Tora Wall: ”Skogen blev mitt andningshål”

Boken ”Skogen. I folktro, sägner och sagor” slog an en sträng hos både svenska folket och Augustpris-juryn när den kom i fjol. Utemagasinet går på tur med författaren Tora Wall, i en fascinerande sagovärld.

När Tora Wall var liten fanns det en stor skog bakom huset i Lerum där hon växte upp. Dit gick hon ofta. Hon fascinerades av allt som fanns att upptäcka. Tora var blyg och rädd för att vara ensam, samtidigt som det kunde vara skönt ibland. Då var skogen ett bra ställe att träna sig i att vara ensam utan att behöva vara rädd. 

– Jag var medveten om riskerna, ändå kände jag mig trygg och var aldrig rädd. Om något skulle hända, eller om jag skulle gå vilse, så skulle allt ordna sig – det var jag övertygad om. Då var jag mer rädd för att gå ut i Stockholm, säger hon.

Berättandet tog över

Bakgrunden är inte unik, för många svenskar grundas relationen till skogen tidigt i livet. Själv går jag genast i tanken till min egen barndoms somrar­ i Kolmården, i de stora skogarna runt Stavsjö. Där plockade jag blåbär, badade i de små sjöarnas bruna vatten, fiskade med min morfar som höll myggen på avstånd med sin cigarr.

Och att skogen hade något magiskt över sig, det såg vi inte som några konstigheter. Elsa Beskows sagor och John Bauers troll och prinsessor följde oss på stigarna. Jag mötte rådjur och älgar och målade i fantasin upp mina egna bilder av skogens bekanta och obekanta invånare. Det kunde vara både hemska odjur, fula troll och sköna prinsessor i nöd. Men aldrig att detta avskräckte mig från att bege mig ut i skogen, snarare tvärtom.

Och så har det alltid varit. Skogen har lockat och pockat, människan har dragit upp stigar, plockat bär och fällt träd. Men skogens själva väsen har förblivit ett mysterium. I brist på kunskap har människan då skapat sina egna sagor om skogens alla okända väktare.

Men Tora Wall ville veta mer. När hon blev äldre vågade hon sig allt längre in i skogen. Hon blev en upptäcktsresande som bekantade sig med skogens växter och rådjur och älgar och fåglar. Och inte minst med alla de varelser som inte ­syntes, bara anades.

Skogen blev hennes andningshål, där hon var fri och kunde vara sig själv. Hon utmanade sin mörkerrädsla genom att bege sig ut på natten och ensam övernatta i vindskydd.

Att det var just berättelserna som fångade Tora hade kanske med hennes hemförhållanden att göra, med en pappa som var folklivsforskare och en mamma som var litteraturvetare. Hon sög tidigt i sig allt om människans villkor i skogen, både muntligt och i skrift. Det var sagor och sägner om troll och vittra, och om människors liv och en ofta krävande vardag. Berättelser som förts vidare från mun till mun sedan urminnes tider. 

– Jag hade egentligen tänkt bli arkeolog men berättelserna och berättandet tog överhanden, konstaterar hon.

Sten Stures gamla stigar

Vi vandrar under väldiga och månghundraåriga ekar i en sparad skog, på stigar som tar oss genom Nyckelvikens naturreservat i Nacka öster om Stockholm. Solen värmer och vi hejdar oss ofta, för att begrunda en döende ek med spännande grenverk och hål i stammen, eller en slänt vänd mot söder där vitsipporna hälsar att nu är det vår.

Här, på de välordnade stigarna i reservatets ­skogar, brukar Tora vandra nästan dagligen. ­Fantasin triggas av de gamla ekarnas lång­samma förfall. Sten Sture den äldre sägs ha vandrat under samma ekar, Gustav Vasa likaså. Och Dominikanermunkarnas svarta kåpor ska också ha varit synliga mellan träden. 

Den nuvarande herrgården byggdes 1746, idag ägs den av Nacka kommun, med kafé, ekar, motionsslingor, vacker trädgård och en bondgård, med får, hästar, höns och kaniner, som dragplåster.

Inspirerad av sagorna, bland annat Astrid Lindgrens fantasifulla berättelse om Ronja Rövardotter och Mattiskogen, valde Tora att studera etnologi, arkeologi och religionsvetenskap, kryddat med en kort utbildning i journalistik. Därefter blev det arbete som folklorist på Nordiska museet med ansvar för dess folkminnessamling och senare forskning kring det spretiga begreppet ”skogens folklore”, alltså folklig kunskap om skogen. Hon har också doktorerat i nordisk folkloristik och disputerat med en avhandling om Trolska skogen i Hälsingland.

– Människan har i alla tider haft ett behov av att förhålla sig till skogen och alla dess hemligheter, berättar hon. Man har då skapat egna berättelser med syfte att roa, trösta, varna och förklara sådant man själv inte kunde förklara. 

Till sin hjälp har man alltså använt sig av olika övernaturliga väsen som vittra, troll och skogsrån, säger hon.

– Och det är i skogen, med sina träd, hemliga stigar, gamla stubbar, undangömda skrevor och underjordiska hålor, som många av dessa varelser har hållit sig gömda, för att bara komma fram när det var mörkt eller på annat sätt behagade dem.

