”Vi är framme hela tiden”

Jonas Westbom är filmregissören som tröttnade på branschens stress och yta, och längtade ut i naturen. Men att sänka prestationskraven och vara i nuet, det har han lärt sig av barnen.

Text: Karin Wallén, Foto: Anders G Warne

Det är söndag morgon i en skog strax utanför Långviksträsk naturreservat på Ingarö i Stockholms skärgård. På fjärden nedanför tallskogen passerar en och annan båt, kanske på väg mot Saltsjöbaden eller Tyresö. Men vid lägerplatsen uppe på kullen slås man av känslan att vi skulle kunna vara var som helst – långt ute i vildmarken. 

Det har blivit lite av Jonas Westboms grej det där. Att hitta platserna som ligger runt hörnet från civilisationen, men som ändå bjuder på äventyr. Speciellt om man är ute med barn.
– Kolla här! 

Otto, 6 år, kommer tillbaka från en liten ex­kursion tillsammans med sin jämngamla kompis­ Otis och lillebror Love, 2. I handen håller han ett kranium, gissningsvis från en hare. Den går laget runt och får sedan ligga i röken från en stillsam brasa, där frukosten redan intagits ett par timmar­ tidigare. 

Det var förresten inte bara frukosten som slank ner när ungarna vaknat i tältet, utan också en del av det överblivna lördagsgodiset från igår. Och det är helt okej. 
– Hemma är vi lite mer noga med att inte äta så mycket godis och socker. Men jag är inte så sträng med sånt när vi är ute. Det blir en del av grejen. Det ska vara kul, säger Jonas Westbom, och börjar plocka fram ingredienserna till äppelknyten som ska lagas på elden. 

Otto och Otis hjälper till att skära upp äppel­bitar, och lilla Love får hedersuppdraget att försiktigt rulla ut den färdiga smördegen som äpplena ska läggas i när de stekts i rikliga mängder smör, kanel och socker. Att laga mat på elden i skogen är något annat än att göra det hemma. 
– Här är man nere på samma nivå som barnen, och de blir mer delaktiga när de är med och hjälper till. Visst kan man skära sig lite på en kniv någon gång, men då får man ett plåster, säger Jonas.

Ny guidebok i dagarna
Det fräser i pannan och när äppelknytena är klara blir det en stunds fika innan det spritter i benen på barnen igen. Snart hänger Otto längst upp i en tall, medan Love tultar omkring och undersöker barren på nedersta grenen. 

Jonas håller ett öga på dem, men låter dem också utforska omgivningarna och sina förmågor på egen hand. Att göra saker lite mer självständigt istället för att hänga i handen på en vuxen hela tiden gör att de utvecklas och blir trygga ute i naturen, menar han. 

Själv växte Jonas Westbom upp i Bromma, med Judarskogens naturreservat runt hörnet. Där, och på Tynningö där familjen hade stuga, sprang han omkring som han ville. Samlade salamandrar och utforskade varenda avkrok.
– Det var inte så avancerat friluftsliv med familjen när jag växte upp, men det var naturligt att man gick ut i närmaste skog med en macka och lite saft i sirapsflaska. Det gjorde nog att skogen blev en plats där jag kände mig som hemma.

Han har funderat mycket över vad den där tillgängligheten och tillhörigheten innebär, och vad man kan göra för att fler ska få uppleva den. I sitt nuvarande jobb som kreativ ledare på Scouternas kommunikationsavdelning har Jonas ett syfte att nå ut, men även i sitt mer privata friluftsliv vill han inspirera fler att ta del av naturen – gärna tillsammans med barn. I boken ”Barnfamiljens friluftsguide till Stockholm” har han – tillsammans med Utemagasinets Emma V Larsson – beskrivit stadsnära turer som passar barnfamiljen och på Instagramkontot @away_into delar han med sig av sina friluftstips för äventyr med barn. I dagarna utkommer också en ny guidebok på samma tema, som heter rätt och slätt Friluftsliv med barn, med både Emma V Larsson och Cajsa Rännar som medförfattare.

Mossan slår forskningen
Drivkraften att få fler att komma ut i naturen grundar sig dels i övertygelsen att människor mår bra av att vara ute, men också i tanken att den som har en relation till naturen är mer rädd om den. Eller som Jonas säger:
– Doften av mossa är viktigare än IPCC-­rapporten. Det känslomässiga är viktigare än fakta. 

Omkring sig ser han många ”friluftsnyfikna ­föräldrar” som lite trevande undrar i vilken ände man drar igång familjens friluftsliv. De flesta ­frågor han får handlar om utrustning. Men för Jonas Westbom handlar grundfrågan mer om inställningen till vad ett äventyr kan vara. Och han funderar mycket på hur det som är så självklart för honom, som alltid varit ute, kan vara ett så stort steg för andra.  
– Tillgänglighet är så mycket mer än karta och rätt kläder. Det är att känna sig hemma i naturen, säger han, och fortsätter: 

– Man kan behöva sänka trösklarna för att fler ska komma ut. Och en sak är ju att göra som man gör med barn: att gå ut och göra det lilla även­tyret lite större. Om man bara tillåter sig att ha på sig vildmarksögonen så finns det äventyr överallt. 

