Blåsig vandring i Skottland

Cairngorms nationalpark i Skottland påminner lite om skandinaviska fjäll – här finns rentav en svenskättad renhjord. Vi vandrar en omväg till Storbritanniens näst högsta topp, via landets blåsigaste plats. 

Text: Karin Wallén, Foto: Sara Arnald

Kvinnan i biljettluckan på Cairngorm Skicentre får en helt annan röst när hon förstår att vi inte tillhör de vanliga utsiktsturisterna. De som vill ta bergbanan upp till restaurangen och dricka cappuccino med panoramavy. Hon drar snabbt tillbaka handen som just skulle ta betalt för resan och ser strängt på oss.  

– Ska ni ut och vandra? Då får ni gå.  

– Men vi hörde att man kunde ta bergbanan upp första biten, försöker jag.  

– Tar man bergbanan får man inte vandra. Vi kan inte ha en massa folk som springer omkring där uppe, det förstår ni väl. Det är ett skyddat område.  

Vi blir stående en stund och försöker förstå logiken. Jo, vi vet att området vi ska ge oss in i är en nationalpark, Storbritanniens största. Men att det skulle vara belagt med ett litet disciplinärt straff,  en verbal knäpp på näsan av Skottlands suraste biljettförsäljare om vi ens tänker tanken att få lift upp på berget – det visste vi inte.  

Nåväl, det må vara hänt. Alla andra vi träffat hittills under några dagars rundresa i Aberdeenshire har varit trevliga. Så där skotskt urmysiga så att vi har känt oss nästan onödigt bortskämda, med välkomnande småprat på puttrig dialekt.  

Så vi tar våra ryggsäckar och går ut igen, ­stiger in i den fuktiga dimman som lagt sig tillrätta över sommarklädda skidbackar, och börjar vandra i en sprej av regndroppar medan bergbanan viner iväg bakom oss.  

Ett helt gäng renar

När vi kommit en liten bit upp på Windy Ridge, som så här långt inte bjuder på mer än en skön fläkt, spricker himlen upp. Äntligen ser vi dalen vi kom ifrån, lite av den ringlande vägen som tog oss hit i dimman – och Loch Morlich där nere, med sandstrand, camping och sup-brädor på vift.  

En regnbåge spänner sig över topparna ­västerut, och det är någonstans där vi ska ta oss ner igen, och avsluta vår rundvandring om två dagar. Men nu ligger allt framför oss, steg för steg i den ­stigande sluttningen som snabbt får oss att överge regn­kläderna och strippa ner till t-shirt.  

Enligt väderapparna har vi alla typer av väder framför oss, och det låter väl rimligt. Som i alla fjällkedjor kan det skifta fort, och nog känns det som just fjäll – i skandinavisk stil – när vi ser vår första vindpinade ängsull på marken som i övrigt är täckt av gräs och enbärsris.  

Det är faktiskt ingen omöjlighet att springa på renar i Cairngorms nationalpark. Redan igår gjorde vi en första liten minivandring, en guidad promenad upp till renhägnet där ett 30-tal sarvar tar emot besökare som bjuder på pellets två gånger om dagen. Där fanns Sherlock med de enorma hornen, som nappade åt sig rengodis med mjuka läppar. Där fanns hans årsbröder Morse, Poirot och Closeau, som föddes samma vår, med samma detektivtema i sina namn. Medan andra, som Athens, Berlin och Kiruna föddes det året då alla fick namn efter europeiska städer.  

Storskärm eller vandring

Renarna var lite tufsiga och rufsiga, mitt i pälsbytar­stadiet inför de varmare sommarmånaderna, och trots utdelning av rengodis så längtade de kanske ut ändå – ut från hägnet till den riktiga friheten. Den som de övriga cirka 120 renarna åtnjuter, någonstans i området omkring oss. Vajorna med sina kalvar går förmodligen och betar i någon ­frodig dal. Men när de vill leta sig upp till svalkande snöfält har de inte mycket att tillgå. Inte i dagens skotska högländer.  

Renarna är ändå en djurart som funnits här naturligt. För 1000 år sedan strövade de fritt – tills de utrotades på grund av jakt och förlorade habitat. Det skulle dröja till 1952 innan en svensk same, Mikel Utsi, flyttade en liten renhjord till skotska högländerna och skapade grunden till den population som finns här idag.  

 Ju högre vi når desto mer windy blir Windy Ridge, och när vi en timme och 500 höjdmeter efter starten nått upp till bergbanans toppstation börjar både blåsten, kylan och regnstänket att nafsa oss i nacken.  

