Jessica vandrade 1200 mil genom USA

Grizzlybjörnar, skogsbränder, snöstormar och ökenhetta. På 9,5 månader vandrade Jessica Lidén från Karlskrona över 1 200 mil genom USA, och skrev in sig i långvandringshistorien.

Allt började med ett möte med en amerikansk pensionär, en sen kväll i Hemavan 2022. Jessica Lidén hade vandrat Lapplandsleden med sin ena son och landat på vandrarhemmet. Samtalet handlade om vandring. Hon och amerikanen ­pratade vitt om brett om fina leder runt om i världen. Han berättade om sitt hemlands tre stora långleder: Appalachian Trail, Pacific Crest Trail och Continental Divide Trail. Alla tre lederna sträcker sig över flera amerikanska delstater. 

– Men vilken av de tre är bäst då, frågade ­Jessica, om man nu skulle vilja vandra en? Man vill ju välja rätt led om man nu ska ta sig ända till USA.

Amerikanen kunde inte svara. 

– Alla lederna har något som är fantastiskt, men alla har också sina utmaningar. En del gör alla tre, det kallas då en Triple Crown of Hiking. Och några få – nu pratar vi om en mycket liten skara – har gjort alla under ett och samma kalenderår. En Calendar Year Triple Crown.

Jessica åkte hem till Karlskrona, men i tankarna virvlade de tre amerikanska lederna vidare. Tänk om hon skulle göra dem? Tänk om hon skulle göra dem på ett år? Var det ens möjligt?

På vinst och förlust

Jessica Lidén vandrar bredvid mig. Vi balanserar­ över klipporna i Blekinge skärgård, hennes hemma­plan. Men samtalet rör sig mestadels i helt andra miljöer, på andra sidan Atlanten. Hon beskriver hur det känns att vandra i ständig rädsla för en björnattack, att nästan svepas med i en fors ned för ett vattenfall, att se väldiga skogsbränder rasa. Och hur hungern till slut blir så oviktig att hårda nudlar duger som lunch.

Hon har rest mycket med sina barn, som nu blivit vuxna. I många år var de en liten trio som sökte sig till platser dit få turister hittar, ofta till fots. Jessica har aldrig varit särskilt rädd för att det ska bli obekvämt. Hon beskriver sig själv som en person som sällan oroar sig. En egenskap som kom väl till pass på långvandringen. När saker och ting gick fel saktade hon inte ner. 

När hon fick höra talas om Triple Crown of Hiking fanns egentligen ingen återvändo. ­Jessica började läsa på och fastnade genast i svårigheter. För det var inte bara grizzlybjörnar, öknar och enorma distanser hon behövde förhålla sig till, utan också visum, tillstånd och logistik. Hon upptäckte att Pacific Crest Trail krävde en lång rad olika tillstånd, om hon inte lyckades få det som kallas Long-distance Permit.

– Att få det är lite som ett lotteri. Jag sökte på vinst och förlust, men trodde aldrig riktigt att det skulle gå.

Men Jessica hade tur. 

– Jag var tvungen att planera så att start­datumet skulle fungera tillsammans med de andra två lederna. När jag bokade mitt datum kände jag bara: hjälp, gör jag verkligen det här?

Sa upp sig från jobbet

I november 2024 klev hon in till sin chef på Barn- och ungdomspsykiatrin och bad om tjänstledigt i ett år. Svaret blev nej, det gick inte att bevilja. Så Jessica sa upp sig.

– Jag hade redan bestämt mig. När jag nu stod inför denna möjlighet så kunde jag inte motstå, det fick bära eller brista.

Förberedelserna var inte så omfattande som man kanske kan tro. Hon köpte lite lättare utrustning, men det nya tältet hann hon bara provsova en enda natt innan avresan.

– Ju mer jag läste om lederna, desto mer insåg jag hur lite jag skulle kunna planera i förväg, eftersom förutsättningarna hela tiden kan ändras. Saker fick helt enkelt lösa sig längs vägen. 

Ändå fanns nervositeten där. Jessica berättade inte särskilt mycket om sina planer. Risken att misslyckas kändes för stor.

