När mörkret faller är det dags att rikta blicken uppåt. Utemagasinet hittar ett oändligt friluftsliv högt ovanför Stockholms yttre skärgård, och drabbas av plötslig ödmjukhet.
Text: Niclas Sjögren, Foto: Henrik Trygg
Redan när vi lämnar Bullandö Marina strax före solnedgången kommer den smygande: känslan av tomhet, ödslighet. Förutom några stridsbåt 90 som snokar i arkipelagen, och Waxholmsbåten från Sandhamn som gasar på mer än vanligt och drar upp rejäla svall, möter vi inte en kotte.
Solen går ner strax efter fem när vi angör Stora Alskär, en på sommaren välbesökt paradisisk ö med klippor och sandstrand utanför Sandhamn. Idag är det oktobertomt. Vilt. Kallt. Mörkt. Ett extra mörkt mörker ungefär 50 kilometer öster om huvudstadens ljusföroreningar.
Kvällen är klar och förhållandena optimala för den enkla men outtömliga friluftsaktivitet vi tagit oss hit för: mörkerskådning.
När ”skådning” kommer på tal tänker nog de flesta på fåglar, eller något safaribetonat med fokus på vilda djur. Men vi letar inte skygga rörsångare, kaxiga ugglor eller andra nattaktiva varelser att smyga oss på. Det enda vi vill är att stirra ut i vårt universum, helt utan action. Håva in den största naturupplevelsen av alla.
Eller: är det förresten en naturupplevelse att stirra ut i rymden? Är månen natur? Universum? Kanske är naturupplevelsen knuten till jorden och biosfären. På det kan man fundera länge. Och att fundera länge, det ligger i människans natur.
Läs mer: ”När norrskenet brakar loss måste jag ut”
På en annan planet
Elden sprakar under wokpannan som vi ställt på tre stenar i sanden. Det blir en enkel middag med fräst bacon, lök, grädde och förkokta glasnudlar. Vi gör det långsamt, helt utan brådska eller tidsplan. Mörkret ska lägga sig ordentligt innan vi egentligen har något här att göra.
Vi tar en promenad över den lilla ön för att rota oss. Uppe på klippan har någon ogenerat eldat rejält direkt på urberget. Fotograf Trygg spårar händelsen med hjälp av telefonen – en rib-båtsguide har lagt ut bilder på Instagram i januari i år, med flammande lägereld på exakt den här platsen. Under samma stjärnhimmel som vi men på en annan planet rent tankemässigt. Berget under eldstaden, nästan två miljarder år gammalt, är ytligt vittrat. Märkligt.
Efter klippor följer sandstrand. Plötsligt stirrar en mink in i våra pannlampor på fem meters avstånd. Pudeln i sällskapet håller sig lugn, eller kanske bara rädd, för minken eller våra flaxande ljuskäglor. Hon trivs bättre när vi släcker allt och låter ögonen anpassa sig efter mörkret och hon ostört kan gå på vittring.
Det är tid att släcka ner både pannlampor och brasa. 20–30 minuter tar det för ögonen och hjärnan att anpassa sig till mörkret. Jag packar in mig i min sovsäck, sträcker ut på liggunderlaget och låter blicken vandra en god stund över himlavalvet innan kikaren får skala upp upplevelsen. En enkel fältkikare. Den duger utmärkt. Jag kommer med denna lilla pryl tio gånger närmare och får en skärpa som mina ögon sedan länge tappat.
Varken upp eller ner
Tittar jag ut i universum? Tittar jag in? Framåt? Bakåt i tiden tittar jag i alla fall, i och med att det ljus som träffar mina näthinnor är tusen år gammalt. Eller hundratals miljoner år.
Det känns förstås som om jag tittar uppåt, till en början i alla fall. Det är ju en självklar betraktelse när man ligger på marken och blicken hamnar rakt upp i himlen. Det säger också den lokala gravitationen. Där är uppåt, där är neråt. Men i själva verket har denna oändlighet givetvis inget upp eller ner. Inget höger eller vänster, norr eller söder. Jag greppar instinktivt efter marken för att hålla mig från att störta ut i oändligheten om gravitationen plötsligt skulle glappa.