Men vad spelar det för roll när vi möter en glad och trevlig Graham, när vi letar efter ingången till restaurangen? Han, som sköter av- och påstigning, beklagar att reglerna är som de är när det gäller biljettförsäljningen till bergbanan. Men han tycker i alla fall att vi ska gå in och unna oss både fika och film innan vi fortsätter. I källaren visas nämligen nationalparkens landskap på storskärm för alla dem som tagit den lata vägen upp och därmed är förbjudna att vandra vidare.  

Läs mer: Snowdon – tredje gången gillt

Skottlands blåsigaste plats 

När vi kommer upp från källaren igen väntar Graham­ med samma varma leende. Han hinner ställa några nyfikna frågor om äventyr i Sverige och hålla upp dörren åt oss, innan han måste återgå till att välkomna och ta farväl av utsiktsturister.  

– Ni har gjort det svåraste nu. Och när ni ­kommer till Loch Avon är det bara folk som ni där. Som har gjort jobbet för att ta sig dit, säger han, och sticker ut huvudet för att snegla upp mot toppen av Cairngorm.  

– Inte verkar det blåsa mycket heller, fort­sätter han käckt, samtidigt som vi tar ett steg ut och genast känner att det gäller att dra ner mössan så att inte vinden tar den. 

Men vi ska snart förstå vad Graham menar med blåst. För när det blåser ordentligt på Cairngorm, så handlar det inte om lite härlig vind som får håret att flyga och hjärtat att fnittra. Det är snarare fråga om pisk, smisk och allmän kroppsaga. I alla fall när det regnar samtidigt som vinden far som en furie över berget.  

Väl framme vid toppröset står vädergudarna och nitar iväg små vassa pilar på oss, säkert med ett nöjt hånflin. Det var det här som vår vän Graham redan visste allt om, tänker jag, medan jag går dubbel­vikt och letar lä och önskar att jag hade kommit ihåg att impregnera min nu sjöblöta jacka. Det är som att vindarna når runt varje hörn, likt flåsande vakthundar i jakt på inkräktare. Och det är kanske precis den upplevelsen vi ska ha. 

Samlar munros

Faktum är att Storbritanniens starkaste vindstyrka genom tiderna har uppmätts precis här, en marsdag 1986, då det drog iväg med 77 meter per sekund. Tänker man på det så får man nog ändå säga att vi har det rätt bra.  

Mitt i blåsten och regnet hinner jag utbyta några ord med en kvinna i blanka shorts som är ute och gör Skottlands alla ”munros” på över 1 000 meter. En munro är det lokala uttrycket för berg på över 3 000 fot, vilket motsvarar 914,4 meter. Skapat av Sir Hugh Munro, som kartlade Skottlands högsta toppar i slutet av 1800-talet. Att samla munros är populärt i Skottland, det finns till och med ett uttryck för det: munro-bagging.  

Just den här kvinnan hinner berätta att hon är ute i 38 dagar och att det här är hennes 71:a munro, innan hon lätt hukande hastar vidare genom regnet och blåsten, mot förhoppningsvis bättre väder i fjärran.  

En skimrande Loch Avon 

När vi kommit en liten bit ner på andra sidan bergstoppen, och närmar oss dagens brantaste parti, har det mesta av regnet drivit undan. Himlen börjar till och med bjuda på små hål av blått mellan molnen, när vi försiktigt tar oss ner genom kitteldalen Coire Raibert mot den avlånga och riktigt vackra sjön Loch Avon.  

Ju mer solen vågar titta fram, desto mer turkosskimrande blir vattnet där nere i dalsänkan. Ibland måste vi stanna till och bara njuta av utsikten, istället för att hålla blicken på den trixiga, branta stigen, där blöta stenar gör att man behöver vara lite försiktig på foten.  

– Loch Aaarrn, säger jag, och övar på min ­kantiga skotska accent.  

För är det något du måste lära dig när du kommer till Skottland så är det att glömma allt du tidigare lärt dig om det engelska språket. Avon uttalas inte ”ejvon”, det uttalas ”arn”, och namnen på kartan har benämningar som loch (sjö), glen (dal), coire (kittel) och ben (bergstopp).  

Målet – om man nu måste ha ett sådant – är att ta oss upp på Storbritanniens näst högsta ”ben”, Ben McDui, imorgon. Vi hade kunnat ta en ­enklare väg mot toppen, men är glada att vi valt den här lilla omvägen – i ett kuperat landskap med glimmande sjöar. Dessutom är vi helt ensamma om härligheten.  

Läs mer: 9 WOW-vandringar

Grottfika längs leden 

När vi nått ner till sjön tar vi lunch på sandstranden, men sparar kaffet till en av grottorna som ska finnas lite längre västerut, strax bortanför ena kortändan av Loch Avon. Shelter Stones, står det på kartan, och efter vad vi har hört är det en plats där vi skulle kunna övernatta utan tält.  