Behovet finns kvar

Om skogen i saga och sägen, och om folktrons alla märkliga varelser och magiska väsen, har Tora Wall också skrivit i två rikt illustrerade och elegant formgivna böcker, varav den ena – Skogen i folktro, sägner och sagor från 2024 – nominerades till Augustpriset. Hon berättar där om den tusenåriga traditionen att genom välkryddade berättelser, som både skrämmer och roar, tolka och förklara skogen. I berättelserna ges svar på hur man ska bete sig, vad man bör undvika, vilka stigar som får användas. Gör man inte rätt hotar allehanda olyckor.

Skogen var samtidigt både farlig och viktig. Den var å ena sidan mörk och hotfull och svår att ta till sig – men här fanns också maten, medicinen, veden som gav värme, foder till djuren och virket till bostäderna. Allt som behövdes för att överleva.

Det är utifrån den kontrasten inte svårt att förstå behovet av att mejsla fram varelser med övernaturliga förmågor, som kunde ge en begriplig manual till hur det obegripliga skulle hanteras. Huruvida människorna själva trodde på allt som berättades är något helt annat.

– Man kan säga att det har funnits ett behov av att ge skogen en själ, ett behov som fortfarande finns. När jag är ute och föreläser är det alltid någon som kommer fram och berättar om tomtar och vittra de verkligen tror sig ha sett, säger Tora och kastar in en brasklapp:

– För mig är det berättelserna som är intressanta, de säger så mycket om den dåtida människan. Men jag vill heller inte utesluta att det kan finnas någon kraft i naturen dit forskningen inte når. 

Förkärlek för troll

Vi har nu lämnat stigen som slingrar sig mellan granar och gamla ekar och hunnit fram till Nyckelvikens herrgård där vårens första picknickar dukats upp på gräsmattan. Besökande förskolebarn dricker festis, kliar nyfikna lamm och jagar kaniner under pedagogernas vakande örnblickar. 

Själv har jag glömt anteckningsblocket i bilen, blir stressvettig och hastar in till kaféet och återvänder med fladdrande A4-blad som hotar att spridas för vinden vid minsta vindpust.

Men allt löser sig, Tora Walls tålamod har utsatts för värre påfrestningar än ett glömt anteckningsblock. Vi kan lugnt återvända till ämnet för dagen.

Hennes egen relation till skogen beskriver Tora som ”djup och innerlig”. Och det är en relation som ständigt matas och utvecklas och tillförs nytt bränsle i takt med att hennes forskning fortskrider.

– Det bubblar alltid fram något nytt som öppnar upp för en kreativ process, det finns helt enkelt inget slut, utbrister hon och ser förtjust ut. 

Av alla de varelser som rör sig i skogen hör folksagans troll till dem Tora skattar högst. Trollen har genom historien bitit sig fast hos oss och lämnat djupa spår efter sig. Det ofta klumpiga och bråkiga, lite korkade trollet med sina undangömda skatter som bor djupt inne i berget, kan röva bort djur och nyförlösta kvinnor och byta ett nyfött spädbarn mot en av sina egna ungar. Men det kan lika gärna vara litet och nätt, godhjärtat och hjälpsamt, bara hen får sin gröt och behandlas med respekt av oss människor. 

Tora lyfter även fram fäbodkulturens vittra som sägs ha sina egna stigar genom skogen där människan inte får gå. Och som när människan om hösten lämnar fäboden flyttar in i hennes ställe, med egna kor och getter som är mycket vackra och ger gott om mjölk till ost och smör. Vittra vars silverklockor vissa kunde se och höra, andra inte. Vittra som vakade över kvinnorna på fäboden.

– Men alla varelser som håller till i skogen har sin särskilda charm, konstaterar Tora generöst. 

Nya tolkningar tar vid

Någon absolut sanning finns naturligtvis inte. Här är det fritt fram för egna bilder och berättelser. Och många andra varelser sägs hålla sig gömda under mossan, i en bergsskreva eller bakom skogens träd. Där finns näcken, skogsrået, vättarna, jättarna, älvorna och pysslingarna. 

De rumpnissar, vildvittror, grådvärgar och andra varelser som förekommer i Ronja Rövardotter är däremot en nutida konstruktion signerad Astrid Lindgren, klargör Tora.

För henne är skogen fortfarande den magiska plats hon gav sig ut i som barn. Det är dit hon längtar och det är skogen hon strävar efter att väva in i sin vardag. Nyfikenheten och vetgirigheten manar henne vidare, hon är fortsatt fascinerad av tidigare generationers berättelser. Men Tora ser också att vi idag formulerar nytt innehåll i de gamla sagorna, allt efter behov.

– Jag tror att det finns många nya berättelser och tolkningar som väntar på att fångas upp. Idag är det kanske skogens väsen som skyddar den mot människan. 

Och många är väl vi som trott oss skymta någon eller något, när vi i skymningen vandrat genom den där vidsträckta skogen med sin mjuka mossa, dimslöjor, omkullvräkta vindfällen och stadiga gamla tallar. 

Varje gång vi snabbt vänder på huvudet finns inget att se, men vi känner oss fortsatt betraktade. Är det inte ett par svarta ögon under den där roten? En luva bakom stenen? Och vem är det som mumlar? 

Förmodligen är det inget, bara den egna ­fantasin som spelar oss ett spratt.

Eller ..? 

Läs mer om folktro:

Folktron och friluftslivet

Folktrons naturväsen – så hittar du dem