Vart jag mig i skogen vänder

Vart jag mig i skogen vänder

Under svenskarnas urbana yta bultar ett granskogshjärta med snårig historia. För även om vi är det folk i världen som tar starkast avstånd från organiserad religion, ser vi naturen som en andlig plats. Är skogen rentav den nya kyrkan?

TEXT: EMMA V LARSSON

För första gången i sitt liv ligger Ann-Sofie Grenander, 45, på minus flextid på jobbet. Istället för att räkna timmarna där, räknar hon nu timmarna i skogen. Hur kan hon frigöra mer tid för att ta sig ut?

Allting börjar en vårkväll 2020, när coronavirusets framfart gnager som en oro i kroppen. Ann-Sofie får en impuls och går ut i skogen. Gympaskorna blir snabbt blöta i mossan där hon stegar fram. Hon sätter sig ner, stirrar oseende in i trädens skuggor som växer sig allt längre. Det är nu något händer, på insidan. Något som får henne att återvända till skogen, så fort hon får en chans. Dag efter dag.
– Det är något med tystnaden där ute. Den är öronbedövande. Skogen är konstant, den ser likadan ut varje kväll – och det är en tröst när vardagen plötsligt blir oklar. Träden står där de står. Det känns tryggt, säger hon.

EN KÄNSLA AV VÖRDNAD

Ann-Sofie Grenander köper ett par rejäla vandringskängor och en morakniv. Utforskar Bohusledens vinklar och vrår. Hon startar till och med ett nytt instagramkonto, för att inte tråka ut sina nära och kära med bilder på stock och sten.
– Jag kände att jag var tvungen att dela min nyvunna kärlek någonstans. Alla trodde nog att jag blivit religiös!

När hon ska beskriva sitt nyvunna friluftsintresse ligger religiösa ord nära. Hon är som nyfrälst. Visst har hon plockat svamp förr, varit ute på en och annan utflykt. Men aldrig har naturen och vandringar känts så viktigt för henne som nu.
– I våras blev skogen den plats där jag kunde andas och njuta. Dessa dagliga turer bar mig genom de där oroliga veckorna. Så tror jag att man känner som troende, att man blir buren. Det är det jag känner i naturen. Jag blir en del av något större. Det är en känsla av vördnad.

Ann-Sofie är inte ensam om att vända sig till skogen i svåra tider. För även om vi svenskar idag är det folk i världen som tar starkast avstånd från religion, har vi alltjämt en stark och djup känsla för naturen. I vår relation till skogen ryms både en existentiell och en andlig dimension.
– Många sekulariserade svenskar anser att det är i naturen eller skogen som man känner att livets mening finns, förklarar David Thurfjell, professor i religionshistoria vid Södertörns högskola.

SVÅRA STUNDER LINDRAS

David Thurfjell är aktuell med boken Granskogsfolk: Hur naturen blev svenskarnas religion (Norstedts). I den målar han upp den svenska naturkärlekens religionshistoria – från fornnordiska föreställningar om en besjälad vildmark, via de katolska och lutherska periodernas folktro och troslära, till exploatering och naturromantik i moderna tider.

I arbetet med boken har David intervjuat svenska skogsbesökare om varför de går i skogen. Svaren han fick följer ett mönster: flertalet uppgav att naturen ger dem tröst och ro, skogen uppfattas som accepterande och kravlös.

– Men det beror inte bara på att naturen är vacker eller har en läkande kraft. Det handlar om förväntningar, som har att göra med den religionshistoriska utvecklingen i Sverige.

David Thurfjell säger att dagens naturandlighet grundar sig i individualismen och det han kallar en "känna efter-kultur". Det moderna samhälle som tar form under 1900-talet innebär inte bara tekniska framsteg utan också framväxten av "ett kännande själv". Det egna jaget hamnar i centrum och man utvärderar världen efter hur den påverkar ens inre.

När vi fjärmas från naturen genom modernisering och urbanisering, blir skogen en plats för fritid och skönhet. En plats där vi kommer bort från det framväxande konsumtionssamhället.
– De urbana svenskarnas kärlek till naturen har ofta mer med staden än med vildmarken att göra. Den har också mer med den moderna människans jagupplevelse än med skogen och markerna att göra.

