Långvandraren Emma Holm har tidigare berättat om sin tur på 82-milaleden Alpe-Adria Trail i Utemagasinet. I somras tog hon sig an Gröna bandet och möttes av oväntade utmaningar. Med bara nio mil kvar drabbades hon av sorkfeber.
Hej Emma! Gröna bandet är cirka 130 mil lång mellan Grövelsjön och Trekriksröset. Hur lade du upp din vandring?
– Min plan var att göra det så enkelt som möjligt för mig. Jag hade inte gått så mycket oledat innan och att vara ute så länge kändes lite läskigt. Så jag ville hitta välmarkerade leder att följa i så stor mån som möjligt. Jag använde mig av diverse kartappar där man kunde lägga in egna rutter i. Jag visste att jag ville gå hela Lapplandsleden samt hela Padjelantaleden, så jag började med att markera ut dem på kartan. Sen fortsatte jag söderifrån och planerade en dagsetapp i taget för att länka ihop allt.
Hur förberedde du dig?
– Jag “ryggsäckstränade” en hel del innan och tog långpromenader hemma. Eftersom det tar lång tid att få till distansträning i vardagen småsprang jag ibland med ryggsäcken också för att få så många kilometer i benen som möjligt. Jag räknade med att kroppen skulle anpassa sig rätt så snabbt när jag väl var på väg, och det gjorde den också! Första veckan var jobbigast men sedan blev det bara lättare och lättare.
Hur tänkte du kring packning och utrustning?
– När jag vandrade Kungsleden 2021 startade jag med 26 kg på ryggen. Året efter hade jag lärt mig min läxa och hade fått ned vikten till 13 kg med mat och vatten. Det gjorde en sådan enorm skillnad gällande i princip allt. Så målet för Gröna Bandet var att även då gå med en maxvikt på 13 kg med mat och vatten. Jag försökte göra ändringar där de skulle göra som störst skillnad viktmässigt och det blev ett nytt kök, annan ryggsäck och lättare dunjacka. Min nya basvikt hamnade på strax under 9 kg vilket gav mig 4 kg för mat och vatten. Generellt bär jag aldrig med mig vatten i fjällen utan dricker när jag stannar.
Vad var tuffast på leden?
– Ensamheten. Jag är van att vandra ensam men då har det alltid varit bara några dagar eller på “sociala leder” där man kunnat stanna och prata med andra vandrare. Mina två veckor genom Jämtland var inte roliga alls. Det regnade otroligt mycket och jag träffade ytterst få människor. Inte ens när jag anslöt till Lapplandsleden blev det mycket bättre. Jag hade sällskap då och då, tack och lov, av min sambo och av en vän. Den längsta sträckan på bandet utan sällskap var nästan 800 km i följd och det var såväl stärkande som nedbrytande. Jag har vandrat mycket ensam förut men Gröna Bandet har fört med sig att jag uppskattar sällskap otroligt mycket mer än jag gjorde förut.
Vad var bäst?
Det finns vissa stunder som stod ut ur mängden och som jag minns extra klart. Men på det stora hela var det bästa att vara ute så pass länge. Att få in rutinen och framförallt att klara av det! Jag tycker mig ha hört många Gröna bandare säga att det varit antiklimaktiskt att lägga handen på den gula klumpen i slutet och jag tror jag skulle ha delat den upplevelsen om jag gått i mål som planerat. Men i och med att jag blev sjuk och fick pausa, var det en otrolig känsla att äntligen komma fram.
När blev du sjuk?
– Jag vet inte exakt vart jag blev smittad men jag började insjukna strax efter Abisko. Jag förstod dock inte riktigt att jag höll på att bli sjuk, men jag minns att kroppen började bli tyngre och jag blev tröttare snabbare om dagarna. Dagen innan vi kom fram till Vuomahytta gick det väldigt sakta framåt och jag stannade till och med för två tupplurar. Vi kom fram sent och när jag vaknade på morgonen hade jag hög feber. Vi bestämde oss för att vänta ut det någon dag, men det blev bara fler och fler dagar.
Blev du rädd då?
