Utemagasinets krönikör Josefin Olevik har glömt att ladda pannlampan. Igen. Tur att det finns räddare i nöden. Läs Josefins nya krönika här!
”Häromkvällen hamnade jag i nöd. För mig har nöd ofta hängt ihop med nycklar. Trots att jag är en till synes uppstyrd person, som hanterar deadlines och använder tandtråd och hämtar ut beställningar på biblioteket, låser jag mig regelbundet ute. Det vet mina grannar och vänner som får lida av sena sms och en arg människa sovande på soffan.
Nycklar har varit min akilleshäl. Det är de fortfarande, men sen jag började mörkerspringa har jag upptäckt att jag har en till. Den är kopplad till pannlampor. Jag lyckas inte hålla reda på om de är laddade, och därför lägger de av på fel plats.
Att glömma nycklar och att inte ladda lampor är så dumt att det inte går att förklara. Därför kan jag bara meddela att det var ett slocknat ljus som drabbade mig när jag var ute och sprang reflexbana med ett gäng från min orienteringsklubb förra veckan. Det var tre snabba män med starka lampor och jag. Min lampa var nog – så här i efterhand – lite vek i skenet redan från start.
Och den blev bara svagare ju längre vi sprang, men jag märkte inte riktigt det. För så är det med akilleshälar. Jag noterade det först när batteriet dog. Då var vi ungefär längst bort på banan och hade minst en halvtimme kvar.
Jag sprang på tills vi kom till en brant och jag hamnade sist och det var omöjligt att se var klippan tog slut och luften tog vid eftersom männen med strålkastare försvann bakom närmaste gran.
Det här handlar om tre mycket vänliga och empatiska löpare och de märkte snabbt att jag fastnat i mörkret, och gjorde upp en plan. De skulle turas om att samspringa med mig.
Första sträckan sprang en av männen före mig, vilket innebar att jag såg skogen cirka två meter innan jag var där. Så jag sprang hela tiden i minnet av något jag nyss sett. Svårt.
Den andra mannen sprang intill mig och det var väl egentligen den mest upplysta varianten, vars utmaning handlade om att inte krocka eller sätta dubbarna i varandras skenben.
Den tredje, som jag sprang mest med, höll sig bakom mig. Med starkt ljus i ryggen, och i övrigt kompakt mörker, springer man i sin egen skugga. Det är utmanande. Näst intill omöjligt faktiskt.Det som krävs är slalom med sig själv. Att man liksom kastar överkroppen åt sidan för att släppa fram ljus som man sedan kan sätta foten i. Detta i hög fart och obanad terräng.
Jag har ibland dagdrömt om att träffa en man som också gillar att springa. Jag har undrat om det vore passionerat att flåsa uppför berg ihop, eller om det bara skulle kännas töntigt att bära träningstajts tillsammans. Jag har undrat om man kan ha något utbyte av varandra när det man eftersträvar är att kroppen får vara ifred i skogen medan själen driver runt uppe vid trädtopparna. För det är väl ändå den bästa känslan när man är ute och springer?
Den här gången blev det inte riktigt så. Jag interagerade ganska påträngande med mina klubbkompisar och ingen av våra själar fick någon vila i natthimlen. Däremot fick jag träningsvärk. Det kräver en annan balans att springa slalom med sin egen skugga. Och någon passion var det förstås inte tal om med de stabilt gifta orienteringspapporna som använder fungerande pannlampor.
Men jag tyckte nog ändå det kändes som om jag fick dansa i skogen den där kvällen.”
/Josefin Olevik
Josefin Olevik är fjällälskare, frilansjournalist, författare och adrenalinjägare – i smyg. Är även kulla i stockholmsexil, med klippkort på fjällbussen Härjedalingen.
Läs mer av Josefin Olevik:
”Ännu en idiot på berget”
”Förr älskade jag nattåget”
”Exotiskt på riktigt”