Vi vuxna vill följa leden
Han nämner barnvagnsslingan i Tyresta national­park som ett exempel på att vi (vuxna) människor ofta vill gå längs en väl markerad led och komma fram till ett iordningställt vindskydd och en bänk runt en eldstad. Det vill säga sådant som människor har ritat och byggt, och placerat i naturen. Men för att få lite mer vildmarkskänsla är det bara att trava ut vid sidan av leden. 
– Bara hundra meter bredvid den där slingan får du en helt annan upplevelse. Och barn avskyr en  bra barnvagnsstig. De tycker det är mycket roligare­ att ta sig fram där det är kuperat och händer­ saker, säger Jonas, och blir avbruten när Otto, som är tillbaka intill elden, hittar en skalbagge som irrar runt i labyrinterna på det bubbelformade ligg­underlaget i cellplast.

– Barn lär mig vad som är verklig kvalitet ute. Som vuxen är man stolt över att ha gått 17 kilometer i sträck – men man kan uppleva mer bara genom att stanna upp och titta på något. Som det här, en skalbagge med en rolig nos.

Hård och kylig bransch
Under många år jobbade Jonas Westbom som filmregissör. Han gjorde kortfilmer, tv-serier och reklam till för några år sedan. Tv-serien ”Innan vi dör” som gick i svt blev det sista stora uppdraget­ i en tuff bransch som kräver mer än att man bara gör sitt jobb.
– Allt det där andra, som i början var kul, blev till slut otroligt dränerande. Att hålla sig framme, gå på fester, vara lite lagom cool och känna folk. Jag har alltid velat berätta historier. Det var det som drev mig. Men branschen i sig kändes hård och kylig, säger Jonas.

Under åren i filmbranschen var det i naturen han fick välbehövlig avkoppling och återhämtning. Tankarna på om det verkligen var så här han ville leva blev allt starkare, och när han för några år sedan fick möjlighet att ta anställning inom Scouterna kändes det rätt.

Redan under tiden som föräldraledig med Otto hade han börjat leka med tanken att involvera naturen­ i sitt arbetsliv. Han startade föräldragruppen­ Utepappor, för att få med sig fler pappor ut – bortom de där lekplatserna som han själv upplevde som dödstråkiga. 
– Jag tyckte att våra samtal förändrades när vi gick ute i skogen. Dels tror jag själva gåendet gör något med oss, och att bara vara i naturen. Det befriar oss från normer. Man är som man är. Man behöver inte hålla in magen som någon lattepappa inne i stan, säger Jonas. 

Samtal om liv och död
Han började med sina kompisar och kompisars kompisar. Sedan satte han ihop ett litet program som tog upp frågor om bland annat maskulinitet, föräldraskap och omhändertagande, och började leda grupper genom Studiefrämjandet. Det ledde till samtal om förebilder, om egna tillkorta­kommanden, om upplevelser från den egna barndomen och vad man ville ta med sig från tidigare erfarenheter och inte. 

Lite av ett terapeut­iskt reningsbad, kan man säga – men också ny inspiration och ett till viss del nytt sätt att prata med varandra. Allt i kombination med friluftsliv och fika förstås. 

Att leda grupper inom Utepappor väckte en lust hos Jonas Westbom, att öppna dörren till frilufts­världen för fler.
– Det lärde mig också att friluftslivet kan ge mig en djupare förståelse om mig själv. Att det kanske inte bara är en tur, utan också personlig utveckling. Jag ser ju det på barnen också, att de lär sig så mycket av att vara ute. 

Han lägger märke till hur de får bättre självförtroende genom att klara av saker, men att de också får tillfälle att möta existentiella frågor om liv och död på en konkret nivå. 
– Ta det där kraniet som Otto bär omkring på. Sådana saker dyker upp i naturen, och då kan de samtalen också komma.

Jonas och barnen kommer hem med historier och nya intryck, men kanske inte alltid så många kilometer från A till B i benen. Men det är så det ska vara, tycker Jonas. Naturen får vara kravlös, speciellt med barnen. Här kan man släppa allt som handlar om att prestera på ett visst sätt. 
– Det är det jag tycker är den främsta kvaliteten med naturen. Att den är perfekt av sig själv, hur stökig den än är, säger han,

Sover oftast hemma
Vid huset på Ingarö, inte långt från skogen vi nu befinner oss i, har familjen en framsida som är odlad trädgård och en baksida som är skog. När Jonas Westbom tittar ut mot baksidan, där allt får vara som det är, tänker han ”jaha, det är så där det ska vara”. 