Snart skådar jag Orion och mer specifikt Orions bälte, med stjärnorna Alnitak, Alnilam och Mintaka. Min favoritstjärnbild, eftersom det är den första formationen jag lärde mig att säkert sikta redan som liten grabb. Och fortfarande är det Orion jag först brukar upptäcka när han är i säsong.
Ännu mer dramatisk är den gulröda, starkt lysande stjärnan ovanför som är Betelgeuse (stjärnbilden Orion). En så kallad röd superjätte, som är så stor att om vi bytte vår sol mot den skulle den sluka Merkurius, Venus, Jorden, Mars och troligtvis även Jupiter. Vissa astronomer hoppas att dess nyckfulla ljusstyrka och storlek förebådar att den ska explodera i en supernova inom den närmaste framtiden.
Det är bara att vänta, på Betelgeuse
Eller framtid förresten, Betelgeuse befinner sig 700 ljusår bort så den kan ju redan ha exploderat. Kanske redan på 1300-talet, utan att vi upptäckt det – den tidens ljus är fortfarande på väg mot oss.
En tanke slår mig: Var det i så fall förut som Betelgeuse exploderade? Eller finns inte förut i det här kosmiska perspektivet? Skulle vi få se explosionen under vår livstid skulle den hur som helst synas lika tydligt som en fullmåne. Även under dagtid.
För övrigt tror man att Betelegeuse för bara drygt 2 200 år sedan var tydligt gulare, vilket bland annat grundar sig i en kinesisk iakttagelse från 200-talet före vår tideräkning. Intressant i sammanhanget är att en röd superjätte brukar explodera i en supernova efter cirka 2 000 år. Så det är bara att vänta.
Medan vi väntar spelar åtskilliga stjärnfall över himlen. Det är de så kallade Orioniderna, det vill säga rester efter Halleys komet, som jorden passerar genom i oktober. Orioniderna har tagit sitt namn från just stjärnbilden Orion eftersom stjärnfallen ser ut att komma därifrån, även om de kan synas på hela himlen.
Läs mer: Hitta norrskenet i vinter
Norrsken i slöjor
Och plötsligt: Ett extremt starkt ljusfenomen faller genom luften, till synes bara några kilometer bort. ”Som om någon kastat ett brinnande vedträ ungefär” konstaterar kollegan med kameran på liggunderlaget bredvid.
Ingen av oss har sett något liknande, någonsin. Men jag är för antikonspiratorisk för att kalla det ett UFO.
Och så är det ju hela tiden när man stirrar in, ut, upp eller ner i universum. Man upptäcker hela tiden nya, märkliga, fenomen. Vilken nivå man än är på, om man kör James Webb-teleskop eller fältkikare som jag. Universum blir större, och inte bara för att det de facto expanderar. Det vi har möjlighet att se av universum blir också större. Växer våra hjärnor då?
Och förresten, som min yngste son uttryckte det en stjärnklar skärgårdsnatt för ett decennium sedan: ”Hur kan något som är oändligt bli ännu större? Det är ju liksom redan oändligt. Blir det då mer oändligt?” Frågan hänger ännu i luften. Och universum är förmodligen ännu lite större nu än då, för ett decennium sedan.
Vintergatans spiral susar över, och under, oss. Den galaktiska dansen. Expansionen. Snurrande galaxhopar. Vi accelererar genom universum och man blir så där knäppt ödmjuk.
Det blir inte mindre dramatiskt när vi blickar norrut. Först är det svårt att avgöra vad det är för slöjor som drar över himlen, strax ovanför horisonten. Men snart står det klart: det är norrsken, prognosen stämde.
Jag känner mig uppfylld av någon sorts sekulär andlighet. Vem behöver vidskepelse, astrologi och annat hittepå? Verkligheten är tillräckligt dramatisk. Även om norrsken, oss emellan, är betydligt mer dramatiska på bild än i verkligheten.
Svårt att sluta ögonen
Det är inte många minusgrader men utstrålningen är stark i och med det krispigt klara vädret. Sovsäcken täcks snart av dagg som fryser till rimfrost. Pudeln blir allt mer närgången och sover snart i min armhåla. Själv kan jag inte sluta ögonen, stjärnhimlen lockar med ständigt nya kickar som någon sorts uråldrig mobilskärm.