David Thurfjell beskriver svenskarnas natur-vurm som en latent kulturell resurs. Vi är lärda att vi kan söka oss ut, och att det är något som kan lindra svåra stunder.
– Precis som minnet av mormors kök ger trygghet är det likadant med skogen. I en livskris kanske man besöker mormors kök igen och tankar energi. Det har inte med tapeterna att göra, utan med att köket är laddat med mormors kärlek.

Han berättar att alla han intervjuade i arbetet med boken bär med sig goda minnen av skogen.
– Någon vuxen, en förälder eller dagmamma, har visat upp skogen som något positivt. Den blir en trygg och prestationsfri plats.

MER UTELIV ÄN NÅGONSIN

I Thurfjells intervjuer framstår skogen som en plats där det finns ett sammanhang som man blir en del av. Skogen är full av olika arter och biologiska processer som pågår sida vid sida, utan att ställa krav på varandra. Det vanliga vardagslivet med sina bekymmer försvinner inte, men det bleknar inför detta större sammanhang.
– Det här blev kanske extra viktigt under denna specifika tid, med social distansering. Man är en art bland en massa andra arter, i ett evigt skeende. Det lindrar ensamheten.

För nog var det många som kände sig ensamma när coronapandemin kom. Och visst vände vi oss till naturen. Våren och sommaren 2020 var vi svenskar utomhus mer än någonsin, hemma i närområdet och på semesterresor inom landet.

Om detta kan Svenska Turistföreningen vittna. De driver hundratals vandrarhem och andra boenden över hela landet – och de som rapporterat om fullbokat och högre tryck än vanligt ligger just naturnära, i fjällen och vid kusten.
– Många boenden har gått från ett i princip tomt juni till ett högt bokningstryck i juli, och en känsla av att det är en annan typ av gäster än vad det normalt är. Många gäster som normalt inte semestrar i Sverige på sommaren, säger Jenny Engström på STF.

DUBBELT UPP I TYRESTA

En annan tendens är att fler bokar boende med kort varsel, men att man däremot stannar i många nätter. I fjällen har man också haft extra många tältare på besök jämfört med tidigare år.
– Fjällen är alltid populära och vandringstrenden har ökat de senaste åren. Men nu under pandemin har den fullkomligt exploderat. Alla vill ut i naturen.Tittar man på statistiken så är det cirka 70 procent fler besökare på våra vandringssidor på webben jämfört med förra året, säger Jenny Engström.

Data från svenska mobiltelefoner visar att resandet minskade drastiskt under sommaren 2020, vi höll oss mer än vanligt på hemmaplan – med fjällområdena som stort undantag. Dit ökade resandet istället avsevärt. Telia kan till exempel se att resandet från Stockholm till Åre ökade med 15 procent i juli månad, jämfört med 2019. Resandet från Stockholm till Härjedalen ökade med hela 27 procent. Även de stadsnära nationalparkerna och naturreservaten har fått fler besök än vanligt. I Tyresta nationalpark, strax utanför Stockholm, har antalet fördubblats.
– Normalt är det 350 000–400 000 besökare i Tyresta by varje år. I år uppskattar vi detta till 800 000, säger Jessica Ångström, Naturumföreståndare i Tyresta.

Under höstlovet ska Naturum i Tyresta arrangera en utställning utifrån en undersökning som de utförde i april och maj.
– Den baserar sig på en metod som heter "tankelistning" och genomfördes precis när pandemin bröt ut. Undersökningen gick ut på att fråga våra besökare om naturens betydelse under pandemin.

Svaren man fick var blandade, men de följde alla samma tema: "Naturen tröstar och stärker individen", "Det är trösterikt att naturen är sig lik, att årstider kommer och går" och "Det blir en oas och en till yktsort".

 

EN SNÄLL FOLKHEMSSKOG

Många svenskar hittar en existentiell mening i skogen, det framgår både i Naturums undersökningoch i David Thurfjells intervjuer. Betyder det att skogen är den sekulariserade svenskens nya kyrka?

