Åkerberg: ”Jag behöver både toppar och dalar”

Vad är egentligen ett äventyr? Måste det göra ont? Ta dig runt halva jorden? Eller kan det finnas ett ännu större äventyr, i det lilla? Möt fotografen och äventyraren Linda Åkerberg, som avbröt sin stora expedition och gav sig ut på en inre resa. 

Expeditionen skulle sträcka sig över flera månader, var det tänkt. Ganska exakt 10 000 kilometer hade Linda Åkerberg planerat att färdas – på skidor, till fots och på cykel – från den nordligaste till den sydligaste punkten i Europa. Ett fantastiskt äventyr med massor av nya erfarenheter. Kanske skulle det också bli en bok så småningom.  

Men redan några dagar efter starten från Knivskjellodden i Nordnorge började det skava, rejält. Och tvivlet kom smygande, starkare och starkare. 

– Så här i efterhand kan jag se att jag egentligen inte ville ge mig i väg, ens från början. Lusten fanns inte där som den brukar. Men jag tänkte att det bara var lite nerver. Det är klart att en sådan här stor expedition ska kännas lite innan man kommer i väg. 

Vi sitter med varsin kaffetermos, vilar blicken på Östersjön och förflyttar oss i minnet nästan ett år tillbaka i tiden. Det är ingen härlig känsla vi landar i, det syns på hela Linda Åkerbergs kroppsspråk. Hon letar efter orden som kan beskriva vad det var som kändes så fel. Vintervädret var utmanande, med hårda vindar över Nordkalotten – varannan dag kunde hon ta sig en bit över vidderna, varannan var hon tvungen att vänta ut stormen. Men sådant måste man ju kunna klara av, berättar hon att hon tänkte. 

– Jag har gjort långa expeditioner förut och vet att det verkligen går upp och ner, både humöret och orken. Men det här var något annat. 

Sedan Linda för tio år sedan slog om från city­tjej och rockfotograf till äventyrare och frilufts­influerare har hon bland annat vandrat 428 mil längs Pacific Crest Trail i USA; cyklat, vandrat och paddlat genom Sveriges alla landskap; sprungit hela Kungsleden och långvandrat på Grönland. Visst har det varit tufft många gånger, och nog har hon saknat familjen. Men känslan att hon ville bort från fjället, och det så fort som möjligt, var ny. 

– Sedan jag började min äventyrsresa har jag alltid älskat att vara ute. Mina turer har gött min kreativitet och jag har njutit av utmaningarna. Nu var det precis tvärtom. Jag fotade inget alls och tänkte att jag ville skynda mig så att jag skulle komma fram så fort det bara gick. 

Hon bet ihop. Kämpade. Grät. Intalade sig att det skulle bli bättre, att lusten till äventyret skulle komma tillbaka, snart. Men till slut gick det inte längre. Etappen hon hade framför sig var lång och det skulle inte vara möjligt att söka skydd undan det allt vildare vädret. Linda minns att hon kände sig otrygg i sig själv på ett sätt hon inte upplevt tidigare, men tanken på att avbryta hela projektet kändes samtidigt främmande.

– Jag har alltid tänkt att jag är en stark och kämpande person. Jag ger inte upp. Jag lägger inte av. Jag biter ihop och klarar av. Men här klarade jag inte det. Jag hade inte ens någon lust att klara av. Jag ville bara hem. 

Sponsorer och samarbeten

Efter ett långt och tårfyllt samtal med pojkvännen Tony, och en sömnlös natt med mycket tankar som snurrade, fattade Linda beslutet.

– ”Hatar du mig om jag kommer hem?” ringde jag och frågade min pojkvän. Jag var inte stor och kaxig i det samtalet, det kan jag lova. 

Att avbryta en långtur som vanlig privatperson kan vara jobbigt nog, men som publik äventyrare hade Linda också åtaganden gentemot sponsorer och samarbetspartners. Dessutom hade många friluftsintresserade följt hennes förberedelser och engagerat sig i expeditionen, bland annat via sociala medier.

– Ja, så var det. Jag oroade mig mycket för vad folk skulle tycka och tänka. Jag tänkte att jag var en person som inspirerade andra genom att klara av saker och inte ge upp. Vem var jag nu, om jag gjorde just det, gav upp?