Skador efter orkanen

Äventyret började längs Appalachian Trail, som vindlar sig 3 539 kilometer genom östra USA, från Springer Mountain i Georgia till Mount Katahdin i Maine. Redan under de första veckorna stötte hon på enorma skador efter orkanen Helene. På vissa sträckor låg nedfallna träd staplade över leden, markeringarna var borta och det gick knappt att avgöra var stigen fortsatte.

– Man fick klättra flera meter upp på hala träd, ner i djupa hål efter uppslitna rötter, åla under stammar och sjunka ner till knäna i lera. Jag har aldrig sett något liknande. 

De svåra förhållandena satte sina spår.

– Jag föll så många gånger att jag slutade räkna. Oftast gick det bra, men jag stukade vänster fot åtta gånger och tappade de två första tånaglarna. 

Längre norrut väntade en annan prövning. Ju högre upp i bergen hon kom, desto djupare blev snön.

– Alla som vandrade före mig hoppade av, men jag försökte några dagar extra. Jag tog mig inte långt och det blev allt farligare.

När snön till slut gjorde leden oframkomlig tvingades Jessica pausa. I väntan på det fasta startdatumet för Pacific Crest Trail, vandrade hon den södra delen av Continental Divide Trail. 

– Ökensektionen var hemsk. Det var 40 grader­ redan klockan tio på morgonen och jag såg tre träd på hela sträckan. Jag tänkte att jag kanske inte skulle klara av det. 

För att fly hettan startade Jessica på ­nätterna och vandrade uppemot sex mil per dygn.

njöt av utmattningen

Så var det dags att äntra Pacific Crest Trail – 4 265­ kilometer från den mexikanska gränsen i söder till den kanadensiska gränsen i norr. På PCT närmade sig högsäsongen och Jessica stötte på betydligt fler människor än tidigare, men de gick sällan i samma tempo som hon. 

– Det blev många fina möten som aldrig riktigt hann bli färdiga. Jag var tvungen att fortsätta om jag skulle hinna – och om jag skulle orka. 

Efter ett tag förändrades rytmen. Jessica slutade ta pauser, hon åt medan hon gick och snittade på 5–6 mil om dagen under resten av året. 

– Det var en strategi, att vara i det; att bara gå. Pausar man så kan det vara svårt att komma i gång igen. Jag åt för att få energi, inte för att njuta. Ibland var jag så utmattad att tårarna bara rann. 

Varför fortsatte hon? 

– På något vis njöt jag av att vara så utmattad. Allt annat skalas bort och kvar är det mest basala: själva livet. Jag kunde gråta av att se en liten ekorre, eller för att allt var så vackert. Marken doftade gott, vyerna var otroliga. Alla detaljer i naturen fyllde mig, eftersom bruset från vardagen var borta.  Jag blev fullt närvarande och medveten i nuet. Man bara är. 

Broddar och isyxa

Jessica beskriver en inre resa i högt tempo och genom fantastisk natur, men det var ändå medvandrarna som stod för det starkaste avtrycket. Känslan att nästa person hon mötte kunde vara hennes nya bästa vän.

– Jag kände att jag inte ville tillbaka till den vanliga världens mer ytliga möten. Här skedde det så avskalat och naturligt. Alla var inbjudande och öppna. 

Hon fick förslag på flera olika ”trail names”. Det är en tradition på de amerikanska långlederna. I stället för sitt vanliga namn får man ett smeknamn som speglar en händelse, en egenskap eller något annat minnesvärt. För många markerar detta övergången till ett enklare liv – där yrke, status och bakgrund spelar mindre roll.

– Slår vad om att ett av dina förslag var Speedy-någonting, säger jag.

Jag är inte helt fel ute. Hon fick namnförslag som Speed Demon, Bad Ass, Grit, whirlwind, Flash och Ghost.

Kontrasterna längs PCT var brutala. Jessica började i södra Kaliforniens öken. Några veckor senare väntade Sierra Nevada: höga pass på över 3000 meter, snöfält långt in på sommaren och iskalla vad över forsande smältvatten.

