara lånad och markägaren ville ha tillbaka den. Bit för bit monterade Susanne ner de små byggnationer hon gjort på ön. Ett utekök. Ett dass. En eldstad med bänkar runt om. Linbanan som tog henne fram och tillbaka över älven. Och till slut också själva tältet och plattformen det stod på.
– Det var vemodigt, jag hade nog gärna stannat längre. Det passade mig väldigt bra att bo där. Men var sak har sin tid.

Det tog lite tid att hitta hur det fortsatta äventyret skulle se ut. Men till slut landade hon i en liten, liten lägenhet utanför Åre och ett rörligt hem på hjul, en liten specialinredd camper – ett slags tält – på bilens flak.
– Friheten som campern ger, det påminner mycket om vandringen. Jag vet oftast inte vet var jag hamnar på natten. Jakten på bästa sovstället är densamma som när man vandrar med tältet.

ROLIGT OCH TUNGT
Samtidigt startade Susanne ett eget företag där hon avresestädar efter skidturisterna under vintern och guidar på fjället på sommaren. Så var tanken i alla fall.
– Men det visade sig att jag fick ihop så många timmar på städet under vintern att jag inte behöver jobba så mycket nu under sommaren. Så då ger jag mig ut på fjället själv istället.

För det är på fjället Susanne lever det riktiga livet, därom råder ingen tvekan. De val hon gör, de uppoffringar hon gör – det gör hon för att få tillbringa tid på fjället.
– Under året i tältet funderade jag mycket över begreppet frihet, vad det är för mig. Min dotter bodde på Nya Zeeland då, men jag hade inte pengar att åka och hälsa på henne. Så den friheten hade jag inte. Samtidigt hade jag friheten att styra min egen tid och min egen vardag. Frihet kan ju vara så mycket.

Nu längtar Susanne efter friheten hon kan få av en riktig långtur på fjället. Det var ett par år sedan sist och hon känner i hela kroppen att det börjar bli dags.
– Egentligen var det i långturerna som allting startade för mig. När jag får vara på fjället under längre perioder så händer det grejer. Hela jag skapas där. Mina värderingar. Hur jag vill leva mitt liv. Jag ramlar liksom ner i mig själv. Det kan vara roliga saker men också tunga saker. Jag har bearbetat mycket sorg på mina långturer tidigare, men det hoppas jag att jag är lite klar med nu.

Susanne understryker att hon älskar kortturer också, men det krävs mer än ett par veckor för att hon ska ”ramla ner i sig själv”. De långa turerna gillar hon att göra ensam, för att de där invärtes processerna ska få ta plats – men på korta turer tar hon gärna med andra, och då gärna personer som inte alls har någon fjällvana.
– När jag ville bli fjälledare och utbildade mig, så var det just det allt handlade om för mig – att få dela upplevelsen och känslan, helst med dem som inte har varit på fjället så mycket tidigare. Att få vara med när de upptäcker allt för första gången, det är så häftigt att få göra det möjligt.

När vintern kommer tänker hon återgå till att städa ihop pengar som finansierar ännu en fri sommar på fjället.
– Ibland säger folk att jag har haft tur som kan leva så här. Men det har inget med tur att göra. Det är aktiva val som jag tränat på att göra. Det är som att träna en muskel. Ju fler medvetna val man gör, desto lättare går det.

Ristafallet, Åre. En bit uppströms bodde Susanne och Jason i ett år. De sov i en tentipi och lagade all mat över öppen eld.

INTE HELT SPONTANT
En annan tanke Susanne låtit ta plats sedan hon lämnade ön, handlar om vad som är hemma. Måste hemma vara en plats? Eller kan det vara en känsla?
– Just nu vill jag leva så här, men om tio år hoppas jag att jag har hittat en plats som jag vill stanna på. En fysisk plats som kan bli ett hemma.

Även om Susannes livsstil kan uppfattas som spontan finns det mycket planer bakom.
– Kortsiktigt är det förstås väldigt spontant. Vill jag stanna några nätter extra någonstans, för att upptäcka eller umgås, så kan jag göra det. Men jag älskar att göra långsiktiga planer. Jag hade aldrig kommit till den här platsen i livet utan långsiktiga planer och tydliga mål.

En fråga Susanne ofta får är vad hon saknar i sitt liv på ön, på fjället eller i campern. Svaret är alltid självklart och omedelbart: barnen. De är visserligen vuxna alla tre men mamma är man hela livet. Och att inte ha en fysisk plats dit hon kan bjuda in dem, det svider, säger hon.
– Att de inte kan känna att de kan åka och bo hemma hos mamma om det blir tufft, det är sådant jag kan känna mammaskuld över. Eller att jag inte kan bjuda in dem på midsommarfest eller julfirande. Jag är inte den där fasta punkten som man tänker att en mamma ska vara.

Hon har pratat mycket med barnen om det, till en sådan grad att de bett henne sluta tjata.
– För det är ju lite självcentrerat också. Det där är ju mina känslor av otillräcklighet, det är inte deras upplevelse. De lever ju sina liv och har allt det där trygga och fasta med sommarstuga och släktmiddagar hos sin pappa. Båda föräldrarna behöver ju inte vara likadana, jag vet ju det.

Och barnen själva, vad säger de om sin mammas sätt att leva?
– Från början tyckte de att jag var ganska konstig. Men det har nog svängt. Nu är de nog ganska stolta.

Och hon själv då? Är hon nöjd nu?
– Nej, men det är det som är det fina. Jag har accepterat mig som jag är, att jag inte blir nöjd. Jag måste vara i rörelse och förändring. Och nu ger jag mig själv det. Jag vill inte prata om personlig utveckling. Vi behöver inte utveckla oss själva, vi är bra som vi är. Men vi kan behöva lära känna oss själva. Det skulle jag säga att jag gjort. Och det, det är jag nöjd över.

SUSANNE HOLMQVIST
Ålder
: 52 år
Familj: Hunden Jason, katten Fjällan och barnen Emma, 30, Ture, 29 och Noak, 22.
Bor: I Miss Camper men har postadress i Duved, Åre.
Gör: Jag gör det jag vill och jobbar med det som passar för det jag vill göra. Guide i naturen/på fjället sommartid och städar under vintersäsongen.