När beslutet väl var fattat stannade Linda en extra dag i Norge innan hon reste hem, dels för att samla tankarna och dels för att kommunicera det som hänt med omvärlden. Detta trots att hennes närmaste sa åt henne att låta bli, att hon inte var skyldig någon en förklaring.

– Men jag ville. Jag hade en stark känsla av att jag ville vara uppriktig och transparent med vilket beslut jag hade fattat och framför allt varför. Jag hade kunnat skylla på någon skada eller trasig utrustning eller något, men jag gjorde inte det. Jag var öppen med att det jag hade planerat inte blev som jag hade tänkt mig och att jag inte ville fortsätta. 

Vi går genom skogen ner mot havet på ön som är något av ett andra hem för Linda Åkerberg. Här är hon trygg, precis motsatsen till allt hon upplevde under de där vinterveckorna i Nordnorge. Och hon tror att just att hon var öppen och ärlig med hur hon kände, bäddade för allt det fina som hände sedan. 

– Det var nog bland det läskigaste och modigaste jag gjort, att vara så uppriktig mot mig själv. Att lyssna på den där inre rösten. När jag kom hem blev jag faktiskt sjukskriven för utmattning. Jag mådde så pass dåligt att jag inte kunde jobba heltid på ett ganska bra tag. 

Det var inte äventyret i sig som gjorde henne dålig, säger Linda. Snarare var det så att hon inte mådde bra när hon drog i väg.

– Jag var inte där mentalt. Nära och kära hade försökt säga det till mig, men du vet hur det är, man vet ju bäst själv. Men i backspegeln kan jag ju se att det där som fjällen och naturen vanligtvis ger mig, att jag växer och känner mig stark och omfamnad, det fanns inte alls den här gången. Jag var bara liten, svag och helt dränerad på både lust och energi.

Från huvud till hjärta

Efter ett par månader av återhämtning och stillsamma promenader på hemmaplan mådde Linda betydligt bättre. Hon funderade mycket på det här med äventyr, om det fanns andra sätt än de hon hittills utforskat som skulle kunna ge henne den positiva äventyrskänslan – utan att behöva resa långt bort helt ensam. 

– Det kanske låter knasigt att mitt i återhämtningen efter en utmattning börja planera ett nytt äventyr. Men jag mår inte bra av att sitta still inomhus, det är inte läkande för mig. Och jag hade ju avsatt all den här tiden till mitt äventyr – jag ville använda den till att hitta tillbaka till glädjen.

Nytt beslut: Under ett knappt år skulle Linda färdas 10 000 kilometer, precis som i ursprungsplanen. Men hon skulle inte göra det som en extremt lång A till B-expedition utan genom segling, cykling, paddling och vandring i huvudsak nära hemmet. Hon säger att hon var nyfiken på hur en sådan daglig vana, med rätt många kilometer per dag, skulle påverka henne. När skulle det kännas glädje­fyllt igen?

– Att i stort sett varje dag behöva planera för och genomföra helst kring 15 kilometers förflyttning av något slag, samtidigt som man pusslar med vanlig vardag, det ställer andra krav. Det är en helt annan typ av utmaning. Men sådant stressar mig inte, snarare peppar det mig.

Expedition Europa stöptes om och fick ett nytt namn: ”Expedition X – 10 000 km från huvud till hjärta”. Ett väldigt symboliskt namn för en expedition som gick från att vara perfekt på tankeplanet till att i stället landa rätt i hjärtat. 

– Egentligen är det här mycket mer äventyrligt än många andra expeditioner jag gjort. Här var jag verkligen tvungen att utforska okänd mark, det vill säga mina tankar, föreställningar och värderingar, och möta mig själv på ett helt nytt sätt. 

Vi viker av från stigen och trixar oss ner till den lilla steniga strand där Linda Åkerberg gärna kallbadar. Med mössa och ibland även vantar vadar hon ut i det kalla vattnet och säger att hon hittar ett lugn i att andas genom kylan. 

– Det är inte så att jag gör det varje dag, som vissa, eller ens varje vecka. Men jag mår bra av det, det gör jag. 

