Kanske är han smart, kanske bara lat. Utemagasinets krönikör Niclas Sjögren kickar sin fysioterapeut.
Det är inte svårt att hitta belägg för att vistelse ute i naturen ger hälsofördelar. Vanligt är ett förhöjt allmäntillstånd och förnimmelse av sänkt stressnivå. Men flera studier visar att även immunförsvaret stärks, plus de självklara fördelarna med fysisk aktivitet samt den rekreation naturumgänge erbjuder.
Jag har allt tydligare känt av de helande effekterna av att vistas i naturen. Oavsett om jag suttit i en kajak, vandrat genom någon skog eller skidat på något berg. Jag har även kommit till insikten att mänskligheten är indelad i två grupper. Jag tillhör dem som upplevt begränsningar i både rörlighet och smidighet på grund av tilltagande skröplighet, och har därmed anslutit mig till den grupp människor som tvingats uppsöka en fysioterapeut. Den andra gruppen av människor är de lyckligt lottade som ännu är ovetande om att de kan komma att tvingas besöka en fysioterapeut.
För två år sedan pajade mitt ena knä. En diffus men tilltagande smärta, vilken fick till följd att jag allt mer började gå som en skadeskjuten kråka. Detta påverkade mitt friluftsliv, så klart. Jag ställde allt oftare in till exempel så enkla aktiviteter som svamppromenaden. En magnetröntgen visade artros. Ortoped föreslog direkt byte av knäled till en protes.
Jag kunde omöjligt se mig själv så skröplig att jag skulle behöva en knäprotes. Dessutom känner jag stark motvilja, oro, ja rent utav skräck inför ett så omfattande ingrepp. Ytterligare dessutom var svampsäsongen i full blom och sen skulle det ju bli skidsäsong för hela slanten. Så jag sa nej till operation, tills vidare.
Ortopeden härsknade förmodligen till och drog på med det värsta straffet läkekonsten känner: fysioterapi. Hon tvångsordinerade mig att ta kontakt med en fysioterapeut, ett yrke som länge kallades sjukgymnast – ett ord som när det särskrivs ganska exakt beskriver verksamheten. Ja, du hör ju att det rör sig om att sprida ohälsa både fysiskt och psykiskt.
Jag beger mig till fysioterapeuten, då ovetande om vad dennes profession går ut på. Det visar sig dock ganska snart. Faktum är att fysioterapeuter ägnar tre år (180 högskolepoäng) åt att uppfinna övningar som är så motbjudande tråkiga, sorgliga, ointressanta, monotona och glädjelösa som möjligt. Affärsidén är att dessa övningar är så mördande trista att hur mycket artrosknä du än har så känner du dig lycklig varje minut du inte ägnar dig åt fysioterapeutens övningar.
Jag kämpade dock på. Till exempel med att ligga på rygg och röra på benen lite hit och dit. Dra fotbladet över golvet. Balansera på ett ben med en rullad handduk under hålfoten. Sitta på en stol, sträcka ut ena benet framåt. Kliva ner för ett trappsteg. Tåhävningar. Har du testat tåhävningar? Gör det 300 gånger, 27 gånger om dagen.
Det var så mördande tråkigt att jag inte kunde förmå mig att fortsätta mer än några veckor. Effekten blev givetvis noll. Men jag smet från eländet, ut på en del lugna svamppromenader. Och senare åkte jag skidor ganska försiktigt hela säsongen.
Nu har det gått två år och mitt dåliga knä är mycket mindre dåligt. Och för det vill jag tacka inte bara ortopeden och fysioterapeuten, utan allra mest den läkande naturen.
/Niclas Sjögren
Niclas Sjögren är en av Utemagasinets mest seglivade medarbetare, tillika chefredaktör för vår systertidning Åka Skidor. Bäst minns han de upplevelser han skrivit om, så han kan läsa på.