När han tittar åt det andra hållet ser han bara saker som måste åtgärdas.

– Tänk om man kunde se på naturen som ett föredöme när det gäller det naturliga förfallet. Ta vårt eget åldrande som exempel. När man ser ­åldrandet och sönderfallet i naturen är det så himla vackert. Tänk om vi kunde se det på samma sätt i oss själva, istället för att se det som något som måste fixas. 

Även om han försöker komma ifrån prestationstänket inser Jonas att det faktum att han drar ut sina barn på äventyr i naturen också kan ses som en prestation. Då är man ju en toppen­pappa. Det är status i vår tid. 
– Men de flesta nätterna sover vi hemma, och när vi är ute får jag mycket hjälp av barnen att bara uppleva naturen som den är, utan prestation, säger Jonas och fortsätter: 

– Jag vill att naturupplevelsen ska få vara så vilsam­ som möjligt för oss. Och jag tycker den blir det när vi inte är på väg någonstans och inte behöver uppfylla en massa grejer hela tiden. ­Barnen hittar på egna lekar och de är aldrig som jag vill att de ska vara. De går alltid åt fel håll.

Att övernatta ute, istället för att bara göra dagsturer, gör att både Jonas och barnen känner sig mer som en del av platsen. Det händer mer på det viset. Speciellt kväll och tidig morgon, med skiftande ljus och kvittrande fåglar. Djurlivet som kan visa sig. Och en känsla av att inte ha bråttom. Det är något Jonas kämpat med själv, men lärt sig av sina barn. 

”Vi är framme hela tiden”
En gång åkte han med barnen och sin egen mamma till Storulvån och gick Getryggen runt på nästan en vecka. Principen var – som den så ofta är när han och barnen är ute – att gå lite upp och ner, och inte längs någon led. Hellre kort och äventyrligt än långt och lättgånget. Och med det ständiga mottot ”vi är framme hela tiden”.
– Går man med en ett-och-ett-halvt-åring får man göra saker på en ett-och-ett halvt-årings vis och provsmaka vattnet i varje bäck. Det finns en övning i det. Att vara i nuet. Det är mindfulness och tålamod – och jag tror jag behöver det. Jag kan ha svårt att njuta av saker i vanliga fall och vill bara komma framåt. Men när vi är ute behöver vi inte komma fram till någon särskild plats. Vi är redan där vi ska vara, säger Jonas, och tillägger:
– Och det konkreta med tält är ju att vi på riktigt är framme hela tiden. Vi kan slå upp tältet var som helst och när som helst. 

Det låter ju rätt och klokt allt det här. Barnen får styra, och inspirera med sin naturliga livsinställning. Men när de inte är med då?
– Då samlar jag kilometer, säger Jonas och skrattar. 

– Då kan jag ha idiotlätt packning och springa över fjällen. Det blir lite antitesen till det jag gör med barnen. Någon gång om året gör jag ett håll-käften-äventyr där jag får ta ut mig och testa mig. När jag är med barnen kan jag inte ligga på gränsen­ till vad jag klarar av, jag måste utstråla och på riktigt känna att det vi gör är tryggt. 

Men även utan barnen anammar Jonas sitt knep för att förstärka äventyret på olika sätt. Om han gör turen vildare med barnen genom att gå bredvid leden istället för på den, så drar han det på egen hand till sin spets genom att till exempel fara på skidtur kring Kebnekaise i början av januari. 
– Att vara ute i fel säsong ger också extra vildmarkskänsla. Att vara i skärgården på senhösten eller åka turskidor med pannlampa i mörkaste januari. Det är ett sätt att maxa upplevelsen och tiden.

Extrem åt båda hållen
Däremot blir det kanske inte lika enkelt att bara vara och ta varje stund som den kommer när han inte är med barnen, menar han. Det kan bli så att den där prestationsdjävulen slår sig ner på axeln. 
– Jag är nog lite extrem åt båda hållen. Jag kan göra två eller sextio kilometer på en dag. Men det är ändå skönt att känna att antalet kilometer inte avgör upplevelsen. 

Ofta hittar Jonas sina favoritställen i skogen när han är ute och springer. Platser som han senare kan återkomma till med familj och vänner, tält och stormkök. Så var det även med den här platsen, som ligger strax utanför naturreservatet i när­heten av deras hus. 

Men nu har det blivit dags att plocka ner tältet och bege sig hemåt. Över det lilla berget i skogen, bort från utsikten över fjärden och alla klätter­tallarna och rutschkaneklipporna. Det är en plats de förmodligen kommer att återvända till. Det brukar bli ungefär 50 tältnätter per år med barnen, säger Jonas, de flesta av dem på hemmaplan.
– Det behöver inte vara så asketiskt. Om barnen vill titta på Bolibompa en stund i mobilen så kan de väl få göra det. Det viktigaste är att vi kommer ut.