Uteliv: På minitur till Lapporten

Belgiska Hanneke och Arne älskar den storslagna naturen i norra Sverige. I fjol gjorde de en drömtur på bara ett dygn: Upp på en topp vid Lapporten, med snöskor och tält.

Berättat för: Emma V Larsson, Foto:Hanneke Van Camp

”Vi bor i Belgien, men under stora delar av året reser vi runt med vår campervan i Sverige, Finland och Norge. Första gången som vi besökte norra Sverige var sju år sedan och det kändes direkt som hemma. Här möts de bästa naturtyperna: fjällen, skogarna och sjöarna. Det finns en sådan stor variation och atmosfär i den svenska naturen, därför reser vi runt här flera månader per år.

Lapporten, Cuonjávággi, är ju ett väldigt ikoniskt svenskt landmärke som länge lockat oss. Det är en vacker U-dal formad av inlandsisen. Den ligger mellan fjälltopparna Cuonjácohkka (1 561 meter) och Nissoncorru (1 742 meter). Vi vandrade där på sommaren, i midnattssolen – det var verkligen helt magiskt. Det var då vi började fundera på möjligheten att gå upp på Nissoncorru på vintern, med snöskor.

Vi bestämde oss för att göra turen förra vintern och höll koll på de svenska väderleksrapporterna för att försäkra oss om snö och sol. Det skulle det bli i Abisko mitt i veckan, och eftersom vi har flexibla jobb kunde vi ge oss av direkt. Vi packade ihop det sista och hoppade in i bilen.

Väl framme var det ingen vind, himlen var klarblå. Vi startade vid Abisko Östra och med snöskorna på följde vi ett skoterspår mot Paddus. Efter det vek vi av och fortsatte stiglöst uppåt i terrängen. Vi såg en stor renflock en bit bort, men inte en enda människa var i närheten.

Vid foten av berget Nissoncorru satte vi upp vårt tält i vackert skymningsljus. Då hade vi vandrat runt elva kilometer, med några omvägar för att fotografera. Man får räkna med att det tar lite tid att gå på snöskor.

Vi åt frystorkat till middag och sov ett par timmar, men inte mer – vi ställde alarmet eftersom vi ville fånga soluppgången på toppen. Det blev väldigt kallt på natten, nästan 30 minus, men det var vindstilla som tur var.

En klassisk vy över Lapporten, på samiska Cuonjávággi, som alltid fascinerar. Foto:Hanneke Van Camp

Vi packade ihop, lämnade tältet och började vandra uppåt. Det gick snabbt att få upp värmen eftersom vandringen är brant. Medan vi gick blev hela världen blå. Det blå ljuset reflekterades av de snötäckta bergen, det var helt otroligt. Sedan fick allt en rosa nyans. Vi missbedömde tyvärr hur lång tid de sju kilometerna skulle ta, så solen hann gå upp precis innan vi nådde toppen. Men vi fick otroliga vyer ändå.

Från toppen av Nissoncorru kunde vi se Riksgränsen, Låktatjåkko, Gáisebákti och ända bort till Kebnekaisefjällen. Under oss svepte dimman förbi över dalen. Landskapet förändrades hela tiden, med ljuset och skuggorna. Det var som att titta på en film.

Snöskor är långsammare än skidor, men de ger friheten att navigera i all terräng. Foto:Hanneke Van Camp

Långt borta kunde vi skymta renars siluetter mot ett annat berg. Det var en sådan häftig kontrast, med de små djuren och det väldiga fjället. Det var nog det mest magiska ögonblicket på hela turen.

Ett annat var strax före soluppgången, när allt var blått och mjukt. Det var en sådan rofylld och vacker bergsvärld, som vi just då var en del av.

Vi stannade på toppen i flera timmar, det kändes som att vi hade kunnat stanna för alltid.

Med ett tältläger kan packningen minska inför toppturen: tält och icke nödvändiga prylar lämnas kvar. Foto:Hanneke Van Camp

Vandringen tillbaka ner till tältet tog 2,5 timme. Detta är kanske ingen familjetur direkt, men om du är fjällvan så är det ändå en hyfsat enkel vandring. Du måste förstås ha snövana också. Det finns några branta partier längs vägen, men det behövs inget rep eller isyxa.

På sommaren är det väldigt stenigt i det här området så med snö blir det nästan enklare. Det är bara långt, brant och stiglöst. Man kan börja turen vid Abisko fjällstation, då blir den fyra kilometer längre.

Det här är ju en minitur som kan göras på bara ett dygn, men det känns som om man är långt från civilisationen. Och efteråt var känslan att vi hade varit ute en vecka! Sveriges fjällvärld är speciell på så sätt. På en plats som Lofoten är du tillsammans med 50 andra personer överallt, men i de svenska fjällen är vi nästan alltid helt själva.”