När vi kommer fram till det stora stenarna, varav flera har håligheter under sig, blir det tydligt att många varit där förut – och till och med förbättrat bygget med lite extra stenar här och där. Det är som små björniden att mysa ner sig i.  

Vi nöjer oss med att krypa ner i en och dricka vårt eftermiddagskaffe där, med ett öga ut mot stigen utanför. Plötsligt springer ett par snabba stiglöparfötter förbi, och vi har sett den första människan på flera timmar – och den sista för dagen, ska det visa sig.  

Efter ytterligare en stigning kommer vi till nästa sjö, Loch Etchachan, som ligger cirka 900 meter över havet. Här slår vi upp vårt tält, med utsikt både mot sjön och Ben McDui åt ena hållet, och ner mot en dal med branta sidor åt det andra.  

Vädergudarna är på generöst humör och låter oss sätta upp tältet i fint väder, men när kvällens middag är klar börjar det regna. Det blir till att käka i tältet.  

En mytomspunnen figur

Planen var ju att morgonsolens strålar skulle lysa rakt på de vertikala bergsväggarna på andra sidan sjön när vi vaknade, men man kan inte alltid få vad man önskar sig. Istället får vi – dimma. Men förmodligen är det precis det här vädret som hör till berget, i alla fall om man ska lyckas få en skymt av The Grey Man, eller Am Fear Liath Mòr som han kallas på gäliska.  

Denna mytomspunna varelse som sägs hemsöka området kring Ben McDui ska vara drygt tre meter lång, smal och mörk, med långa armar och breda axlar. En del menar att de bara hört hans steg i gruset när de gått på den stig vi nu går på, och eftersom hans ben är så långa kommer trampen med längre mellanrum än hos en vanlig människa. 

The Grey Man ger sig gärna till känna när det är dimma, tydligen. Jag är inte jätteförvånad. ­Varenda sten kan bli en grå man när fantasin får lite hjälp av lågt hängande moln. 

Vi har inte kommit särskilt långt när en hyfsat lång man träder fram ur dimman. Han är kanske inte direkt tre meter i strumplästen, men visst hasar han i gruset. Mest för att han kör mountainbike, men ändå. Vår ”Grey Man” studsar nerför stigen och hälsar glatt. 

Vi fortsätter i en dimma som höjer och sänker sig om vartannat. Det gör det lite mer spännande att plötsligt upptäcka en ny utsikt, en brant ravin eller en bergstopp som vi inte tidigare sett. När vi nått upp till bergsplatån där marken plattar ut sig rastar vi en stund i en gammal stenruin. Och får sällskap av fyra vandrare – tre tvåbenta och en fyrbent.  

Alix och Tim Forge är ute och vandrar med sin border colllie/spaniel-korsning Luna, som far omkring som ett popcorn. De har i sin tur tillfälligt sällskap av en ensam äldre vandrare, Peter Smith från Lancashire, som varit i området tre gånger tidigare.  

– Det här är det bästa vädret jag någonsin haft här, säger Peter, först, men grimaserar lite i nästa andetag: 

– Jag önskar bara att dimman ville försvinna. Jag har ingen lust att komma tillbaka.  

Det visar sig att Peter samlar toppar, och nu vill han bli klar med sin samling. Jag förstår aldrig varför han ger sig på just McDui för tredje gången, men det är uppenbarligen mycket jag inte förstår när det gäller britter och deras munro-bagging.  

Lämmeltåg längs E4:an 

Ben McDuis topp har ett röse. Ett ganska stort ett. Och det betyder väl att man kan ge sig en liten klapp på axeln för att ha tagit sig till Storbritanniens nästa högsta topp, 1 309 meter över havet. Men ärligt talat var det vägen hit under gårdagen som var mödan värd. Med sjöarna och branterna och grottorna. Det lynniga vädret som gav oss lite drama i början, men det slutade ändå vackert.  

Förhoppningsvis ska även tillbakavägen kunna bjuda på en del fina minnen att bära med sig hem, när vi efter en kort topp-paus slänger upp ryggsäckarna igen, i den svepande dimman som blåser över bergsplatån.  

Så fort vi lämnar röset och ger oss av utför, på stigen norrut, lättar dimman. Ett öppet fjällandskap breder ut sig nedanför oss och omkring oss. Och det blir uppenbart att vi nu äntrar Cairngorms motsvarighet till E4:an. Här kommer alla som tagit närmaste vägen från skidcentret till ­toppen. Stigen är bredare, strömmen av ”hello” och ”hiya” tätare. Men vyerna är en fröjd, med gröna fjäll och branta raviner. Stenskravel och blånande ­silhuetter i fjärran.  

Titt som tätt möter vi vandrare som är på väg upp. En av dem frågar glatt om vi sett The Grey Man. Eller åtminstone hört honom? 

– Kanske det, säger vi.