– Jag blev inte rädd till en början. Det kändes mest tidskrävande att behöva bli stillasittande i några dagar och jag var övertygad om att jag skulle kunna fortsätta så småningom. Men när dagarna gick utan någon vändning började jag bli rädd för att vi inte skulle klara hela vägen utan påfyllning av mat. Jag personligen kunde inte få i mig många tuggor men min sambo behövde fortfarande äta. När jag väl kom till insikten att vi behövde ringa helikoptern efter fem dagar kunde min kropp inte längre få i sig vatten. Det var ett dåligt tecken. Vi beslutade oss för att slå larm på nödsändaren och under de 30 min vi väntade på helikoptern så blev jag för första gången rädd för min hälsas skull. Efter första natten på sjukhuset försämrades mina värden drastiskt vilket ledde till att jag låg inlagd i sex dagar. Under de dagarna kunde jag knappt äta något alls. Jag har aldrig känt mig så fysisk svag som där och då.
Hur avslutade du hela vandringen?
– Jag blev kvar på sjukhuset i Narvik i nästan en vecka. Jag fick då ett krya på dig meddelande från arrangörerna av gröna och vita bandet och i det meddelandet stod det också att om jag ville så fick jag återvända senare för att avsluta bandet. Det tog flera veckor innan jag åter igen kunde börja träna lätt och jag återvände så fort det kändes klokt för kroppen.
Jag återvände till Vuomahytta i mitten av oktober med snöskorna på fötterna. Jag fick sällskap av Gröna Bandaren August Helgesson som också gick under sommaren. Vi pulsade i snö och tog oss över fjället till Vuomahytta där jag brutit. Det var otroligt slitigt i kylan och i snön. Stundtals pulsade vi upp över knäna och jag har aldrig i mitt liv haft en så långsam snitthastighet. Efter att vi nådde stugan tog vi oss över fjället ned i Dividalen där vi gick på vägar närmsta dagarna för att undvika en storm över vår planerade rutt.
Den 22:a oktober la jag till sist handen på den gula klumpen. Det blev en annorlunda upplevelse att ge sig ut på fjället så sent på säsongen och med handen på hjärtat kan jag säga att jag inte kommer göra det igen – men jag är otroligt glad att jag gjorde det.
Några tips till den som vill vandra gröna bandet – eller annan lång vandring?
– Jag tror att alla kan vandra långt och länge om de vill, men man ska vara beredd på att det inte är roligt hela tiden. Det kommer vara jobbiga perioder, tröga dagar och stunder man vill åka hem. Om det är viktigt för en att avsluta en långvandring så kan det vara bra att ha en strategi för hur man hanterar de svåra stunderna. Vill man ändå avbryta tycker jag att man ska äta gott, sova lite längre och ta en vilodag. Håller känslan i sig kan de vara värt att fundera på. Men det är något otroligt givande att avsluta ett längre projekt och det jobbiga kommer man inte undan.
Emmas vandring:
– Jag gick från Grövelsjön, till Helags, till Vålådalen via Gåsenstugorna. Därefter blev det väg till Ottsjön där jag gick över ridvadet (ett midjedjupt vad över sjön). Därifrån fortsatte jag till Undersåker och på vägar upp till Kallsjö där jag hoppade på “Svantes Genväg” som är en sickzackande väg på grusvägar bakom bommar i några mil. Vidare genom Olden där jag mötte fjällfararvännen Stig som brukar komma och möta bandare som är ute för en pratstund. Sen tog jag sikte på Jänsmässholmen, gick på ett fyrhjulingspår upp mot Ansätten, vidare till Rötvikens Camping, upp till Valsjöbyn, vidare till vinklumpen, till Gäddede och där hade jag gått en tredjedel. Från Gäddede tog jag mig på tre dagar till Borgafjäll där jag knatade till Lapplandsledens start och följde den hela vägen till Hemavan. I Hemavan flög jag fram på Kungsledens välbekanta stigar hela vägen till Kvikkjokk där jag fick sällskap av en vän och vandrade Padjelantaleden till Ritsem. Från Ritsem vandrade jag upp till Sitasjaure, Hjukesjaure och traverserade ut till Kungsleden igen genom en dal. Jag följde sedan Kungsleden till Abisko. Från Abisko växlade jag mellan rallarvägsleden och vanliga vägen fram tills Nordkattlottleden genskjöt den och då så följde jag den hela vägen till Vuomahytta som var där jag blev sjuk och upphämtad av helikoptern till sist. Jag återvände till Vuomahytta i mitten av oktober med snöskorna på fötterna och den 22 oktober nådde jag slutmålet.