Solotriangel i löparskor

Under tre stekheta dagar sprang Emma Hamlund Jämtlandstriangeln för att fira sin födelsedag. Belöningen: storslagna vyer, iskalla fjällbad, återhämtning – och värdefull egentid.

”Förra året ville jag ge mig själv en utmaning i tidig födelsedagspresent: att ensam springa Jämtlandstriangeln. Det blev bland det bästa jag gjort, på alla plan. 

Jag har varit mycket i fjällen, under hela min uppväxt och ännu mer i vuxen ålder tillsammans med familj och barn. Jämtlandstriangeln fanns dock kvar på min bucket list som något jag länge velat göra. Helst med lätt packning, vilket är möjligt tack vare att man kan övernatta på fjällstationerna. 

Jag gillar att springa, men det var länge sedan jag gjorde längre distanser. I och med detta kändes Jämtlandstriangeln med lätt packning, snabbare tempo och på egen hand som en otroligt lyxig gåva till mig själv. Jag tror att alla föräldrar kan relatera till lyxen av att kunna lägga upp dagen helt själv utan ansvar för andras packning och pauser – den ultimata återhämtningen. 

När jag bokade resan i januari kunde jag bara drömma om bra sommarväder, så att planen med lätt packning skulle hålla. Jag var ju väldigt medveten om att Jämtlandsfjällen i juli kan innebära högsommar och solsken men lika gärna regn, kallväder och i värsta fall snö. Väl på plats fick jag nypa mig i armen flera gånger då det var ­strålande sol, 30 grader varmt och helt vindstilla.  Alla överdragskläder kunde lämnas kvar i bilen. Allt jag behövde var min löpar­ryggsäck 

Turen började med en god middag och ett fint rum på Storulvåns fjällstation. Efter frukost packade jag lunchpaket, vätskeersättning och mer energi och gav mig av mot Blåhammaren. Det är en kortare sträcka på 12 kilometer, vilket kändes perfekt att starta med. Det är en rejäl stigning upp till Blåhammaren men jag hade gott om tid, så jag pausade ofta för påfyllning av vattenflaskor och dopp i fjällbäckarna. Väl framme tog jag mig tid att springa upp på en topp för att njuta av utsikten, vilket blev ett av mina finaste minnen från hela turen.

Det här skedde alltså mitt i sommarens värmebölja. Jag är inte en särskilt värmekänslig person men är väl medveten om vad hetta gör med ­kroppen. Jag såg till att dricka mycket och såklart skydda mig med solkräm, keps och solglasögon. Det kan vara lätt att glömma, men på kalfjället finns verkligen ingen skugga att gömma sig i. Inga träd, på sin höjd något stenblock, men med solen högt på himlen hjälper det inte mycket. Många vandrare med tyngre packning hade det riktigt tufft, och en del startade sina dagsetapper i gryningen för att undvika att vara ute när solen var som starkast.

Tack vare min lätta packning kunde jag röra mig smidigt, fylla på med vatten ofta och svalka mig i bäckarna. En otrolig lyx och en stor kontrast till att vandra med full fjällpackning. 

Dag två sprang jag mellan Blåhammaren och Sylarna, som är den längsta etappen på 19 kilometer, med mäktiga vyer över Sylmassivet. Återigen blev det en magisk dag och en fin etapp med lagom tempo, många badstopp och sällskap av en och annan renhjord. Väl framme tog jag en kopp kaffe på fjällstationens veranda med storslagen utsikt över Syltopparna. Självklart blev det också ett dopp i Sylpoolen – älven med iskallt vatten från glaciären. 

Efter ytterligare en natts god sömn i skön säng sprang jag sista etappen på 16 kilometer tillbaka till Storulvån. En härlig etapp med ganska många nedförslöpor och fler fina vyer.

 Jämtlandstriangeln är perfekt för den som är lite nervös inför att ge sig ut i fjällen på egen hand. Du är själv, men aldrig ensam. Det bästa med turen var att kunna styra fritt över tempot, en lyx man som förälder annars inte är så van vid. Jag kunde springa fort där jag ville och pausa där jag ville. Det var även många fina möten, otroliga utsikter – och solnedgången vid Sylarna skojar man inte bort. Helt klart en tur jag rekommenderar till exakt alla. Om du någon gång överväger att göra det på egen hand – kör bara kör!”