Allt rör sig makligt västerut, känns det som. Men det är givetvis jordens snurr åt öster som lurar sinnena.
Jag är kall om fingrarna som kramat kikaren så gott som hela kvällen. Och ganska tom i huvudet. Vi packar ihop prylarna, jag häller den motvilliga hunden ur sovsäcken.
Vi sätter oss i den lilla båten och åker hem, eller är det bara inbillning? På blankvatten, genom höstnatten. Skärgården ligger tyst och mörk. Ovanför oss har norrskenet klingat av. Stjärnorna gnistrar och tindrar. Blinkar, suckar, flämtar.
Mörkerskådning – när, var & hur?
Mörkerskådning mot natthimlen blir i princip bättre ju mörkare det är, vilket gör hösten och vintern till bra tider på våra breddgrader. Givetvis krävs också klart väder, och det gäller att ta sig så långt bort från ljusföroreningar som möjligt.
Vill du se stjärnfall är den mest intensiva perioden i slutet av sommaren, men de syns även andra tider. På hösten ska du tajma bra väder med när jorden passerar genom Orioderna – det meteorregn som Halleys komet lämnar efter sig. Håll ögonen på stjärnbilden Orion mellan den 2 oktober och den 7 november.
Polarsken, vid vår pol kallat norrsken, aurora borealis, inträffar inte lika förutsägbart. Fenomenet uppstår när solvinden, laddade partiklar från solen, tränger ner i atmosfären och träffar molekyler och atomer. Dessa får då en annan laddning och när de återgår till sin ursprungliga laddning syns norrsken. Typ.
Alla norrsken utspelar sig kring norrskensovalen som omger den magnetiska nordpolen. Ofta är det tyvärr mindre spektakulärt i verkligheten än på bild.
10 000 stjärnor
Beroende på hur bra syn du har, och vilken öppning din iris har, kan du i teorin se upp till 10 000 stjärnor från jorden, om du befinner dig långt från ljusföroreningar. Men då räknar man från hela jorden, i alla riktningar. Hälften av stjärnorna är ju under horisonten, vilket då omöjliggör att man kan se dem. Därför brukar det lite luddigt sägas att man kan se ”några
tusen stjärnor” på himlen.
Alla stjärnor vi ser är i vår egen galax, Vintergatan. Det mest avlägsna objekt vi kan se med blotta ögat är Andromedagalaxen, 2,2 miljoner ljusår bort. Men där kan vi inte urskilja enskilda stjärnor, det vi ser är ljuset från de en biljon (1 000 000 000 000) stjärnorna i den galaxen.
Packa för mörkerskådning
Vill du utforska oändligheten? Ta sikte på en fläck natur bortom stadens ljus och packa det viktigaste.
1.En kikare
En stjärnkikare är förstås det bästa om du ska kolla stjärnor, men en sådan krävs absolut inte för att njuta av himlavalvet. Ge din vanliga kikare en chans! Med bara tio gångers förstoring får du en helt ny syn på stjärnhimlen. Testa på månen, du ser betydligt mer med en vettig handhållen kikare än med blotta ögat.
2. Varma kläder
När man sitter eller ligger stilla länge så här års blir det kallt. Väldigt kallt.
Packa sovsäck, dunjacka, varm mössa, vantar och ett bra liggunderlag som isolerar från markkylan.
3. Varm mat och dryck
Med varm mat i magen minskar frysrisken och du håller skådarmotivationen hög. Dessutom är det ju dumt att slarva bort en möjlighet att laga och äta mat över öppen eld. Så ta med dig grejer för att tända och släcka, en wokpanna eller stekhäll och enkel mat att laga. När det är dags att fokusera på stjärnhimlen släcker du förstås lägerelden. Det tar sedan ungefär en halvtimme för ögon och hjärna att vänja sig vid mörkret.
4. En bärbar stol
Är du över 25? Då kommer du att vilja byta position under kvällen. Ta med en hopfällbar stol så kan du varva stående och liggande med sittande. Liggunderlaget är perfekt när du ska titta rakt upp, stolen när du skådar lägre på himlen.