Hon pratar lugnt och har uppenbarligen lärt sig en hel del om sig själv den senaste tiden. Men är det så att hon behöver ha ett äventyr på gång, för att livet ska kännas värt? Och att hon därför inte bara kunde lägga ner sin expedition?

– Att sätta upp ett mål på det där sättet är nog en personlighetsgrej, ja. Men det är också så att jag älskar att leva det där vandrings- och äventyrslivet. Det finns ju en skön enkelhet i det. Man har sitt tält och sina prylar med sig och behöver inget annat. Då mår jag alltid som bäst. Förutom den här gången då. Och det var därför jag liksom ville ha revansch, ge det en till chans eller vad man ska säga. Jag ville inte bara ge upp.

Efter drygt tio månader och nästan exakt 10 000 avverkade kilometer gick Linda Åkerberg i mål med sin nygamla expedition. Hon hade då skidat 18 mil i Nordnorge, seglat över Atlanten, vandrat Bergslagsleden, lett en fjällvandringsgrupp mellan Abisko och Nikkaluokta – och avslutat med det som kallas den franska vägen längs pilgrimsleden Camino de Santiago, som var en del av ursprungsplanen. Men framför allt hade det blivit en herrans massa småturer på cykeln, till fots och i kajaken hemikring. 

– Jag var alltid snabb på att räcka upp handen om något behövdes från affären. Då kunde jag cykla dit, det är en bit, och samla på mig några kilometer. Man får verkligen jobba på alla fronter om man ska få in det i vardagen, skrattar hon.

Linda säger att hon gjorde allt det här för att söka svar på vad det är i ett äventyr som får henne, och kanske också andra, att må bra – och hur man kan ta med sig de bitarna in i sin vardag. Med den bistra erfarenheten från ett äventyr som mest bara fick henne att må dåligt. 

– Framför allt har jag insett att det är tid utomhus som är det viktiga för mig. Det krävs mycket tid, men inte så många kilometrar. Så hade jag satt upp målet idag, det om 10 000 kilometer, hade det kanske sett annorlunda ut. 

Den inre resan viktigast

Stegen på stigen genom hemmaskogen, där många av de där vardagsturerna gjorts, blir lättare när Linda pratar om den här delen av äventyret.

– Och så har jag kunnat formulera för mig själv att jag behöver både toppar och dalar, i livet men också rent fysiskt. Starten på mitt ursprungs­äventyr var en evighetslång mental dal. Varför ska jag utsätta mig för det? Jag har också insett att jag vill leva mer närvarande, i mindre cirklar, och fortsätta utforskandet inåt snarare än framåt och uppåt. 

Helt i linje med Lindas nya insikter har hon påbörjat en yogalärarutbildning, för att kunna guida människor inte bara på fjället. Hon har sålt sin andel i reseföretaget hon startat och varit en del av i några år, för att hon inte känner behovet av att jaga ännu en topp. I stället har hon startat en egen rese- och eventverksamhet, med välmående i fokus – Wilderness Within. 

– Mitt behov av egentid i naturen har blivit enormt tydligt för mig. Något så stillsamt som att få följa årstidsväxlingarna ger mig massor. Kanske till och med mer än att färdas 10 000 kilometer genom hela Europa, funderar Linda.

En annan lärdom är att inte fundera så mycket på vad andra kan tänkas tycka och tänka om de val man gör. Samtidigt är omvärlden kanske inte så taggig som man tror?

– Väldigt många har hört av sig och sagt att de inspirerats av mitt mod att lyssna inåt och avbryta. Det var verkligen inte det jag hade väntat mig, men det känns fint och viktigt i ett samhälle som i mångt och mycket premierar prestation och att ”lyckas” på olika vis. 

Linda Åkerberg tar gärna rollen som motvikt till den hetsen – samtidigt som hon vill fortsätta inspirera andra att tillbringa mer tid utomhus. 

– Det kommer jag att fortsätta prioritera för mig själv också, daglig rörelse utomhus. Men jag är otroligt glad att slippa logga varenda kilometer jag rör mig, den delen adderade inte till det härliga i äventyret! 

Läs mer om Linda Åkerberg: ”Lägersandalerna är alltid med”