Har du också känt dig iakttagen i skogen? Kanske hört ett oförklarligt ljud eller sett en liten, liten luva? Folktron är en del av vilka vi är och har varit, ett osynligt arv värt att värna om. Börja redan idag, tipsar folklivsforskaren Ebbe Schön.
TEXT: EMMA V LARSSON, ILLUSTRATION: LEIF HÖGSTRÖM
De gamla tallarna vajar sina huvuden ovanför mig; den mosstäckta marken böljar sig djupt in i dunklet. Jag stannar upp och betraktar skymningen. Urskogen står tät, man kan inte ana att Stockholms innerstad ligger bara ett par mil bort.
I skogens tystnad ryms så mycket; i skogens rum gömmer sig skuggor och skepnader. Den här vandringskvällen tycker jag mig ana både det ena och det andra. Bakom en stubbe. Under en rot.
Om det finns väsen i den svenska naturen, övernaturliga väsen, så borde de röra sig precis här. Jag känner deras närvaro. De omringar mig.
FÖRFÖRD AV SKOGSRÅET
Kanske har du också känt det. Utanför tältet när eldens flammor skapar hissnande skuggor. I en kajak på en sjö i den stilla gryningen. Kanske har du också känt att naturen plötsligt är levande, att du inte är betraktaren utan den som är iakttagen. Att du inte skulle bli ett dugg förvånad om du faktiskt såg något. Vad som helst.
Den här känslan är inte särskilt unik. Den bottnar i gammal folktro som har genomsyrat vårt samhälle i så många år, att den än idag är en oumbärlig del av oss alla. För 150 år sedan eller mer hade du kunnat träffa på troll i skogen, som lurade in dig i bergsalen. Eller kanske blivit förförd av skogsrået, en vacker kvinna med ihålig rygg. Överallt i vår natur fanns mystiska väsen, så var det. Varken helt onda eller helt goda; oftast förhöll de sig till dig så som du uppträdde gentemot dem.
LÄGGER TILL OCH TAR BORT
Våra förfäders liv och vardag styrdes av folktron. Den gav en förklaring och ett sammanhang; upphov till både rädsla och trygghet. I mörkret fick fantasi och föreställningar utrymme, men när städer bredde ut sig kom ljuset och lyste upp alla mörka vrår. Det är lättare att tro på något som man bara kan ana i dunklet.
Men tro för all del inte att folktron har gått under. Den lever i allra högsta grad, säger vår mest kända folklivsforskare Ebbe Schön.
– Folktron är evig, för man vet att människor har trott på sådana här saker överallt. Det finns inget undantag. Vi kan gå tillbaka ända till Mesopotamien och deras skriftspråk – bland deras räkenskaper finns massor med övernaturliga anvisningar, hur du ska skydda dig mot maran och liknande. Folktron är ett eko från mänsklighetens tidiga år, den svarar på sådant vi inte kan förklara.
Ebbe plirar med ögonen och ger ett pedagogiskt exempel. Om du säger till ett barn att akta sig för älven för att den är farlig, då lyder sällan barnet. Men om du istället säger att det sitter en stygg gubbe vid älven – då får orden effekt. Man gestaltar naturen. Pedagogiken lever kvar än idag, även om gestaltningen förändras från en tid till en annan.
– Den nordiska folktron är flyktig på det viset att den alltid levat i berättandet, den har överförts från släktled till släktled. Och något du berättar muntligt förändras hela tiden, berättaren lägger till och tar bort. Därför har förmodligen mycket av kunskapen om det vi brukade tro på försvunnit, förklarar han.
INGEN TROR PÅ TROLL
Ebbe Schön är docent i litteraturvetenskap och folklivsforskare; han har skrivit över 40 böcker i ämnet. I nästan två decennier var han chef för Sveriges största folkminnessamling vid Nordiska museet i Stockholm. Förr kretsade folktron kring okända områden som skog, vattendrag och hav – det dunkla man inte visste så mycket om. Nu har den hittat nya marker, berättar han.
– Den finns i nyheter, i uppfinningar och sådant som skrämmer oss. Rymden och utomjordingar är en del av dagens folktro. Om jag går in i en skolklass idag och frågar om de tror på troll suckar de nej. Men frågar jag om de tror på utomjordingar så får jag ett rungande ja till svar.
Folktron lever också kvar i små vardagliga saker, som att tro på lycka om man hittar en fyrklöver eller hästsko. En del spottar än idag för svarta katter och vägrar gå under stegar. Moderna serier, filmer, fantasyböcker och dataspel väcker våra nordiska väsen till liv och bjuder in dem i vår vardag. Ebbe Schön upplever att intresset för den nordiska folktron är fortsatt stort – och kanske är det inte heller så konstigt. I en tid där mycket händer online kan man tänka sig att behovet av ett annat slags berättande växer; ett berättande som ger utrymme för fantasin som förr var viktigare än ipads och mobiler.
– Berättandet kring lägerelden är ju något annat än att leva med en skärm framför ansiktet, konstaterar Ebbe. Folktron fyllde förr en dubbel funktion: den förklarade saker och tings varande och den stod också för underhållning.
TOMTAR PÅ RINGVÄGEN
Ebbe tittar ut genom fönstret; hans blick sveper över Stockholms bilar, cyklar och fotgängare. Naturväsen och sägner kan tyckas långt borta. Men kanske ändå inte?