Ja och nej, om du frågar David Thurfjell.

– Det är lite av en förenkling. Det finns ingen motsättning mellan naturandlighet och kristen andlighet. De kristna är faktiskt de mest naturandliga. Däremot passar den bilden människans egen självbild ofta. Många av oss hittar hem i den beskrivningen – att det finns något i naturen som ger oss kraft och mening.

I sitt arbete med boken Granskogsfolk blev Thurfjell överraskad. Han hade trott att en del intervjupersoner skulle beskriva skogen som vild och ibland skrämmande. Men så var det inte. Istället beskrevs den som en välkomnande plats, befolkad avvälvilliga gestalter i form av träd, med lövverk som skyddar och omfamnar. Man kan gråta ut i skogens famn. Han säger att populärkulturen har hjälpt till med att skapa denna vänliga bild av skogen.
– Vi läser Astrid Lindgren och tittar på svensk TV, sjunger om naturen i våra sommarpsalmer och lyssnar på Taube och Bellman. Skogen blir från början något vi känner och tycker om.

Under det tidiga 1900-talet präglades bilden av skogen av en bombastisk och nationalromantisk syn. Det är först på 50-talet naturen blir hemtrevlig och det växer fram en snäll folkhemsskog.
– Vi åker på utflykt, gläds åt allemansrätten, Skogsmulle och scouterna. Det är den skogen folk bär med sig.

Men om vi svenskar är naturromantiska och hyser en skogsvurm, varför tar vi då inte bättre hand om naturen?

VI HAR KLIPPT BANDET
Det som slog Thurfjell är att naturkärleken inte nödvändigtvis bygger på ett intresse för naturen. Skogen blir mer som en fond i många fall, som en kuliss för ett inre känsloliv. En vacker bakgrund till grubblerier.
– Skogen i sig är inte så viktig. Majoriteten verkar inte ha ett intresse för ekosystem och arter. Och exakt samma folk som säger sig älska skogen bedriver ett brutalt skogsbruk, och ytterst liten procent av Sveriges urskogar finns kvar. Det är paradoxalt.

David Thurfjells bok är i mångt och mycket en berättelse om vår relation till den natur som vi dyrkar och är en del av – men som vi också ständigt vill dominera.

– Om man ser tillbaka på de senaste 300 åren så tyder allt på att vi kommer längre bort från naturen. Vi har klippt bandet till att leva i takt med natur och årstider. Sett till historien så är det så att ju längre vi kommer från naturen, desto mer älskar vi den. Naturen är något vackert, lite magiskt och skyddsvärt. Men man kan bara romantisera något som man är fjärmad ifrån.

En dyster kontenta för den skogsbitne. Men ändå kvarstår faktum: det är många som hittat ut i naturen under pandemin – och minst en säger sig ha hittat hem.

Ann-Sofie Grenander är hoppfull.

– Jag hoppas och tror att svenskarnas nyfunna hemestrande och naturkärlek kan leda till att vi prioriterar naturen i förlängningen. Jag vill tro att det är så. Om inte annat kommer man att bli en del av ett vandringscommunity där man kan få upp ögonen för miljöfrågor. Och många ringar på vattnet ...

EN INSTINKTIV TYSTNAD
Kanske, bara kanske, nns det också något annat i svenskarnas naturkärlek. Något djupt där inne, som kommer upp till ytan ibland. För visst vill man tro att det handlar om mer än förväntningar, urbanisering och individualism?

I sin bok söker sig David Thurfjell längre tillbaka, till det han kallar en skogstillvänd kultur. Innan kristendomen nådde Sverige trodde vi på de högre makter som fanns i naturen.

– Jag utesluter inte att det finns lager i vår natur-andlighet som sträcker sig mycket långt tillbaka, längre än vi kan överblicka. Till exempel i form av att många av oss nordbor instinktivt tystnar, och känner ett slags andakt, när vi går in i skogen.

  • Få utemagasinet.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!