– Det var väldigt mycket snö. Jag gick med broddar­ och isyxa. Jag minns att jag tänkte: jag kanske dör här. Jag halkade och föll flera gånger och gled nedför snö- och isklädda sluttningar.

Snösmältningen hade precis börjat när Jessica passerade. Bäckarna växte till starka forsar, som var värst på eftermiddagarna och något lugnare tidigt på morgonen.

– Det var tekniskt svårt. Vid ett tillfälle föll jag och höll på att följa med forsen ut över en bergskant i ett vattenfall.

En vandrare som Jessica gick tillsammans med just då kastade sig i vattnet och fick tag på henne. Tillsammans lyckades de ta sig upp. I efterhand förstår hon att han räddade hennes liv.

Funktion före njutning

Många vandrare höjer nog på ögonbrynen när de får höra att Jessica lämnade friluftsköket hemma. Maten fick i stället kallblötläggas. Men till slut gjorde hon inte ens det. 

När det första björnmötet väl skedde befann hon sig på PCT. Det var en svartbjörn och den var gigantisk, bara två steg bort.

– Hjärtat rusade, jag tvärstannade. Men den stack i väg på en sekund. Jag trodde det var jag som skulle bli rädd.

Dramatiken steg när hon vandrade in i norra Kalifornien och Oregon, skogsbrändernas marker. 

– Jag har aldrig förr träffat på vilda skogsbränder. Att gå i områden där det brinner eller har brunnit är skrämmande. 

Under månaderna på lederna rasade vikten. Tånaglar föll av och kroppen bar spår av ständiga fall, stukningar och skavsår. Men Jessica fortsatte. Efter Pacific Crest Trail slutförde hon Appalachian Trail och sedan återstod ”bara” Continental Divide Trail som hon tvingats lämna tidigare. I Wyoming fick hon vika av från leden och gå flera dagar längs en motorväg eftersom en skogsbrand spärrade den ordinarie sträckningen.

Längre norrut väntade det hon hade fruktat ända sedan planeringen hemma i Karlskrona: ledens mer än 100 mil av grizzlyland. 

– Jag gick på helspänn med björnsprejen redo. Jag sjöng, pratade högt och slog med stavarna för att inte överraska någon björn.

När Jessica till slut nådde den kanadensiska gränsen hade hon vandrat drygt 12 000 kilometer på 9,5 månader. Hon blev den tredje kvinnan i världen att genomföra en Calendar Year Triple Crown of Hiking och den första kvinnan någonsin att göra det helt på egen hand.

Men känslan efter målgången blev inte den hon hade väntat sig.

– Allting blev tomt. Ingenting kändes värdefullt längre. Jag låg på soffan och grät i två veckor. Kroppen gjorde ont och fötterna värkte. Till slut insåg jag att jag höll på att utveckla en riktig depression, och då tog jag tag i det. Man pratar om post-hiking depression, och det var verkligen så. 

Jessica började äta på regelbundna tider, röra sig ute varje dag och gick tillbaka till sitt tidigare jobb. Nu har hon insett att äventyret inte tog slut när hon gick i mål. Det finns mer. 

– Ett äventyr väcker ett annat. 

nu ska cirkeln slutas

I oktober hoppas Jessica kunna resa tillbaka till USA. Där väntar en ceremoni där hon ska ta emot en utmärkelse för sin bedrift – utdelad av den ­amerikanske pensionär hon ­träffade i Hem­avan 2022. Ett fint sätt att sluta cirkeln. 

– I mitt lilla tal ska jag i så fall säga att det är tack vare honom som jag står där. 

Hon har ända från planeringsfasen sett sin långvandring som ett personligt projekt, något som inte går att mäta eller ens beskriva. Och även om hon kallar det ”förmodligen helt oviktigt i ett världsperspektiv” har hon efter hemkomsten insett att många är nyfikna på hennes upplevelser.­ 

Och ett äventyr väcker ett annat, som hon själv sa. Jessica erkänner att hon redan är på väg – åtmin­stone­ i tanken.