Den nordiska folktrons väsen höll till lite här och var. Tomtegubbarna huserade på gårdarna och även vättarna höll till nära människorna. Trollen, däremot, bodde i vildmarken och jättarna fanns i bergen. På ängarna kunde man se lyktgubbar och älvor; i skogen härskade skogsrået och i vattnet fanns hennes motsvarighet havsfrun och näcken. Vittra var vanligast av alla väsen i Norrland, oftast höll de till vid fäbodarna.
Än idag finns platser där folktron lever vidare i sin äldre form. I trakter där det inte flyttat ut så många bevaras gamla traditioner och föreställningar.
– Man ser mycket i Hälsingland och Dalarna, säger Ebbe Schön. Älvdalen är verkligen en sådan plats. Det berättas vidare. Jag har träffat många som kan berätta om fantastiska saker.
Men han poängterar att folktron finns mitt i dagens storstad också. Han har till exempel träffat människor som haft ihop det med skogsrået på Kungsholmen. En annan vittnar med bergfast övertygelse om att han sett en tomtefamilj stanna för rött ljus på Ringvägen. Ebbe har också träffat flera invandrare som hört Stockholms blodbad utspela sig, inte sett men hört.
BJÖRNBLOD GAV STYRKA
Att spana efter väsen och föreställa sig skogens hemliga invånare kan inte bara ge en fördjupad naturupplevelse, utan också en ökad förståelse för tidigare generationer och deras tankevärld. Att stå i kontakt med den gamla tidens folktro är sunt, rent av livsviktigt, menar Ebbe.
– Man släktforskar mycket idag och får fram namn på forna släktingar, men man glömmer ofta den väldiga roll som tron faktiskt hade. Det gäller inte bara bönder och fiskare, utan även överklass.
– Folktron är en sådan stor del av vårt arv och vår kulturhistoria. Den är svårare att komma åt än att titta på en historisk byggnad, eftersom fantasin alltid är i rörelse. Men om vi glömmer vår folktro så glömmer vi också var vi kommer ifrån och begränsar vår horisont, menar han.
Ebbe berättar att folktron inte bara fokuserade på olika väsen, även naturen i sig själv kunde vara laddad med trolldom. Om en jägare eller fiskare träffade på en igelkott på stigen betydde det tur, men en ekorre – eller en kvinna, gud förbjude – då var det lika bra att vända hemåt. Skogsrået färdades ibland på älgens rygg och den älgen var omöjlig att skjuta. En man som åt harens hjärta fick osviklig potens, medan björnblod gav stark kropp och mod.
SYMBOLER FÖR LIVSKRAFT
Folktron om växtriket är ett muntligt arv från hednisk forntid och en del har också nått oss via munkar och lärda. Mycket av det vi idag ser som folktro betraktades länge som korrekt och vetenskapligt. Träden har haft en viktig roll och människan har ofta känt stor aktning för träd – något som lever kvar på många sätt. Träd planteras som minnesmärken, som hyllningar och som symboler för livskraft. Förr berättade man om att träden kunde tala, oftast uppmanade de människan att vara varsam och visa hänsyn.
Ebbe Schön har ju själv en vetenskaplig ingång i ämnet. Tror han ändå på något?
– Ju mer man studerar detta, desto mer ser man sammanhangen. Det är motiv som förs vidare, och det kan man inte tro på när man har den inblick jag har. Men jag tror på värdet för människan och varför det berättas. Vi behöver berättandet och fantasin än idag – vi måste tro på något. Det är både en flykt och en glädje, säger han, och medger:
– Det är klart att jag sett saker och hört ljud ibland, men jag kan inte lova att det är något som håller vid närmare betraktelse.
TESTA PÅ NÄSTA TUR
Ebbe växte upp i Bohuslän, på en plats där det var allmänt känt att det spökade. Alla visste att det brukade gå en spöktant snett över åkrarna. Eller kärring, som man sa då. Unge Ebbe längtade intensivt efter att få se henne.
– En dag när mamma hängde upp tvätt såg jag plötsligt spöktanten och jag ropade till mamma med en femårings allra gällaste stämma: ”Ser du kärringen!?” Och mamma sprang fram till mig och röt ”Tyst med dig unge, det är ju Augusta på andra sidan skogen!”.
– Det var alltså mer naturligt för mig att det var ett spöke än en människa. Den världen är jag uppvuxen i.
Just nu längtar allt fler ut i naturen och vi ser en boom i friluftslivet, kanske främst inom vandring. Och forskningen är entydig: vistelsen i naturen gör oss gott, såväl fysiskt som mentalt. Ebbe tror att likväl som tid i naturen behövs som en motpol till en stressig vardag, behövs fantasin som motpol till det vetenskapliga. Vår forna trosvärld behövs som motpol till det vi tror eller inte tror på idag.
– Mötet med det magiska i landskapet är en form av naturupplevelse. Det kan ge friluftslivet nya dimensioner. Jag skulle uppmana alla att testa – använd fantasin när du är ute och vandrar! Läs arkiv från den plats du är på, se skogsrået och bergsjättarna. Är man lyhörd för det muntliga berättandet och rör sig i naturen, då finns det mycket där ute att hämta.
Kanske har han rätt. I alla händelser är det värt ett försök. Så, vad hade egentligen dina förfäder skymtat bakom stenbumlingen, om du tänker dig in i deras tid och förutsättningar? Låter inte den där fågeln som skogsråets förföriska skratt? Och vad var det egentligen som väckte dig i tältet, mitt i den mörkaste timmen?